Vår världsbild som vi vill ha den…

Vad har egentligen hänt med den autonoma vänstern? Allt har tystnat. Vi som inte var med, men ändå kallade oss radikala har också tystnat. Vad hände? Troligen blev vi alla kapitalister och började att fakturera i ett av världens mest kapitalistiska och naiva länder. Dörren ligger öppen för den som tar chansen och för den som har förmågan att göra det. Möjligheternas land. Hälften sanning, hälften tro.

Det finns någonting absurt med Sverige och krig i vår omvärld. Hela vårt välstånd har vi fått p ga andra världskriget, Sverige var det enda land som stod helt utanför och inte var sönderbombat. Istället fick vi sälja till alla överallt – alla behövde och det var bara att vi tillverkade, ingen annan hade den kapaciteten – det var då.

Under 90 talet behövde nya dörrar (skattkistor) öppnas för de rika och välbärgade. Man gjorde den offentliga sektorn och omsorgen till privata projekt där aktörer kan plocka ut miljardvinster till brevlådeföretag på avlägsna öar nånstans. Dagens andra världskrig är privatiseringen av den offentliga sektorn. I andra världskriget offrades människor utanför våra gränser. I den ”offentliga-privata” sektorn offras människor innanför våra gränser. Det finns någonting absurt när det gäller vård och omsorg. En ovilja att faktiskt göra någonting åt problemen, eller varför skall man göra det?

Sverige är ett land med häpnadsväckande många uppfinningar, vad beror det på att alla dessa saker uppfanns här? En given förklaring är de långa vintrarna där människor satt i stugorna och eldade och höll värmen och man pysslade med saker, troligen kommer många idéer och uppfinningar därifrån – från tiden när man hade tid att tänka.

I Ukraina har man ström var 4de timme i de stora städerna, 4 timmar ström, 4 timmar utan, 4 timmar ström o sv. Ibland saknas mobiltäckning också. Bland människorna i Ukraina börjar saker att hända – vi pratar med varann istället säger en släkting till mig, givetvis är det så, när internet och elen saknas. Då finns bara den mänskliga gemenskapen och värmen och samtalet mellan varandra att tillgå. I mörkret i Ukraina förs samtal mellan människor, troligen uppfinner man saker också, man gör olika saker med varandra när strömmen är borta. Det skulle inte förvåna mig om Ukraina i framtiden blir världens mest framgångsrika land vad det gäller innovationer och teknik.

Det är förstås stor skillnad på att befinna sig i kriget och utanför kriget. Men det gemensamma med det gamla ”fattigsverige” var att mörkret finns och att troligen en massa idéer föds. I väst finns bara en tanke ”Ukraina måste vinna kriget, åtminstone kasta ut den Ryska ockupationsmakten”. Allt annat är otänkbart – ett scenario att Putin vinner finns inte på kartan.

För att återgå till den autonoma vänstern så har Amerika skeptismen och hatet försvunnit – eller i alla fall tystnat. Idag går ingen ut frivilligt och kritiserar USA för krigsbrott eller stormaktsfullkomlighet. Antingen har rörelsen tystnat eller så har skeptismen försvunnit – övergått i rädsla. Helt plötsligt är våra vänner på andra sidan Atlanten de som garanterar vår fria värld – den som fortfarande finns. Och man hjälper tillsammans med Västmakterna Ukraina att vinna kriget.

Sverige har gjort helt om, 180 grader, nu skall vi gå med i Nato. Självklart måste vi då förhandla och krypa för en galen ledare i Väst för att få skydd från en galen ledare i Öst. Det är något uppenbart galet med alltihopa. Och helt plötsligt så sitter oljeshejkerna i Förenade Arabemiraten och ler. De skall rädda oss från Putins olja, för det har pappa Biden bett dem om. Självklart skall Europa nu kasta sig i händerna på ytterligare en diktator som ler för att få skydd från en annan diktator. Visst är politiken härlig?

Trettondagshelgen firas (i alla fall sedan kristendomen infördes) som en hyllning till de tre vise männen som följde stjärnan mot stallet där Jesus hade fötts. I förkristen tid firades i stället slutet på julhelgen eller den ”gamla” julen. Men det var förstås innan kyrkan kom in i bilden.

Har vi några vise män i vår tid? Kanske, finns det någon frälsare? Kanske? Finns det någon stjärna att följa?

Kung Herodes hade tagit reda på när den möjlige kungen skulle kunna vara född och för att säkerställa att den lille pojken inte skulle kunna utgöra något hot mot hans makt, beordrade Herodes att alla pojkar i Betlehem, upp till två års ålder, skulle avrättas.

Putin har en annan mer lömsk agenda men likheterna är slående. Ryssland stjäl istället 1000 tals barn i de ockuperade områdena och de hjärntvättas in i den ryska propaganda maskinen. För föräldrarna till dessa barn kommer det kännas som att barnen ändå är döda. Kanske träffas de aldrig åter?

Otäcka sagor har ofta vackra slut, fast det här handlar om det verkligheten. Och verkligheten är inte svart eller vit.

I sagans värld så återvände alla barn som hade förvandlats till kråkor av Riddare Kato, Mio dödade Riddare Kato och trollformeln som förvandlat alla stulna barn till kråkor upphörde. Alla barn återförenades med sina föräldrar. Mios svärd hade smitts i 1000 år och kastades iväg utifrån borgen ner mot havet av Riddare Kato. För att Mio och Jum Jum skulle kunna rymma från fängelsehålan så hämtar kråkorna svärdet och kastar ner det till Mio, sedan kan befrielsen börja. Svärdet som kan hugga genom sten och inte döda några oskyldiga kan liknas vid det Amerikanska raketartilleriet Himars. Ett system som dödar ryssarna i ockupationsmakten med skrämanade effektivitet. Men det var sagan om Mio min Mio.

Kanske kommer det en Kung Mio och befriar alla barn återigen?

Hoppet är det sista som överger en och ljuset segrar alltid tillslut – förr eller senare.

Vår världsbild som vi alltid velat ha den stämmer – USA (landet i fjärran) är vår befriare – I öst finns fienden. Så är vi uppfostrade och så har vi lärt oss.

Det är vår världsbild som vi vill ha den…

Alla har vi våra demoner…

Jag befinner mig på Puerto dela cruz, Teneriffa Kanarieöarna. En av världens bästa platser anser jag. Jag tror jag skulle kunna bo här året runt. Jag ser väl egentligen inget positivt med vintern alls, visst vit jul och kanske lite mys ute i vintermörkret med vinterjacka på nyårsafton. Men sällan mer än det. Mörkret kommer tidigare och fortare här. Det går väldigt snabbt från det vi kallar skymning till att det faktiskt är helt mörkt.

När jag var liten hade jag ofta en återkommande otäck dröm att jag sprang över brinnande ris eller grenar, det var en rejäl brand. Drömmen återkom ofta och jag tyckte inte om den. Den dök även upp nån gång i äldre tonåren. Men sedan har den inte återkommit.

Det finns många typer av olika drömmar, och jag tror att de oftast har ett budskap. Eller rättare sagt, det måste vara så då det oftast innebär att hjärnan återhämtar och vilar sig på natten. Nu är jag ledig, jag är egentligen dålig på det. Vad gör man då? 🤣.

På senare tid har dock en annan dröm frekvent återkommit till mig. Så även den gångna natten. När jag gick i låg och mellanstadiet hade jag under en period undulater, 2st. En grön och en blå. Drömmen som återkommer till mig gör gällande att jag inte skulle ha skött fåglarna bra, att jag ibland lämnat dem utan mat och vatten i flera dagar. Det stämmer ej. Men drömmen är frekvent återkommande, och den kopplas även ihop med de sista åren i min fars liv. Där drar jag dock en gräns för vad jag berättar öppet, så berättelsen om den kopplingen slutar här.

Jag har ett akvarium hemma med fiskar som jag matar varje dag, och om inte jag gör det så gör nån annan det. Det är nån slags tillfredsställelse. Jag går ofta in och häller i lite mat när jag kommer hem från jobbet. Och jag knackar alltid i taket som jag engång i tiden fick lära mig att man skulle göra när det var mat för fiskarna.

Livet i akvariet går för det mesta bra, men även där uppstår problem ibland. Dem problemen oroar mig dock ofta till en så hög grad att jag omgående brukar börja åtgärda dem. Jag har inga märkvärdiga fiskar alls, inget spännande som sticker ut, bara sånt som funkar. Låter det här tråkigt? Det kanske det är. Den mal jag nu har kvar verkar inte visa sig särskilt mycket, han eller hon lämnar inte fartyget som den gömmer sig i speciellt ofta. Men den lever. Den representerar ålderdom, där man inte lämnar hemmet särskilt ofta eller ens är speciellt aktiv så mycket längre.

Helt plötsligt så inser jag nu lite läskigt att dessa 4 historier verkar ha ett samband och höra ihop. Allt det här säger någonting om vår samtid, om den tid som är nu. Jag är dock en person med talangen och förmågan att snabbt glömma. Däremot glömmer jag inte vissa saker, jag är långsint som få, även om den egenskapen har fått stå tillbaka för möjligheten att göra en karriär och för att balansera saker i livet och för att ta sig fram på det sätt som jag gjort.

Undulaterna sålde vi sedan jag fått konstaterad allergi av dem. De hämtades en dag av en pojke och hans familj samtidigt som jag var i skolan. Jag såg eller hörde aldrig av fåglarna något mer. Något farväl hann jag inte ta.

Är det där skon klämmer? Att farvälet uteblev? När jag var liten hade vi även en katt Malin. Även den fick vi ge bort när min lillebror blev allergisk och fick kruppanfall. Jag vet bara att den lämnades till en farbror på en gård i Odensala. Inte heller Malin hörde vi av eller såg vi något mer. Dock kunde vi krama henne innan hon åkte. Ibland undrar jag hur det gick både för undulaterna och för Malin, kanske går det att ta reda på Malins öde?

Under denna semester när jag i mitt otroligt rika liv kan titta ut från en balkong över ett fantastiskt landskap och en fantastisk stad, så är det troligen då som hjärnan arbetar igen. Med att gå igenom arkivet med de saker som ligger långt tillbaka i livet. Och där kopplingar görs för att koppla ihop dessa saker med samtiden och det liv som finns nu.

Alla har vi våra demoner, men låt dem inte skrämma dig. De flesta av oss har gjort rätt för oss och gjort bra saker, och de flesta av oss är väldigt bra. Alla tillstånd är tillfälliga och alllting har en början och ett slut, men hur länge ett tillstånd är kan ingen av oss veta.

I Tillfälligheternas spel finns inget facit…

Är det här uppvaknandet du behöver i ditt liv?

Helt plötsligt börjar det bli kris i samhället, ekonomi dalar, inflationen rusar, räntorna stiger och elräkningarna blir skyhöga. Vi har dessutom fått en högerkonservativ regering som tänker kasta rättssamhället överbord och begrava allt klimatarbete – det är skrämmande.

Överallt sprider sig en panik bland människor, människor som aldrig har varit prismedvetna eller brytt sig om sin ekonomi förut har helt plötsligt blivit oerhört sparsamma och medvetna. Nu när vi under 2 års tid fått lära oss att tvätta händerna och hålla avstånd och inte hosta på varann så skall vi dessutom klara av det här -också.

Helt plötsligt har alla blivit medvetna om att det kanske inte är så bra att ha ett rörligt elavtal med bara vattenfall på elen, helt plötsligt tar alla alternativa märkesvaror slut i butikerna, alla har upptäckt Eldorado toalettpapper, Enebackens produkter och Garants produkter. Helt plötsligt har väldigt många blivit intresserade av vilken ränta man har, vilken bank man har, vad elen kostar, vad maten kostar. Sedan har argumentet ”jag har inte råd att åka, bensinen är så dyr” kommit tillbaka. Det var länge sedan jag hörde det argumentet.

Det finns trots allt gott om arbeten och det verkar inte finnas någon stor arbetslöshet som breder ut sig -trots allt. De flesta verkar ha arbete – men nu dock med panik – en del kanske kommer att sno kaffe från jobbet  – vi hoppas att krisen inte blir så djup.

Har jag panik? Har många andra det? Svar Nej. Varför? Jag har alltid byggt buffertar och sett till att det finns marginaler i ekonomin, vi går igenom noga när vi handlar – vi har alltid gjort det. Jag har alltid jämfört försäkringar och elavtal och kontrollerat att jag får mycket för pengarna. Själv planerar jag för nya däck till bilen, och investeringar i husen, jag kan agera nästa oberört.

Det knepiga är bara att de som aldrig sparat några pengar, de som aldrig haft buffertar och de som alltid levt från hand till mun eller sprungit till affären 10 gånger i veckan nu inte har möjlighet att göra det längre. De har inte ens möjlighet att skaffa buffertar nu, för allting runt omkring dem äts upp av inflationen, alla prisökningar gör att de marginaler som man kunde ha haft men inte skaffat sig nu blir ännu svårare att skaffa. Nu har till och med de flesta börjar att intressera sig för hur elmarknaden fungerar.

Ärligt talat, jag tror faktiskt att det här kommer att bli det bästa som har hänt den stora massan av människor. Helt plötsligt har man upptäckt att det inte är hållbart – eller ens rimligt att leva som vi har gjort. De flesta i den här generationen har aldrig upplevt en ekonomisk kris på riktigt. De vet inte vad det innebär.

Jag tror att med facit i hand så kommer du om några år att tänka att det här defacto var det bästa som har hänt i ditt liv.

-Ett brutalt uppvaknande – men tiden du tvingas vara vaken och ta tag i ditt liv kommer göra att du sover skönare längre fram.

Ett tips: Ulltäcke är varmt om du behöver sänka värmen i huset.

Du och jag…

En status är på sin plats

Hösten rullar på. Det kan vara så att klimatförändringarna räddar oss från en förödande kall vinter. Igår kväll noterade jag 13,8 grader ute. Det är inte direkt kallt. Vi var på Rimbo marknad i Torsdags, efter 2 års väntan blev den äntligen av. Jag köpte några nya klockor och lite annat.

Det känns som att vi har nått något slags ”stabilt” läge i livet just nu, allting fungerar bra och det är en trygghet i en annars ganska rörig värld. Bilen startar alltid, företaget mår bra, vi kan anpassa oss och vara flexibla på ett annat sätt. Det är bra helt enkelt. Efter nästan 3 års drift så behöver man inte oroa sig så mycket som företagare. En av effekterna är b la privilegiet att kunna jobba mindre – vara lite ledig och ta det lugnt. Som anställd har du inte samma flexibilitet. Jag har automatiserat allt och när jag berättar om livet som företagare så låter det inte svårt alls – och tro mig, det är inte särskilt svårt. Alla kan göra det.

I Hed faller löven, jag funderar på att åka upp och hinna fiska lite nu innan 31 Oktober. Vi byggde ett Kattnät förra helgen, det byggs ett imorgon hos min bror också som får sin nya katt på Onsdag. Det blir kul.

Vet inte så mycket vad jag skall skriva. Besöker graven då och då. Det här är ett riktigt skitår, allt skit har hänt. Och mitt i allt så har det ändå varit stabilt och fungerat.

Allting fortsätter till tidens slut…

Hösten är här…

Sannolikt är det så. Igår morse var det 12 grader ute och på vissa platser 9 grader. Rejält kallt och hösten har tagit sin början.

Saker har blivit stabila, dåliga tider spås, men det berör inte oss, inte direkt. Vi står starka än så länge i dessa tider. Det finns mycket att fundera på (som vanligt).       

Jag har kommit in bra i mina nya yrkesroller och saker rullar på. Jag besöker kyrkogården ibland, men det blir mest en tur på turen, när man ändå är ute och åker. De egna spontana besöken har inte varit så många.

Det är skillnad nu på Flygplatsen jämfört med när jag var här senast. Ett år passerade fort, 8 månader på Bro & Väg gick fort och känns idag som en avlägsen tid. Ändå var det i närtid.

Jag är mer aktiv nu, har inte sovit på eftermiddagarna den senaste månaden. Livet och vardagen är igång igen. Allting rullar på som det gjorde i våras. Sommaren och det som hände känns som en svart period som vi har tagit oss ur – med minnena och sorgen i behåll.

Sommaren var bra också, men det är en sommar man sent kommer att glömma. Saknaden finns där. Glädjen har sakta börjat att hitta tillbaka – men inte helt. Det finns många utmaningar och det finns många sätt att hjälpa varandra på.

Jag är glad över den situation som vi byggt upp och den styrka vi har. Den gör att vi kan hjälpa till, idag, imorgon och i framtiden. Vi kan hjälpa varandra och våra närmaste familjer. Det är något att vara glad över i alla fall.

Sannolikt kommer kanske glädjen att ha återkommit lagom till när mörkret kommer under hösten. Pappa en vit natt, och månaden fram till begravningen var vita nätter. Det var vita nätter tills han tog farväl.

Han slipper uppleva det mörker som är påväg efter gryningen nu senare under hösten…

Semesterperioden över för den här gången…

Nu är semesterperioden över för den här gången. Det blev inte helt som vi tänkte oss. Resan till Kreta blev inte av p ga några sura piloter som ansåg att de inte hade tillräckligt i lön (bara 93000:-kr).

Så det vart lite add hook semester i våra sommarstugor och en resa till Sundsvall. Det var trevligt och det känns på det stora hela ganska bra. Jag var in och jobbade en vecka emellan semesterveckorna p ga en körutbildning på Arlanda.

Begravningsförfarandet har vi också slutfört, jag var på Handelsbanken häromdagen och gjorde de sista betalningarna från Dödsboet. Det är mycket tankar som far igenom huvudet.

En tomhet har kommit, jag har besökt gravplatsen kvällstid för att se den vackra lyckan, man blir glad att pappa har ett ljus som tänds i början av de mörka kvällarna.

Tiden går fort, idag känns 20-30 år som igår, och det känns som att livet rullar på i en allt högre takt.

Just nu är det någon slags mellanperiod. Mellan olika skeenden och samtidigt efter dem.

Jag vet inte om jag har samma styrka som förut som person. Det känns inte så. Måste man ha det? Saker slumpade sig och utvecklades inte som jag trodde i våras, det blir ju ofta så. Tvivlen har kommit till mig. Jag är inte säker på att allt blev bra som det blev. Allt löste sig men kanske inte som jag hade tänkt mig. Jag saknar den gamla tiden, bara ca 1-2 år bakåt. Då och nu är en skillnad. Det slog mig redan i morse när jag drack en kopp kaffe vid 6.30 tiden.

Då och Nu, så är det…

Slutet…

En månad har gått sedan vår far gick bort.

I Fredags skulle han ha blivit 75 år. Av hans 74 år och 10 månader och 28 dagar så var 11 år mycket svåra. Det svåraste är att förstå är att någon är borta. Det är en smått otäck känsla att städa på hemmet, att kasta en människas skor och kläder på återvinningen, det är otäckt med blommorna i minneslunden. Stunden i kyrkan, begravningen blev jättebra och minnesvärd.

1 månad har gått som en raket, så mycket har hänt. Och nu är det högsommar. T om midsommar har passerat. Jag har begravt mig i arbete, vi slår nya rekord hela tiden och nu börjar resultaten komma efter 2,5 års hårt arbete. Jag hade önskat att du fick vara med ett tag till, uppleva min resa. Nu blev det inte så.

Det finns så mycket att fundera på. Livet är skört. Det kan ta slut imorgon. Det gäller att ta tillvara på varje dag. Jag är så glad för all den tid vi fick tillsammans.

Egentligen känns allt för svårt att prata om, det kommer och går. Utanför pågår en otrolig högsommar och man kan sova med öppen balkongdörr. Det är ny tid och ett nytt liv som börjar då ett har avslutats.

Carpe diem,

Den vita natten…

Så kom dagen. Dagen som jag i 11 år vetat att den skulle komma. Mörkret kom, fast inte på riktigt. I natten susade jag fram, en vit natt. Musiken i bilen dånade ”En djungel av känslor, ett hjärta som slutat att slå, ondskan har skrämt mig och samvetet hånar mig så”.

Natten blev aldrig mörk. Man behövde inte ens helljus på bilen. Måhända var det ännu ljusare kl 2.30 än vad det var kl 23.30. Nätterna har försvunnit, inte ens på landet är det mörkt. Så här är det hela Juni, fram till midsommar.

För mig kommer allting senare, eller närsomhelst, när jag kopplar bort världen runt omkring. Det här är min andra dag som faderslös, situationen skapar ett tomrum. Någonting fattas mig. Det är ofattbart. Det är så många minnen, alla fisketurer, när vi spelade fotboll på Sätuna, när jag lärde mig cykla och när du lärde mig åka skridskor, när vi satt en natt och skrattade timmar i streck i köket, massor av tennismatcher, resorna till Åland, Riddarhyttan, Höga Kusten, Hudiksvall, semestern på Skagerns camping. När vi rensade fisk och du visste att den inte var död och jag hoppade till när fisken slog. Oräkneliga fisketurer där jag oftast inte hade en chans. Det finns så många minnen att mitt hjärta kan explodera.

Den senaste tiden och åren har jag mest påmint dig om allt roligt som har hänt, vi har suttit och fortfarande skrattat tillsammans, det har alltid varit roligt att träffa dig.

Men plötsligt en kväll så gick du bara. Jag klandrar dig inte för allt du varit med om och allt du kämpat dig igenom. Det var dags för dig. Men mitt hjärta är fullt av saknad. Jag vet att du ville att jag skulle vara lycklig, och jag är det, jag vet att du var stolt över mig.

Men saknaden kommer för alltid att finnas kvar…