Skiftet…

”Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort” så lyder Per Myrbergs gamla sång 34an.

I Torsdag rensade vi förrådet och i Fredags körde vi iväg 2 fulla bilar med grejer. Det känns som att man är likgiltigt nu inför allt det gamla. Det som slog mig är vilken brutal teknikutveckling som skett.

Skiftet har skett, kartonger fulla med gamla laddare, kablar mm, gammal elektronik, cd skivor, böcker mm kan bara kastas dän. Ingenting av det där behövs längre. Parabolantenn eller vanlig antenn behövs inte längre, tv uttag, antennkabel m fl grejer. Allt kan kastas väck.

Nu är det en modern värld med trådlösa Blåtandsprodukter, nyckellösa system, appstyrning och smarta sensorer som man kan driva med batteri. Chromecast ersätter alla tv boxar som någonsin tidigare behövts, och den kan dessutom flyttas med hur lätt som helst.

Jag inser att skifte har skett, det gamla känns inte viktigt längre. Här lever vi ”Den Svenska drömmen” med ett radhus i Upplands Väsby. Hemkänslan för Väsby har inte kommit ännu, men det är ingen negativ känsla heller. Hemkänslan kommer troligen efter något år – hoppas jag. Nu har vi snart bott 8 månader i Väsby.

Samtidigt har vi små smultronställen i Husby Långhundra och i Västanhed. Det bästa av 3 världar. Och det roliga är att röra sig mellan dessa 3 världar anser jag.

Vissa saker blir dock kvar, min fru räddade ett antal personligt signerade cd skivor som jag skaffat och fått signerade – i en annan tid – i ett annat liv. Jag har spelat några av dem på bilstereon den senaste veckan.

Ett antal böcker behålls också – för min del mest läromedel, men en och annan roman också. Däremot är det väldiga mängder som lämnas till återbruket, t ex hela min samling om Erik Winter, samtliga böcker – borta. Dock ligger ”Kapten Corellis Mandolin”….kvar i bagageluckan.

Materiella ting känns inte så viktiga längre, verkligheten pågår och susar förbi därute. Allting förändras fortare nu. Videofilmer och cd skivor har ersatts av streaming och Youtube Music.

Det som existerar numera, existerar antingen i molnet eller på nätet, allt annat finns inte. Alla elektriska enheter är bara dörrar in, dörrar in till den nya tiden.

Det här har gått fort. Skiftet har kommit för att stanna. Kanske går det alltför fort? Vad kommer efter?

Quid pro quo…

Vi har det bra, vi får vara tacksamma. Flera års hårt slit har lönat sig. Nu är vi påväg.

Flytten till Upplands Väsby har gått bra. Vi saknar inte alls Märsta om vi skall vara helt ärliga. Det knepigaste tycker jag bara är att integreras här. Helt plötsligt så förväntas man ha nya stamställen, nya caféer, nya butiker, ny frisör o sv. Mycket av det var väldigt bra i Märsta.

Det finns naturligtvis ingenting som hindrar att vi åker till Märsta för olika ärenden. Men jag tycker att har man flyttat så har man flyttat och man förväntas integrera sig.

Saker och ting har gått fort, vi är mitt i vintern nu, vi trodde det skulle bli bättre, men vintern blev värre. Vid huset i Hed har snön nått 60-70 cm över marken. Jag var där för någon vecka sedan, det var absolut inga problem – som alltid. Men snön var väldigt djup.

Vi har det faktiskt bra och jag har för engångsskull haft lite tur – möjligheter har öppnat sig. Genom att avvakta och inte hasta eller kasta sig på något annat så har jag nått fram. Lärdomen är uthållighet. Lär dig att hålla ut – då kan du nå längre än du kunnat tänka dig.

Men uthålligheten har krävt hårt arbete i väldigt många år.

Jag ser också runtomkring att fasader är påväg att rasa, att krisen har kommit, den har inte eskalerat ännu – det gör den om några månader. Vi får vara tacksamma om vi fortsatt inte dras med.

Många privatpersoner och även företag kommer att få bita i träet det kommande halvåret. De starkaste överlever sa Darwin. Jag vet dock att det kan vända fort och oväntat.

Därför bör man vara fortsatt tacksam och ödmjuk. Samtidigt så finns en medvetenhet där i bakgrunden. Tacksam mot de som hjälpt och dörrar bör öppnas till de som själva öppnat dörrar för oss. Det är viktigt att tänka på nu. Många är dem som vill samlas runt grytorna för att ta del av innehållet. Helt plötsligt förväntas alla vara generösa mot alla. Men så ser ju faktiskt inte verkligheten ut.

Men hur många dörrar öppnade du egentligen? En räcker för mig.

Quid pro quo betyder ungefär tjänster och gentjänster. Det är ledordet i dessa tider.

Oroa er inte, jag kommer att öppna dörrar för de som öppnat dörrar för mig i första hand. Tacksamhet och hjälpsamhet är en viktig egenskap i dessa tider.

Ta hand om varandra!

När tidens tand slår till…

Just nu är det en vändpunkt. Det är 1 Oktober 2023 idag, och allting kommer radikalt att förändras nu. En del till det bättre, en del till det sämre. Sverige som nation – som vi kände den, kommer att bli något annat, samhället har rasat ihop och klarar inte de utmaningar som behövs. Demokratin kommer att fortgå – på pappret. Sverige som nation befinner sig i det stora hela i ett krig, kriminella gäng spränger byggnader, oskyldiga dör, polisen klarar inte uppgiften. Våra ministrar Gunnar Strömmer (helan) och Kristersson (halvan) står bara och pratar. Man gör ingenting för att lösa problemet. Jag kan sätta ihop en lista till regeringen på vad som behöver göras.

Nåja, nog om det, det var på övergripande nivå.

I det egna lokala livet händer snart spännande saker – en ny tid startar i mitten av November. I alla fall ett nytt avsnitt av tiden. Det blir roligt, jag ser framemot det, jag insåg samtidigt idag att jag har trivts väldigt bra här, men det är dags för något annat nu.

I Västanhed har kanske tidens tand slagit till. Väldigt mycket är annorlunda, min koppling och identitet där känns försvagad och påväg bort. Många hus byter ägare, en del av området börjar se ut som en villastad, idyllen bryts, det är synd. Det är tråkigt när idyllen försvinner – det är idyllen som vi söker, det är idyllen som är drömmen. Det blir allt färre idyller. En majbrasa eldas upp den sista dagen i September.

Tiden är en otäck mekanism – den är alltid samma och pågår hela tiden. Allt är samma tid, vi måste förstå det. Tiden är densamma idag som den var för 40 år sedan, det är bara samhället, tillvaron och vi själva som förändras. Tiden har egentligen aldrig förändrats i sig själv.

För en del äldre väntar nu den avslutade perioden i deras tid och deras liv. Ålderdomen måste vara mest otäck för dem som upplever den, för oss runt omkring så är den inte så farlig. Många tankar går igenom huvudet. Stora förändringar väntar, och det har gått fort inser jag. Väldigt fort. Antingen har det gått fort, eller så har jag inte sett det komma. Jag tror att det har gått fort.

Plötsligt inser man att det som har alltid har varit inte är självklart längre. Den tid som har förflutit kommer inte tillbaka. Vi är sökande själar i ett föränderligt skal, egentligen är vi också bara samma hela tiden, det är skalet och skalets mekanism som förändras och styrningen av skalet som blir annorlunda.

Fick en del insikter idag, mycket att ta in.

Vi ringer ut det gamla, och ringer in det nya.

Tidens tand kan vara otäck, snabb och oförutsägbar. Men den kan också vara en signal på att det nu är dags för något annat – den knuffar oss vidare. För oss där tiden fortsätter att finnas är det bara att hänga med – vi har inget val. Jag inser att döden nog är evigheten, de som har dött finns nu för evigt, men alla blir inte ihågkomna. Men alla finns. Kyrkogården representerar evigheten.

Evigheten är stark kraft – starkare än tiden. Tidens tand rår inte på evigheten – men den leder oss dit. I fiskdammen på kyrkogården finns det liv – men i övrigt pågår evigheten.

Tack och hej det demokratiska Sverige!

Tack och hej Märsta, platsen i mitt hjärta.

Jag kommer att sakna er båda.

Hipp hipp hurra

I Lördags skulle min far ha fyllt 76år. Jag lämnade då några rosor på graven och igår uppdaterade vi graven ytterligare.

Alla inlägg behöver ju inte vara så långa? Ellerhur?

Sommaren…

Sommaren är här och har varit här ett bra tag nu.

Maj och Juni var fantastiskt varma månader och nu har en del regn kommit i Juli. Det är bra, det behövs. Det behöver dock inte fortsätta för länge bara.

Allting är väldigt bra, saker går enligt plan, bekymmersfritt. Själv lämnade jag in en förstudie i Fredags. Det var skönt och lite en propp som gick ur. Nu känns saker lite lugnare. Men hösten blir intensiv och jag har fått i uppdrag att fundera över mitt team/lag typ som jag vill ha.

Jag trivs med det här nu, jag gjorde inte riktigt det ibörjan för 1 år sedan. Men nu gör jag det. Jag har axlat en ny högre roll numera, som jag kanske borde ha axlat för många år sedan redan.

Som vanligt finns det en hel del funderingar som drar igenom huvudet. Privat är mitt intresse för smarta hem och automatisering fortsatt högt. Jag letar efter nya lösningar på vardags problem. Just nu är jag väldigt nöjd med min automatiska fiskmatare som matar fiskarna varje dag. Ett banalt behovt tillgodses och vi behöver inte fundera på om vi missar eller inte. Just nu är jag besatt av eller vad man skall säga av att skapa en vardag där nycklar inte behövs, avveckla alla nycklar, ersätta dem på smarta sätt.

Jag inser nu att en vändpunkt kom för ett år sedan, det blev jackpot 2ggr. Helt plötsligt är jag där jag vill vara. Givetvis skall vi försöka nå ännu längre, men vi är helt klart nöjda med grundsituationen, även om man som företagare i regel aldrig är nöjd. 😊 Förstå mig rätt, vi är nöjda, men ändå inte.

Men det får duga tycker jag.

Automatisk akvariematare, mycket bra.

I Lördags fiskade jag, tydligen för första gången denna säsong, det blev 2st små abborrar. Det skulle vara dåligt fiske, och så var det nog. Det blåste något kopiöst.

Paprikornas gåta…

Våren är snart här, nåja, i alla fall vill vi tro det. Kampen mellan våren och vintern brukar pågå i ungefär 7 ronder, snö, vår, snö vår, snö, vår, snö vår, snö, vår, snö, vår, snö och slutligen vår då. Vi var upp till Hed förra helgen och min fru tog körkort förra veckan. Det var riktigt trevlig i Västanhed och där var det betydligt mindre snö än det var i Stockholm.

Jag kommer från en 2 dagars kurs nu, arbetet har man fått göra på kvällen när man kommit hem. Så kan det vara.

Nordman sjunger ”Släpp alla sogerna” och det är det jag har gjort också. Jag har gått vidare sedan ett tag tillbaka – jag vet att min pappa hade velat det att jag skulle gå vidare och vara lycklig. Vissa dagar tänker jag inte på graven längre. Men han kommer in i mitt medvetande då och då. Han finns med oss. Det gör mig glad.

Just nu är saker riktigt bra faktiskt. Vi är inte drabbade av den ekonomiska krisen, vi har förutsättningar att klara oss bra ifrån den. Visst har vi märkt att det finns dyra tomater och att paprikor har börjat att säljas som styck. Men vi skötte våra saker i de bra tiderna – om man sköter om sitt hus i bra tider så klarar man de dåliga tiderna, det är dem man har förberett sig för. Vi har egentligen inte påverkats. Vi driver eget och det finns alltid möjlighet att öka lönen om det behövs, så det är inga konstigheter.

Jag är glad för dem möjligheter i livet som jag utnyttjat och tagit tillvara på. Det är många som inte gör det och bara klagar sedan. Men klaga har man ingenting för, det hjälper liksom inte. Det leder ingen vart. Och den som klagar mycket kommer tillslut ingen att lyssna på.

Det finns mycket att vara tacksam för, och nu i dessa tider när solen återvänder och ljuset kommer tillbaka så skall vi vara positiva. Det blir bara bättre och bättre nu. Och det är det viktigaste. Förvisso har vi April framför oss, med allt vad det kan innebära med t ex Aprilväder.

Håret försvann till stora delar…

Min frisör var på semester i sitt hemland Turkiet. Peter passade på veckan innan löning påstod kvinnan som sköter om salongen. ”Nästa vecka blir det kaos” sa hon. Jag ser framför mig hur folk springer in på den Premium salongen och klipper sig, trots att dem inte har råd med dyra paprikor. Men håret måste väck, det är trots allt det viktigaste när våren nu kommer.

Båda säljer vi premium tjänster och både kunderna och marknaderna för oss finns kvar, trots paprikorna.

Vår världsbild som vi vill ha den…

Vad har egentligen hänt med den autonoma vänstern? Allt har tystnat. Vi som inte var med, men ändå kallade oss radikala har också tystnat. Vad hände? Troligen blev vi alla kapitalister och började att fakturera i ett av världens mest kapitalistiska och naiva länder. Dörren ligger öppen för den som tar chansen och för den som har förmågan att göra det. Möjligheternas land. Hälften sanning, hälften tro.

Det finns någonting absurt med Sverige och krig i vår omvärld. Hela vårt välstånd har vi fått p ga andra världskriget, Sverige var det enda land som stod helt utanför och inte var sönderbombat. Istället fick vi sälja till alla överallt – alla behövde och det var bara att vi tillverkade, ingen annan hade den kapaciteten – det var då.

Under 90 talet behövde nya dörrar (skattkistor) öppnas för de rika och välbärgade. Man gjorde den offentliga sektorn och omsorgen till privata projekt där aktörer kan plocka ut miljardvinster till brevlådeföretag på avlägsna öar nånstans. Dagens andra världskrig är privatiseringen av den offentliga sektorn. I andra världskriget offrades människor utanför våra gränser. I den ”offentliga-privata” sektorn offras människor innanför våra gränser. Det finns någonting absurt när det gäller vård och omsorg. En ovilja att faktiskt göra någonting åt problemen, eller varför skall man göra det?

Sverige är ett land med häpnadsväckande många uppfinningar, vad beror det på att alla dessa saker uppfanns här? En given förklaring är de långa vintrarna där människor satt i stugorna och eldade och höll värmen och man pysslade med saker, troligen kommer många idéer och uppfinningar därifrån – från tiden när man hade tid att tänka.

I Ukraina har man ström var 4de timme i de stora städerna, 4 timmar ström, 4 timmar utan, 4 timmar ström o sv. Ibland saknas mobiltäckning också. Bland människorna i Ukraina börjar saker att hända – vi pratar med varann istället säger en släkting till mig, givetvis är det så, när internet och elen saknas. Då finns bara den mänskliga gemenskapen och värmen och samtalet mellan varandra att tillgå. I mörkret i Ukraina förs samtal mellan människor, troligen uppfinner man saker också, man gör olika saker med varandra när strömmen är borta. Det skulle inte förvåna mig om Ukraina i framtiden blir världens mest framgångsrika land vad det gäller innovationer och teknik.

Det är förstås stor skillnad på att befinna sig i kriget och utanför kriget. Men det gemensamma med det gamla ”fattigsverige” var att mörkret finns och att troligen en massa idéer föds. I väst finns bara en tanke ”Ukraina måste vinna kriget, åtminstone kasta ut den Ryska ockupationsmakten”. Allt annat är otänkbart – ett scenario att Putin vinner finns inte på kartan.

För att återgå till den autonoma vänstern så har Amerika skeptismen och hatet försvunnit – eller i alla fall tystnat. Idag går ingen ut frivilligt och kritiserar USA för krigsbrott eller stormaktsfullkomlighet. Antingen har rörelsen tystnat eller så har skeptismen försvunnit – övergått i rädsla. Helt plötsligt är våra vänner på andra sidan Atlanten de som garanterar vår fria värld – den som fortfarande finns. Och man hjälper tillsammans med Västmakterna Ukraina att vinna kriget.

Sverige har gjort helt om, 180 grader, nu skall vi gå med i Nato. Självklart måste vi då förhandla och krypa för en galen ledare i Väst för att få skydd från en galen ledare i Öst. Det är något uppenbart galet med alltihopa. Och helt plötsligt så sitter oljeshejkerna i Förenade Arabemiraten och ler. De skall rädda oss från Putins olja, för det har pappa Biden bett dem om. Självklart skall Europa nu kasta sig i händerna på ytterligare en diktator som ler för att få skydd från en annan diktator. Visst är politiken härlig?

Trettondagshelgen firas (i alla fall sedan kristendomen infördes) som en hyllning till de tre vise männen som följde stjärnan mot stallet där Jesus hade fötts. I förkristen tid firades i stället slutet på julhelgen eller den ”gamla” julen. Men det var förstås innan kyrkan kom in i bilden.

Har vi några vise män i vår tid? Kanske, finns det någon frälsare? Kanske? Finns det någon stjärna att följa?

Kung Herodes hade tagit reda på när den möjlige kungen skulle kunna vara född och för att säkerställa att den lille pojken inte skulle kunna utgöra något hot mot hans makt, beordrade Herodes att alla pojkar i Betlehem, upp till två års ålder, skulle avrättas.

Putin har en annan mer lömsk agenda men likheterna är slående. Ryssland stjäl istället 1000 tals barn i de ockuperade områdena och de hjärntvättas in i den ryska propaganda maskinen. För föräldrarna till dessa barn kommer det kännas som att barnen ändå är döda. Kanske träffas de aldrig åter?

Otäcka sagor har ofta vackra slut, fast det här handlar om det verkligheten. Och verkligheten är inte svart eller vit.

I sagans värld så återvände alla barn som hade förvandlats till kråkor av Riddare Kato, Mio dödade Riddare Kato och trollformeln som förvandlat alla stulna barn till kråkor upphörde. Alla barn återförenades med sina föräldrar. Mios svärd hade smitts i 1000 år och kastades iväg utifrån borgen ner mot havet av Riddare Kato. För att Mio och Jum Jum skulle kunna rymma från fängelsehålan så hämtar kråkorna svärdet och kastar ner det till Mio, sedan kan befrielsen börja. Svärdet som kan hugga genom sten och inte döda några oskyldiga kan liknas vid det Amerikanska raketartilleriet Himars. Ett system som dödar ryssarna i ockupationsmakten med skrämanade effektivitet. Men det var sagan om Mio min Mio.

Kanske kommer det en Kung Mio och befriar alla barn återigen?

Hoppet är det sista som överger en och ljuset segrar alltid tillslut – förr eller senare.

Vår världsbild som vi alltid velat ha den stämmer – USA (landet i fjärran) är vår befriare – I öst finns fienden. Så är vi uppfostrade och så har vi lärt oss.

Det är vår världsbild som vi vill ha den…

Alla har vi våra demoner…

Jag befinner mig på Puerto dela cruz, Teneriffa Kanarieöarna. En av världens bästa platser anser jag. Jag tror jag skulle kunna bo här året runt. Jag ser väl egentligen inget positivt med vintern alls, visst vit jul och kanske lite mys ute i vintermörkret med vinterjacka på nyårsafton. Men sällan mer än det. Mörkret kommer tidigare och fortare här. Det går väldigt snabbt från det vi kallar skymning till att det faktiskt är helt mörkt.

När jag var liten hade jag ofta en återkommande otäck dröm att jag sprang över brinnande ris eller grenar, det var en rejäl brand. Drömmen återkom ofta och jag tyckte inte om den. Den dök även upp nån gång i äldre tonåren. Men sedan har den inte återkommit.

Det finns många typer av olika drömmar, och jag tror att de oftast har ett budskap. Eller rättare sagt, det måste vara så då det oftast innebär att hjärnan återhämtar och vilar sig på natten. Nu är jag ledig, jag är egentligen dålig på det. Vad gör man då? 🤣.

På senare tid har dock en annan dröm frekvent återkommit till mig. Så även den gångna natten. När jag gick i låg och mellanstadiet hade jag under en period undulater, 2st. En grön och en blå. Drömmen som återkommer till mig gör gällande att jag inte skulle ha skött fåglarna bra, att jag ibland lämnat dem utan mat och vatten i flera dagar. Det stämmer ej. Men drömmen är frekvent återkommande, och den kopplas även ihop med de sista åren i min fars liv. Där drar jag dock en gräns för vad jag berättar öppet, så berättelsen om den kopplingen slutar här.

Jag har ett akvarium hemma med fiskar som jag matar varje dag, och om inte jag gör det så gör nån annan det. Det är nån slags tillfredsställelse. Jag går ofta in och häller i lite mat när jag kommer hem från jobbet. Och jag knackar alltid i taket som jag engång i tiden fick lära mig att man skulle göra när det var mat för fiskarna.

Livet i akvariet går för det mesta bra, men även där uppstår problem ibland. Dem problemen oroar mig dock ofta till en så hög grad att jag omgående brukar börja åtgärda dem. Jag har inga märkvärdiga fiskar alls, inget spännande som sticker ut, bara sånt som funkar. Låter det här tråkigt? Det kanske det är. Den mal jag nu har kvar verkar inte visa sig särskilt mycket, han eller hon lämnar inte fartyget som den gömmer sig i speciellt ofta. Men den lever. Den representerar ålderdom, där man inte lämnar hemmet särskilt ofta eller ens är speciellt aktiv så mycket längre.

Helt plötsligt så inser jag nu lite läskigt att dessa 4 historier verkar ha ett samband och höra ihop. Allt det här säger någonting om vår samtid, om den tid som är nu. Jag är dock en person med talangen och förmågan att snabbt glömma. Däremot glömmer jag inte vissa saker, jag är långsint som få, även om den egenskapen har fått stå tillbaka för möjligheten att göra en karriär och för att balansera saker i livet och för att ta sig fram på det sätt som jag gjort.

Undulaterna sålde vi sedan jag fått konstaterad allergi av dem. De hämtades en dag av en pojke och hans familj samtidigt som jag var i skolan. Jag såg eller hörde aldrig av fåglarna något mer. Något farväl hann jag inte ta.

Är det där skon klämmer? Att farvälet uteblev? När jag var liten hade vi även en katt Malin. Även den fick vi ge bort när min lillebror blev allergisk och fick kruppanfall. Jag vet bara att den lämnades till en farbror på en gård i Odensala. Inte heller Malin hörde vi av eller såg vi något mer. Dock kunde vi krama henne innan hon åkte. Ibland undrar jag hur det gick både för undulaterna och för Malin, kanske går det att ta reda på Malins öde?

Under denna semester när jag i mitt otroligt rika liv kan titta ut från en balkong över ett fantastiskt landskap och en fantastisk stad, så är det troligen då som hjärnan arbetar igen. Med att gå igenom arkivet med de saker som ligger långt tillbaka i livet. Och där kopplingar görs för att koppla ihop dessa saker med samtiden och det liv som finns nu.

Alla har vi våra demoner, men låt dem inte skrämma dig. De flesta av oss har gjort rätt för oss och gjort bra saker, och de flesta av oss är väldigt bra. Alla tillstånd är tillfälliga och alllting har en början och ett slut, men hur länge ett tillstånd är kan ingen av oss veta.

I Tillfälligheternas spel finns inget facit…