6 månader och hjulen snurrar på…

På måndag har det gått 6 månader. Det är en ganska lång tid. Ändå känns det inte som så lång tid sedan det hela började. I morse satt jag och funderade när jag hade min egna lilla stund 5-10 minuter på morgonen, faktiskt en helt underbar stund där man kan slappna av och sitta i soffan och bara vara och finnas till.

Iallafall, mina funderingar gick kring att jag aldrig gjort detta som jag gör nu. Min bakgrund och det jag gjort tidigare ger en stor fördel som gör allting så mycket lättare. Det går enklare här. Berget kommer till Mohammed och inte tvärtom. Ändå förstår jag skillnaden -eller jag kommer snart att förstå den. Det är helt annorlunda. Lika på något sätt fast helt annorlunda.

En ny spännande episod startade. Och vi får hjulen att snurra bra, väldigt bra vill jag säga.

Ett nytt liv började. Jag går till en av arbetsplatserna, jag hyr bil i en bilpool och jag funderar på att köpa en elcykel privat. Saker har förändrats, egentligen hade jag inte som mål att dessa saker skulle vara förändringen i sig. Men dem är samtidigt det.

Min privata bil står allt mer i garaget eller på parkeringen ute. Den åker som mest 1-2 gånger under arbetsveckan och på helgen till landet. Vissa tidiga mornar eller när jag har en jäktig tidplan någon dag så får den rycka in. Men min princip är att den inte skall göra det.

Jag vet att alla sådana här mönster bara håller i sig ett tag och sedan så rasar alltihopa ihop och man faller tillbaka till det gamla. Men det har inte skett ännu. Talar något för att det kommer att ske? Tveksamt. Jag har insett att lyx och rikedom är dem enkla sakerna i livet.

Lyx och rikedom är t ex att kunna åka kommunalt och få det att funka.

Ideologiskt så sviktar jag, jag är alltförlångt bort i den röda korridorren och ibland är jag tillbaka på mitten av den. Problemet är att jag håller med dem längst bort i den röda korridorren men att jag snarare numera nästan tillhör dem som finns innanför den blåa dörren. Dem röda känner jag inte gemenskapen med. Är det en otäck utveckling? Är det något som skrämmer mig? Är jag bekymrad över det?

Nej, det är ingen otäck utveckling, det skrämmer mig inte och jag är inte bekymrad över det. Anledningen är att jag vet vart jag kommer ifrån och jag har kvar rötterna i det förflutna och i det samhälle där jag växte upp och i den världen.

Så länge man vet vem man är, och så länge man är sig själv behöver man som människa aldrig vara rädd. Rädda människor är farliga människor. Den som är trygg vågar ta ansvar, vågar utveckla och vågar ta dem avgörande stegen till nästa nivå, vågar bulta på den blåa dörren utan att för den saken skull behöva gå in…

Palmemordet en grundlig analys…

Jag skall efter ett logiskt resonemang försöka reda ut saker kring mordet, utan att för den skull spekulera. Det jag redogör för är sådant man vet från utredningen.

Christer Pettersson, finns i kvarteren runt Sveavägen och biografen Grand denna natt. Han brukar röra sig där och han har kännedom om området. Problemet med Christer Pettersson är att han aldrig använt skjutvapen och skulle han vara skytten så skulle han sannolikt dra av hela magasinet. Och dessutom skrika och kanske bete sig betydligt mer annorlunda än vad skytten faktiskt gör. Det finns en hel del som talar för honom, men också likväl emot.

Det som talar för honom är att han flytt den aktuella flyktvägen vid ett tidigare mord (med kniv) och han är väl medveten om hur man skall flyr där. Lisbeth har iochförsig pekat ut honom, efter att ha fått förhandsinformation om vem man misstänkte och samtidigt så finns inga andra kriminella med i konfrontationen. På det viset blir trovärdighetsproblemet stort där. Därmed inte sagt att det inte kan vara han.

Platsen.
Platsen är idiotiskt vald, eftersom trapporna upp fördröjer flykten. Detta talar isåfall för att den som gjorde detta inte hade några problem med att fly uppför trappor och sannolikt hade bra kondition. Att det sker på den platsen kan tyda på att mördaren bor där och enbart har en kort flyktväg. Detta eftersom han ganska snabbt också bara försvinner…

Mördaren lufsar på sin flyktväg mot trappan.
Detta skulle vara ytterligare en anledning till att det var Pettersson, att gångstilen var lika hans. Anledningen till att mördaren lufsar fram är att gångvägen är täkt med snö och is och han springer precis vid kantstenens mynning. Och det vet alla som försökt att springa på ett sådant underlag, att då liknar vi alla Christer Pettersson.

Tillvägagångssättet.
Mördaren skjuter 2st skott, ett mot respektive person. Någon som inte var van vid att döda folk med skjutvapen skulle dra av hela magasinet och skjuta hej vilt för att verkligen veta att man lyckas döda Palme. Detta gör inte mördaren.

Hasse Aro menar att slumpen är inblandad och att mördaren upptäcker paret när dem går in på biografen. Jag är inte lika övertygad om det där. När Paret lämnar hemmet i Gamla Stan så måste några eller åtminstone någon veta att man går utan livvakter. Följer man då efter ett tag så kan man konstatera detta. Har mördaren befunnit sig i närheten av hemmet så har han sannolikt följt paret under några timmar. Han kan också ha följt efter paret under en längre tid eller bevakat hemmet från nära avstånd för att se när ett tillfälle skulle dyka upp. Detta betyder isåfall att mördaren bor i Gamla stan i närheten av parets bostad.

Polisen.
Agerar helt felaktigt, något liknande hade aldrig hänt och massor av fel begås från början. På det sättet tappar man bort allting redan under kvällen. Likaså låser sig utredarna tidigt vid ett spår, PKK. Alla som vet hur poliser jobbar vet att metoden vid ett mord alltid skall vara samma process. Ett traditionellt polisarbete, förutsättningslöst. Oavsett vem som mördas. Här gör man på ett annat sätt och det funkar inte. Man fokuserar på att offret är just Palme och letar på det viset i fel gängor och i fel riktningar. Dessutom har det under lång tid verkat som att man inte har utrett alla spår och systematiskt lagt uppgifter till handlingarna.

Vittnena.
Ett av vittnena som man inte fäster så stor vikt vid och hör först lite senare är mannen som befinner sig mellan byggbodarna, han gömmer sig där när han hör skott och ser att något otrevligt pågår nere på gatan. Han ser mördaren från 4-5 meter håll bara passera förbi springan mellan bodarna. Han känner dessutom Christer Pettersson och vet direkt att det inte är Christer Pettersson han ser.

Vapnet.
Ingen vet säkert vilket vapen det är. Kulorna hittas dagen därpå och behöver inte ha med mordet att göra. Är det så att kulorna lagts dit efteråt och faktiskt inte har med mordet att göra, då är polisens misstag otroligt mycket större. Men detta antar jag att man måste ha kommit fram till utan några tvivel att det är de kulorna, även om man på SKL har tvättat bort alla bevis iform av vävnad och fiber från kläder som kunde finnas på kulorna. Vittnet Inge Mårelius som sitter i en bil tvärs över gatan säger att han ser hela händelseförloppet och säger att vapnet är en ”kanon”. Om ett sådant vapen som man är inne på kan liknas vid en kanon, isåfall är man på rätt spår. Förslaget är väl att avlossa ett sådant vapen på liknande sätt och låta Inge avgöra det.

Nu kommer vi till delen där jag spekulerar lite.

Vem är han då mördaren?
Jag tror att han lever ganska ensam vid denna tidpunkt och är lite isolerad och befinner sig precis ”utanför” bekantskapskretsar eller i periferin i olika sammanhang. Han är sannolikt en välrenommerad medborgare som inte gör mycket väsen ifrån sig och lever ganska ensam utan att utmärka sig. Han kan vara någon lägre stående polis eller militär eller vakt eller något sådant och har troligen en god kännedom om hur man skall mörda folk med skjutvapen. Kanske skjuter han regelbundet i någon skytte klubb eller i något annat sammanhang. Jag skulle tro att mördaren är en ganska tystlåten person som inte utmärker sig någe speciellt i sitt yrkesliv. Han bor sannolikt i närheten av mordplatsen eller i gamla stan och är rätt säker på att komma undan. Lung och systematisk.

Motivet?
Sannolikt ett allmänt Palmehat och kanske missnöjd med något som hänt i samhället eller helt enkelt misstänksam mot på vilket sätt Sverige utvecklades.

Kommer mordet att klaras upp?
Nej, det har gått för lång tid. Alla spår försvinner efter trappan på Tunnelgatan, längre har ju inte utredningen kommit på 30 år…

Vad skulle man ha gjort?
Bedrivit ett traditionellt polisarbete utan fokusering på vem som mördats och varför, man skulle ha gått på allt som kommit fram från iakttagelser på Sveavägen och sökt i vanlig ordning som man brukar göra. Istället fastnade man i chock, konspirationerna och teorin samt storpolitiken tog över.

Jag tror man skall söka i kanterna av utredningen, där spåren började, inte dra iväg in och fördjupa sig i detaljer förmycket.

Alltings svårighet har ofta att göra med att det är så enkelt. Mördaren finns i periferin av utredningen, det är där han alltid har varit.

Att mordet kanske bara handlade om fosterlands kärlek och oro var det ingen som utredde…

Bloggen lever…

Även om det är svårt att tro det 🙂

Inläggen blir färre och färre, variationen är ganska tråkig. Radikalismen är borta, fast bara i praktiken, inte i teorin. Samhället håller på att rasa ihop fullständigt, samtidigt som vi kanske också befinner oss i en succefas utan dess like för många av oss.

Själv är det full spruta, det är hur mycket som helst att göra. Jag åker kommunalt för det mesta, hyr bil när jag behöver och försöker lösa saker på ett alternativt sätt. Igår köpte jag ny dator och en extra skärm. Det är ett sätt att anpassa sig till det nya livet. Ett nytt sätt att jobba och leva. Kanske hemifrån på fredagar längre fram? Jag trodde faktiskt inte att jag skulle ta steget och börja åka kommunalt, men det är faktiskt det steget jag har tagit och det funkar.

Jag var upp och kollade till Huset i Hed nu i helgen, allting var bra där, förvisso en del läckage i köksrörens skarvar som har frusit sönder helt enkelt, men det var aldrig värre än att jag kunde laga det. Suget har försvunnit litegrann, kanske var jag förmycket där innan jul och nyår? Nu är inte intresset så stort. Ändå är det rätt så härligt, huset står där och finns där, 6 år har det varit så nu och snart är det 7 år. Det är en trygghet, det är en plats jag alltid kan återvända till, där är man bland vänner, där finns inga förutfattade meningar och inga avensjuka människor. Det är en helt annan värld helt enkelt.

Jag behöver kanske åka upp nästa helg igen, men vi får se, jag har ett ärende till trakten helt enkelt. Jag har bokat en vecka i Hölick igen, det blir härligt. Man längtar verkligen till våren och möjligheten att kunna dra iväg med vagnen…

Tilldess så får vi alla springa omkring i det här rusket och blåsten en stund till. Man måste lida pin för att få ha det bra…snart vänder det, då är det vår tur 🙂

”Någonting tog slut”…

Jag har jobbat första dagen efter jul och nyårsledigheten som var mycket lång, ungefär 3 veckor. Det var roligt idag, jag trivdes, jag åstadkom saker och jag var effektiv. Jag sov ingenting i natt, utan låg klarvaken i 6,5 timmar, det var jobbigt. Men jag var ändå inte trött, för ca 13 timmar sedan så tänkte jag att det blir väldigt svårt att vara vaken nu när man kommit hem med bussen. Men icke, nu håller jag på och skall laga en sen middag, sedan får det bli en promenad innan jag går och sover.

Det senaste halvåret har gått väldigt fort och det känns som att jag jobbat där jag jobbat nu hur länge som helst, i konsultbranschen motsvarar sannolikt 3 månader ca 1 år. Det är en tes som verkar stämma tycker jag.

Jag är också lite osäker på vad som faktiskt hände och hur det kom sig att jag så hastigt bytte jobb bara. Efter att ha varit inne i ekorrhjulet som entreprenör på toppnivå i över 10 år. Jag har ingen vettig förklaring, men jag tror att någonting tog slut i huvudet. Det fanns ett slut på att vara entreprenör, driven, åka bil och försöka vara så fruktansvärt effektiv och kundvänlig som det bara gick. Allting måste helt plötsligt ha tagit slut, och det är en historia som någonstans började i Juni, med några möten. Och sedan vart det den numera legendariska semestern i Hölick. Det var där jag tog alla beslut, det var där jag kom fram till detta.

Men helt säker på vad som faktiskt hände kan man inte vara. Jag åker pendeltåg och jag njuter av det, jag tittar ut på bilarna som står i köer. Nuförtiden (i alla fall i morse) så gick pendeltåget även när det snöade. Kanske har man hos SL kommit på att det faktiskt blir vinter i Sverige och faktiskt också i Storstockholm? Kanske har man gjort något med tågen?

Sanningen var nog den att jag kom till vägs ände, jag hade kört färdigt. Den 20 Juli sa jag upp mig, efter det saktade allt in, alla klossar rasade och jag har förstått att alltihop jag byggde upp rasade som ett korthus. Iallfall resultatmässigt, jag skall inte säga att jag hade gjort något bättre. Men det är som alltid lätt att sitta på sidan och vara efterklok och säga ”vad var det jag sa”.

Nåja, en spännande ny resa i en ny värld för mig började, och den fortsätter. Du kanske svär över tågen, önskar att du hade bil och att du kunde åka själv, du kanske ser bilen som en frihetsmaskin?

Jag skall berätta en sak för dig, bilen är en frihetsmaskin som fängslar dig. Tillslut så sitter man fast. Jag är inte fängslad, jag sitter inte fast, jag kan gå när jag vill och bilen har inte längre något att bestämma över. Jag ser med en dyster syn på samhällsutvecklingen, men jag stänger utveckligen ute. Jag ser med en positiv syn på min egen lilla värld, jag trivs i min egen lilla värld.

Trivs du i din?

8 grader i December…

Idag har det gått exakt 3 månader. Hösten har varit bra. Jag har klarat mig bra och jag trivs. Nästa år ser bra ut till att börja med, sedan får vi se. Men tankarna har också svävat runt det som är vår vardag och runt människorna där. Jag funderar på hur det kan vara som det är. Någonting som är för djupt för att tala om här.

Det är tydligt hur tidens hjul bara snurrar, allting går fortare och fortare och man undrar vart veckorna tar vägen egentligen. Jag inser att jag inte längre skall hålla ihop en röd tråd enbart med olika ändar. Jag skall istället hålla i massor av olika trådar med olika ingångar. Det blir en utmaning.

Många gånger märker jag, att jag kommer från en annan värld, en annan verklighet. När mina världar möts brukar det inte bli bra, jag är i alla fall inte bekväm med det. Jag tycker det är bra när det är som det är idag och som det har varit under lång tid.

Jag är inne i en förändringsprocess. Saker har förändrats dramatiskt i grunden och allting är påväg vidare, ut i det oändliga. Jag har vetat hela mitt liv att alla tillstånd bara är tillfälliga, allting har alltid en dag ett slut, det är bara det att tillstånden och perioderna är olika långa, men att ett slut kommer, det är ju det enda vi egentligen vet om vår tillvaro idag.

Jag sitter just nu i ett VARMT stormande Hed med ca 8 grader utanför. Man förstår att världen är galen, att växthuseffekten finns och att vi kommer att få mera sådant här väder, mera stormar och regn och mindre snö.

Allting förändras och allting är påväg mot sitt slut. Med det i åtanke så blir ju varje dag en njutning, en känsla och fridfullhet som blir lättare att fånga för att vi vet att den är här och nu.

Det går liksom inte att tvivla på. Någonstans tappade vi kontrollen, någonstans försvann det genuina, det ofelbara och det oförstörbara. Idag finns det bara individualism, splittring, målbilder och ekonomiska kalkyler. Borta är solidariteten och jämlikheten, allting har liksom blåst bort, ungefär som när dörren till ett parkeringsgarage öppnas och man väntar i bilen och så är det storm utanför och löv blåser omkring. Några kanske blåser in. Sedan får man köra ut, ut i det förändrade samhället som egentligen inte finns eftersom samhället alltid befinner sig i förändring så har ingenting från före förändringen funnits.

Den som inte ser detta använder inte ögonen på rätt sätt. Den som förnekar detta ljuger. Den som motsäger sig detta saknar kunskaper. Att inte förstå detta är helt okej, jag kan berätta det för dig.

Carpe Noctem,

Livet är en fest…

Nåja, för det mesta. Jag har kommit förbi ganska många nivåer. Idag är det viktigaste att trivas och må bra och att alla i ens omvärld gör det. Har man kommit till den insikten så är det mycket värt. Ändå har allt gått väldigt fort nu, igår rullade allt genom huvudet.

Det här året har varit så händelserikt, det känns som att det finns en verklighet före och efter Hölick. Därefter förändrades allt. När jag gick på stranden och vågorna slog upp, då visste jag att jag var vid nästa vägskäl. Det var ett kall.

Ändå uträttades så mycket och allt har gått så fort. Det har blivit en radikal förändring och jag har inte förstått hur kort tid som har gått, det kändes som att tiden innan den var hur lång som helst.

I somras rullade jag med vagnen till Hudiksvall (Hölick). Det var en historisk resa om man ser till det som hände sedan. Och jag planerar att åka dit igen. Kanske 1 vecka eller 2 varje år?

Jag måste återvända och ta mig en titt helt enkelt, snart, det får bli i vår nu. Nu kommer kanske en ganska lång vinter (??).

Räknar jag in allting som har hänt under 2015 så är det väldigt mycket. 2015 blir ett mycket minnesvärt år.

Sayonara,

En helt ny känsla…

Jag har inte haft många vänner de senaste åren och just nu är det väldigt få. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och det har bara fallit sig så. Det är ett socialt problem. Men jag är medveten om det och har varit van med det under en lång tid. Förvisso har jag väl många nya vänner nu, men dem som jag räknar är inte många. Ett stort umgänge är inte samma sak som en stor vänskapskrets.

Jag är radikal och lite kontroversiell och jag är ganska rak, det kan störa en del, det gillar inte alla. Det passar inte in, det stämmer inte med normalbilden.

En helt ny känsla är också den nu efter 2 månader på ett nytt jobb, att telefonen inte ringer. Alla har fått numret, men ingen hör av sig. Det säger kanske mer om mig än om andra människor. Men jag ringer inte heller, så är det ju faktiskt också. Man måste se båda sidorna av myntet.

Man är inte attraktiv på det sättet längre som man var när man jobbade med entreprenad. Då var säljare och andra intresserade av en, att samarbeta med en och att sälja sina produkter. Få är dem som faktiskt vart ens vänner i den stora mängden av människor hit och dit.

I färden och tankarnas vimmel på t ex ett tåg så ringer inte telefonen heller, kanske kommer det ett mail om man har tur?

Jag är ganska tråkig på det sättet att jag levererar en jämn toppkvalité nästan hela tiden, faktiskt mest för att kompensera för att det inte finns något annat. P ga det, eller kanske tackvare det?

Alla hade ett annat syfte, det hade ju jag också så jag skall inte klanka ner på någon. Men faktum var att telefonen är väldigt tyst nu, och har så varit länge. En del har vänt en ryggen och en del vill inte alls ha med en att göra. Sedan finns det en del som ljugit och faktiskt gjort det i flera år. Ett uppseende väckande beteende.

Jag har under flera år känt att en del personer kanske är rädda för mig, vad nu en sån rädsla skulle mynna sig i?

Jag har inte heller varit helt ärlig jämnt, men jag har inte skadat eller sårat någon med det.

Jag är född projektledare och jag kommer nog alltid att vara projektledare, jag vet vad mitt kall är. Det är att få ihop alla lösa trådar till en helhet, till ett enastående resultat. Jag vet vem jag är och jag är inte bekymrad och jag är inge orolig alls. Jag har aldrig glömt vad och vart jag kommer ifrån.

Nåja, om man känner sig ensam så blir man ensam, om man känner sig positiv så blir man positiv.

Trevlig kväll!