Författare: robban@rnp.one

Nu har det gått en vecka på nya jobbet. Mina intryck och förväntningar är positiva och det känns bra.

Det här är mitt andra konsultjobb – konsult 2.0. Det är en viss skillnad på det här jobbet och det förra 1.0. Skillnaden är att mycket av jobbet gjordes i 1.0 och att frukterna kan skördas nu. Det kommer iallafall att vara en enklare tillväxt och en enklare väg ut.

Konsultrollen är egentligen en motsatt roll mot min personlighet. Jag är en rutinmässig person, jag ogillar förändringar och jag är ganska konservativ. På det sättet är det lite roligt att jag ändå är konsult. Jag visste om mina svagheter när jag började med arbete 1.0. Jag var lite orolig. Men jag tänkte att om jag kan utmana min oro och vända mönstren så kan jag hitta ett sätt att utvecklas vidare. Hela min karriär har jag uppfunnit automatiska system som skall göra att ingenting ramlar mellan stolarna. Men dessa funkade givetvis inte 100%. Saker har ramlat mellan stolarna ibland. Jag gör hellre allt själv än att se på när någon annan gör ett arbete. Det är liksom slöseri med tid anser jag att titta på när andra jobbar.

Konsult innebär att du blir utkastad (ironi) till en kund på ett ”uppdrag”. Uppdraget har olika längd och olika omfattning. Just nu verkar långa uppdrag vara en vinnande melodi. Beställarna inser att dem kanske inte får några konsulter om dem inte erbjuder långa uppdrag. Som konsult maskeras man. Man kläs i praktiken i beställaren kläder. Ibland är det istortsett omöjligt att veta hurvida en person är en konsult eller anställd av uppdragsgivaren. I princip är man uppdragsgivaren, fast lönen kommer från det som heter arbetsgivaren. Och det är lite olika saker. Som konsult förväntas man kunna saker, vara en spjutspets, tillföra erfarenhet och kompetens och trygghet till en kund som kanske saknar det. Kunden vill ha en bra resa och det är konsultens uppgift att lösa det. Konsulten skall vara den trygga reseledaren som ser till att planet kommer fram med den mängd bränsle man har.

Om jag har lite flyt den här veckan så har jag kommit längre på 1 vecka i version 2.0 än vad jag gjorde under 2 år i version 1.0. Men än så länge så får vi se hur långt vingarna bär.

På Måndag är det nytt jobb och nya puckar igen. Det är speciell känsla den här gången. Och jag har funderat rätt så mycket. På det stora hela tror jag att detta blir bra och att det var rätt beslut att ta. Jag har stora förväntningar på den kommande tiden hos PE.

Sommaren (eller semestern iallafall) är påväg mot sitt slut. Det har varit en mycket trevlig sommar med en fantastisk resa till Gotland och en lika fantastisk resa till Ukraina. Jag har sett mycket annat och lärt mig en hel del. Kanske har man också blivit ödmjukare på cupen. Jag är inte orolig längre, jag kan vara mig själv. Jag är den jag är.

De sista veckorna har jag ängnat åt att snickra på huset, och det blir bra – riktigt bra. Jag är lite förvånad över resultaten som kommer. Allting är påväg mot en komplett helhet. Snart kommer mycket att vara klart. Och lite grann börjar jag känna ett tomrum. Vad skall jag liksom göra härnäst? Sakta men säkert kommer ett mästerverk fram…

Med små medel och en stor egen insats kan man åstadkomma mycket. Och jag vet att jag gjort det. Det känns i högerarmen. Det har värkt idag när jag kört bil. Jag får köra med vänsterarmen. Medlen är dock inte så små längre – fast de som används är det.

Nåja, en ny spännande tid väntar. Att älta det förflutna har man ingenting för. Det är enbart framtiden vi kan påverka…

Ha en fortsatt trevlig sommar!

Slutet närmar sig, slutet för den här gången. Saker blev inte som jag hade tänkt mig. Det här var min dröm. Jag trodde på den. Kanske har jag gjort något förhastat? Tvivlen har ikväll smugit sig på mig. För flera av oss tar en resa slut nästa Torsdag. Jag förstår att resan tillfälligt skulle tagit slut över sommaren. Förändringarna kommer när semestern eller sommaren närmar sig sitt slut.

Idag var det en trevlig eftermiddag i Tullinge, i Onsdags en trevlig kväll på Skeppsholmen. Alla är vi resenärer på ett eller annat sätt. Men resan är annorlunda denna gång. Det är en annan typ av avslut. Jag har inte trivts dåligt på det här jobbet -hade det varit så, så hade inte saker känts så jobbiga. Alla är vi resenärer, vi reser vidare, vi vandrar runt, folk kommer och går. Det handlar om att se till sitt eget hus. Jag har svårt att acceptera brutaliteten i konsultlivet, men det är ett faktum. ”Vad som står på ryggen spelar inte så stor roll” resonerade en kollega till mig i veckan. Han har rätt. Han är en bra person. Jag önskar att jag mer hade hans sätt att se på livet – att se på allt.

För mig är förändringar svåra, jag har svårt med nya saker och med förändringar. Även om inte många känner den sidan av mig så är det en stor omställning varje gång. De inre kraven som jag har kryper ut. Jag har kunnat kontrollera kraven länge. Jag har svårt med lång ledighet över sommaren.

Det finns dimensioner i min personlighet och i mitt liv som inte är så kända och som jag sällan visar. De är få som känner till dem.

Det komiska i sammanhanget är att allt står på sin topp. Allting är jättebra i livet, ingenting är dålig.

Vi närmar oss midsommar, jag måste försöka njuta nu, och hitta tillbaka till min inre harmoni. Min dröm blev inte uppfylld. Men gav jag drömmen förlite tid?

Nåja, sanningen är den att det bara är att byta igen om det inte blir bra.

Idag var det 31 grader ute i Tullinge, ett tag på eftermiddagen, det var riktigt hett. Det var sommar. Jag behöver tänka lite mer. Kanske hittar jag friden i helgen vid en bergslagssjö?

Låter det härligt? Det är det, bara det är den känslan som tar över i slutändan.

Tiden går fort numera, kanske fortare än någonsin? Händelserna kommer och förändringarna är ständiga och sker med kortare intervall. En ny värld ligger framför oss.

Jag har alltid beskrivit livet som en resa på ett tåg. Man är alltid på väg och går på och av vid olika stationer. I regel har jag alltid beskrivit samma tåg. Saken är den att det finns olika tåg. En del säger att tåget har gått ibland, men tågen återkommer ständigt och människor som står på de olika perrongerna kliver på och av.

Vi är alltid påväg någonstans. Själv har jag återkommit till mitt hem – ett helt nytt hem. Gammalt – men samtidigt nytt. Det är en ny känsla, något helt annat. Ännu ett tag kommer kaoset att råda, men sakta men säkert så närmar vi oss ordning och reda.

Funderingar kommer och går, tankar föds och försvinner. Det förflutna har passerat – men finns kvar, fast inte fysiskt –och inte nu. Finns det överhuvudtaget någon tid? Är inte allting alltid något ständigt pågående? Något som egentligen står still, men avlöses med nätter och dagar?

Men i grunden kanske det står still? Det som talar emot min teori är åldrandet, saker och människor åldras, omgivningen förändras. Dessa argument talar för att tiden ändå existerar.

På bussen i min värld sitter jag med människor som finns i min värld – jag hör inte hemma här. Inte nu längre, eller det har jag inte gjort på länge. Jag finns där ändå på bussen. Jag är en person som gjort en klassresa och jag hör inte hemma i den värld där jag bor. Men för mig har det alltid varit viktigt att veta var jag kommer ifrån. Den här världen som finns här runt omkring mig – den är där oavsett om tiden existerar eller inte.

Samtidigt så kommer det in ett nytt tåg på perrongen…

I natt hade jag en dröm om det förflutna. Om att jag borde göra ett besök i det förflutna, kanske för att klara ut en del frågor och kanske för att räta ut några frågetecken?

Jag befann mig i det förflutna, jag var på väg att gå in, jag var påväg att ta steget. Det steget jag har tänkt ta i flera år. Numera kör jag bara förbi kanske någon eller några gånger om året -enbart. Jag går aldrig in. Men plötsligt tog drömmen slut. Jag vaknade.

Jag vaknade med den jag vill vara med, i den tid som är nu, den moderna tiden. Långt bortom det förflutna. Även om det finns frågetecken som följer med ända fram till 2015, och som det skulle vara bra att få klarhet runt. Jag vaknade lycklig, det är här jag vill vara.

Samtidigt vet jag inte om jag vill ha några svar, om jag vill resa tillbaka, om jag vill prova och se vad som händer. Jag har länge uppgett att jag har en minnesförlust över allt som skedde då. Och det får bra så, vi tänker så -att jag har glömt. Det är säkrast så.

Jag ser faktiskt ingen anledning att gräva i det gamla, jag skulle lämna tillbaka en symbol. Jag hittade den på landet i helgen, en viktig symbol. Men hur skulle symbolen tolkas? Kan den hota min nuvarande tillvaro?

Jag vill inte tillbaka – jag vill aldrig göra om resan igen – men jag vill aldrig vara utan den. Det har runnit många liter vatten under broarna genom åren. Låt det fortsätta rinna, det finns ingen anledning att störa flödet…det är ju en ny tid nu – ett nytt liv…

Någonting är genuint galet. För mig har nya insikter och nya infallsvinklar uppstått. Jag förstår idag idag mer om konsultvärlden än vad jag gjorde för 1,5 år sedan. Och det är ju naturligtvis för att jag jobbat i den så länge.

Konsultvärlden tycks vara en Ding ding värld. Folk anställs och slutar på löpande band. Ena veckan har vi en ny kollega, sedan är den personen spårlöst borta och man får höra senare vad den blev av. Sedan kommer en ytterligare person och ännu en och ytterligare en och så går 3st ut genom dörren också.

Men det sker överallt i samhället nu, det präglas av en kortsiktigthet och en tro på att gräset faktiskt är grönare på andra sidan gatan. Jag försöker förstå fenomenent, men det gör jag inte. Även ute på uppdragen, hos kunderna är trenden densamma. Folk kommer och går.

Fram växer bilden av en arbetsmarknad som skriker efter rätt personer. Det är personalbrist och det finns alldeles för många tjänster för att räcka åt alla som behövs. På det viset så behövs snurrhjulet på något sätt, där folk kommer och går. Men det som hindrar hjulet från att snurra riktigt bra och hindrar en kontinutet, det är att hjulet ständigt måste stanna upp och släppa av och ta ombord folk. Sånt kostar energi och resurser. Hjulet måste också stå still emellanåt. Eftersom det finns för många jobb och förlite folk, så betyder det att hjulet måste stå still medans någon jobbar med något litegrann för att sedan sluta och jobba med något annat. Och innan den personens första jobb har ersatts så har det varit ett uppehåll, en störning.

Trots allt så förstår jag inte fenomenet, men jag blir orolig och förfärad över det. Jag undrar hur alla andra tänker. Vi är en del som har ett annat synsätt – vi är inte många. Men vi är där.

Trots allt så hotas allas vår tillvaro av att hjulet måste stå still i perioder. Kunskap försvinner, hela avdelningar och hela affärsområden läggs ner eller rasar ihop. Hos våra konkurrenter händer mycket av detta.

Jag är orolig och bekymrad över det. Jag vet inte vad man skall göra åt det. Fanns det en enkel lösning så hade man nog löst det. Jag brukar säga att man inte skall tänka så mycket, utan bara jobba på. Men i det här fallet finns anledning till oro, stor oro…

Just nu pågår mycket förändringar i mitt liv och det hela har gått mycket fort. Det senaste halvåret har bara rusat iväg. Under våren kommer jag att flytta in i en nyrenoverad lägenhet och bli sambo. Just nu bor jag i en EVAK (evakurerings) lägenhet. Den är helt okej och har 3 rum och kök, den är här och där ganska sliten men också upprustad. En helt okej lägenhet.

Igår gick vi en promenad på lyckostigen i samband med att jag hämtade min bil. Då tittade vi in i några tomma lägenheter på nedre plan i 5an som är klar. Det var en otroligt trevlig känsla att se köken där inne, vi får ett likadant, fast mitt kök är mycket större än de som vi såg in till.

Någonting magiskt sker och stora steg i livet tas framåt. Jag får tolka detta som ännu ett framgångstecken. Det var nog meningen att det skulle bli så här. Jag känner mig inte orolig. Vi har gjort kloka val och vi har en strategi att klara oss -även om vindarna skulle svänga rejält.

Jag är medveten om att bloggen legat nere ett tag för min del. Det här racet som har körts från nyår fram till flytten som ägde rum den 30 Januari har fungerat som jag tänkte mig. Focuset var legat på att klara denna tid bra.

Huset i Hed har väntat, enbart kortare besök har inträffat för att hämta och lämna grejer och släpkärran. Allting har sin gilla gång där. Och är det något jag uppskattar så är det att där vet man alltid vad man får. Lugnet och stillheten och harmonin. Den finns alltid där. Den går inte att kompromissa med – den är där. Nästa helg återvänder vi för att vara just – där.

Nu väntar ett dop och ett bröllop, kombinerat, händelserna är bara timmar bort. Det känns bra. Allting rullar på bra.

På måndag pendlar jag iväg till arbetet igen, ännu en vecka. Det har lossnat rejält känns det som. Efter att jag haft en liten svacka ett tag är ju nu på väg uppåt igen. Färden går på pendeltåg, i hyrbilar, i privat bil och längst vägar och järnvägar.

Och någonstans där emellan – vid stoppen pågår livet. Ett liv som nu är väldigt nära harmoni. Hur vet man att man är nära harmonin? Jo därför att glädjen alltid finns där -nära tillhands…

Återigen rullar en debatt om fyrverkerier på nätet. Hundägare på ena sidan och vi som är festmänniskor på andra sidan. Jag surnade till nu under natten och skriver därför detta inlägget.

Generellt så fungerar förbud dåligt. Om vi totalförbjuder raketer och smällare så öppnar det för en utveckling av hemmagjorda bomber och andra pyrotekniska pjäser som är väldigt mycket farligare och som vi inte vet någonting om.

Ta ett exempel idag när ungdomar springer omkring och leker med stora raketer som man skjuter ur järnrör. Dem känner inte till riskerna, dem vet inte vad som kan hända. När något väl händer så kan det gå riktigt mycket åt helvete, därför att pjäserna är stora, är raketer och att alternativen inte finns.

I min generation sprang vi runt och lekte med ettöres, femöres och kina puffar och ibland tiger smällare. Fördelen med dem små smällarna var att det kunde hända saker, men det som hände var inte så allvarligt. Man fick lära sig att det kunde gå åt pipan och då fick man också respekt och förståelse för att det kunde hända saker. Man kunde exprimentera och testa med små smällare, prova vart gränserna går. För så funkar alla ungdomar och alla barn. Man testar vart gränserna går.

Idag när alternativen är få och man inte får lära sig vad som kan hända med små nästan ofarliga smällare så finns det istortsett inga marginaler alls, och när man väl har lärt sig, då är det försent.

Summa summarum. Det är förbudet av små smällare som har lett till de problem vi ser idag. Det är förbudet som har skapat dem stora situationerna och de stora riskerna. Den avvskräckande effekten hinner aldrig komma hos en ungdom innan det är försent. Fortsätter vi att förbjuda så får vi ännu mindre respekt och riskmedvetenhet och avskräckande effekter.

Vi har idag en sitaution med ungdomar som provar gränserna med stora -farliga raketer.
Det är inte bra. Inte bra för någon.

Det är b la därför vi inte skall förbjuda rakter och förverkerier – utan istället tillåta små smällare så att ungdomar tidigt kan lära sig och förstå vad som kan hända. Bara genom att sälja små tillåtna smällare så kan vi få riskmedvetenheten och de avskräckande effekterna.

Istället vill många förvärra situationen och förbjuda ännu mera.

Det är inte ungdomarna som är farliga, det är NI, förbudshejarna.
Har ni ens förstått vilka konsekvenser ert tänkade får?