Författare: robban@rnp.one

Dessvärre alltmer sällan numera.

Det mesta är väldigt bra. Vi är på väg mot någonting nytt, året är på väg att ta slut.

2018 blev ett bra år. Vi köpte ett till sommarhus, vi var på semester på Rhodos och Öland.

Det var den varmaste sommaren på över 50 år. Men det har vi glömt nu – när jag tände kaminen i Hed för 2 veckor sedan så hade den varma sommaren gett sig av för länge sedan.

Samtidigt trodde jag att vintern skulle komma – det gjorde den, men bara litegrann, sedan kom hösten tillbaka igen. Imorse var det 0 grader ute.

Nya saker är på väg att hända, allting utvecklas framåt, saker förändras. Jag har lärt mig mycket de senaste 2,5 åren. Förhållanden är kompromissernas konst – åt båda håll. Jag har aldrig kompromissat så mycket förut – men det måste man göra. Och man måste vara beredd på att göra det. Det är svårt och det är en stor omställning, men det går absolut.

Jag hade alltid sagt att jag var prestiglös och inte hade några fasta ståndpunkter eller förutfattade meningar eller ville styra saker på ett särskilt sätt. Dessvärre hade jag till en början fel om det.

Det som kommer efter kompromisserna kallas ”respekt”. Man får respekt för varandra, och allting kan vara och rulla på som det gör. Det gäller att förstå olikheterna.

Likasså gäller det att förstå förändringarna i vår omvärld, när jag går från bussen på Arlanda och ser att allt färre bilar parkerar på den parkering vi byggt, så är det också ett uttryck för att vi är påväg mot ”sämre” eller egentligen normalare tider. I Sverige har det varit en otroligt lång tid av välstånd, ca 10 år typ.

När jag lyssnar på Swedavias vd så visar han en kurva som går neråt, den berättar om att flyget viker. Han vet inte vart botten är, det vet inte jag heller. Men tendensen är tydlig. Det går neråt. Aktie och fondmarknaden går också väldigt mycket upp och ner.

Vi är inne i tid när egentligen vad som helst kan hända – ingenting är längre förutsägbart. Oroligheterna och utvecklingen i världen blir på något sätt en symbol för vår tid.

I Sverige är nästan var 5te person missnöjd med samhället, med det demokratiska systemet och med vår demokrati i allmänhet. Det är en allvarlig signal. Jag förvånas över att man i samhället toppskikt inte ser missnöjet, inte förstår det. För om sanningen skall fram så står ju inte alla dessa människor för den ideologi som de röstar på. Problemet blir bara att deras röst inte heller löser samhällets problem –snarare bara förvärrar dem.

Fredrik Reinfeldt skrev en gång en bok som hette ”Det sovande folket”. Innehållet och titeln är mer aktuell idag än någonsin förut. På många sätt handlar alltihopa om ett ”Sovande folk” – de vi inte ser eller de vi inte vill se.

För många av oss är dessa tider kanske de bästa någonsin. Och vi får vara glada för hur länge de varar.

Men ett tips på vägen -se till att du nu förbereder dig och är en vinnare när allting brakar neråt.

Då skall du sitta i första klass med gott om pengar på kontot och åka förbi stationerna påväg mot någonting nytt. Att agera och handla klokt idag ger oss frihet imorgon – eller så ger det oss frihet för alltid?

Vårt liv är verkligen fantastikt just nu. Jag skulle säga att vårt liv är rikare än någonsin. Vi har det bra.

Vi hade en mycket bra semester i Grekland och på Öland. Och så fick vi mitt ialltihopa ytterligare ett av våra projekt som vi tog över i mitten av Juli. Det är kul och det känns fantastiskt, det var rätt tillfälle att ta chansen nu, och jag tror på projektet. Tror att det kan bli bra – det kommer att bli bra rättare sagt.

Kanske har vi kommit förbi den varmaste perioden nu, det har märkts på de platser som vi varit på. Den nya platsen, husvagnen, huset på Heden osv. Igår åt vi middag med de nya grannarna. Det här kan bli bra, det här kan bli något.

Jag fick också ett positivt besked på jobbet innan semestern, nu känns det som att jag kan vara kvar länge. Det känns som att jag i flera år väntade på Projektengagemang. Att det var företaget som jag väntade på. Det känns väldigt bra. Vartannat jobb är bra ungefär. Det är min erfarenhet. Nu kör vi hårdare än någonsin.

På Torsdag åker jag till huset på Heden igen, det behöver göras en del grejer där. Jag tycker det är kul. Det känns bra.

Valrörelsen rullar i bakgrunden hela tiden, jag vet inte vart jag står längre, jag tillhör numera en grupp av människor där det är en konflikt att tycka det som jag tyckt. Alltså för mig egen del skulle motsatsen vara så mycket bättre – men nästan omöjlig. Helt ärligt så bryr jag mig inte så mycket, det får bli som det blir med det.

Det finns mycket att berätta och mycket att säga – den som frågar får svaren.

Blir det bra så?

Jag är betydligt mera återhållsam med att kommentera min omvärld numera. Det blir inte många inlägg. Mellan inläggen pågår ju livet.

Egentligen står jag på Toppen, det enda som i praktiken kan hända är att man halkar eller på något sätt trillar en bit neråt.

Jag inser att jag tagit min egen väg – det har jag alltid gjort. På olika ställen så fanns det folk som försökte stoppa mig, men jag har kommit framåt ändå. En del ville inte det, jag förstår inte hur det har stört dem.

Men jag har alltid kommit tillbaka, och Boomerangen har dessutom kommit längre fram på sin väg.

Jag vet att mycket av mitt tidigare liv har blåst bort med vinden, personer, arbetsplatser, händelser och historik. Det har förändrats, försvunnit och glömts bort. Men det finns kvar. Ibland gör det (mitt tidigare liv) sig påmint. Av de senaste årens arbeten och uppdrag vet jag bara hur verkligeheten var för mig, jag vet inte vad som verkligen var sant och vad som inte var det. Jag körde på.

Det finns något konstigt fundamentalt i alltihopa. Jag inser att jag inte springer genom livet längre, igår var tillbaka på ytterligare en plats ”Hallonbergen”. Jag inser att jag har slutat att springa och att jag inte åker bil igenom hela Sthlm längre, ibland saknar jag det, iallafall platserna. Men helheten saknar jag inte. Numera är allting mer normalt. Ett vanligt liv.

Det går bra och har gjort det under lång tid. 2015 slutade jag att springa genom livet och bara se allt passera revy typ. Det är nyttigt för mig att se hur allting kan vara – hur det normalt sett är.

Jag är ej ensam på min resa idag – jag är tacksam för det.

Kanske en promenad i det muliga vädret?

Det var längesedan jag skrev. Och ingenting tyder kanske på att det kommer att bli oftare. Men samtidigt så händer saker. Det som kallas livet pågår mellan inläggen. Nya saker är påväg att hända, förändringarna går fortare nu.

Jag går runt på en parkering som precis har öppnat i sin första etapp. Jag funderar på de olika vägarna som öppnat sig framåt. Skall man hasta eller ta det piano? Vad vill jag egentligen?

Återigen har jag varit med och skapat något som inte skulle hinna bli klart tills dess det blev klart. De flesta är väldigt nöjda. Vi har lyckats över förväntan, med ganska dåliga förutsättningar. Med min tidigare erfarenhet så väljer jag att inte komma den saken mer på nätet.

Det har öppnat sig nya olika vägar. Emellan de olika vägarna går en trygg stig. Stigen var inte mitt första alternativ men ansågs så mycket bättre än promenaden i den gamla skogen. Den här skogen är betydligt bättre. Men det var inte mitt första val, det var det inte, men allting behöver inte alltid vara ens förstaval.

Jag funderar på hur saker ser ut om ett år. Förändringarna går snabbare nu, vad vill jag egentligen? Har jag kört fast? Min gamla teori är att inte tänka så mycket. När man börjar tänka förmycket går allt åt helvete. Då fastnar man i resonemang och tankar. Det bästa är att ha så mycket att göra på dagarna att de där tankarna aldrig hinner smyga sig på en – inte ens nattetid.

Jag har planerat lite för åtgärder på landet, jag gör rutinmässiga saker, jag har skippat alla kontokort. Det är nytt för iår. Har bara 1 kvar för bilen. Jag har tagit tillbaka kommandot – det jag har är det jag har när jag har det. När jag inte har det – då har jag det inte. På sikt hoppas jag att detta skapar de bästa förutsättningarna.

Det blir ändå bli svårt att välja väg, vad händer om jag inte väljer? Får jag gå ut ur skogen då? Jag är inte helt säker på hur allt kommer att bli. Jag känner mig dock trygg med att mitt gamla liv är borta, demoner och olyckskorpar hittar mig inte längre…

Om några veckor vet jag lite mer.

Hoppas ni har det bra i snöslasket…

Det händer mycket, 2017 har varit händelserikt.

Ett nytt arbete ledde mig till projekt på Arlanda. Nu jobbar jag på Arlanda och Landvetter som konsult. Jag trivs, det är väldigt kul och jag känner att jag kan vara där länge. Tempot är högt och det är uppförsbackar och nedförsbackar, men än så länge så tar vi oss bra fram – jag och den konsultkollega som jag jobbar med. Samtidigt så finns chansen kvar att se lite annat ibland. Jag har lite andra jobb också.

Privat så har det hänt mycket också. Jag har genom att byta arbete skapat mer privat tid – ett bra liv på flera olika plan. Och det är kul.

Nyligen köpte jag en bil till – till min sambo. En VW Lupo. Nu åker vi mest med den. Min tandvårdsbehandling går också mot sitt slut, snart är allt klart. Alla delar faller på plats. Det mesta är väl egentligen väldigt bra. Vet inte mer vad det finns att rapportera om.

I Hed rullar det på och jag har ganska mycket planer egentligen. Den 1 Oktober 2019 skall det vara ett enastående resultat som är klart. Allt enligt min 10 års plan. Jag skall bygga en del där. Men är hemlighetsfull över de planer som kommer och vad som skall göras. Jag rättar till och rustar upp allting allteftersom. Det är roligt. Jag trivs med det. Tycker om att ha något att pyssla med. Snickeri är kul.

Jag skulle inte ha några problem att förbruka tiden om jag inte jobbade, då skulle jag förmodligen bygga väldigt mycket på några månader. Allt rullar på i en lungt behaglig takt enligt tidplanen.

Hare så bra, vi hörs!

”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.”

-Olof Palme-

Sedan 2 veckor sitter jag ute hos en kund på en arbetsplats. Jag stortrivs där, jag har 15 min resa till jobbet nu, och det är verkligen trevligt. Mycket tankar flyger ständigt genom huvudet.

Jag har lämnat entreprenadsidan (iallafall tillfälligt som jag säger om allting). Nu är jag konsult i mitt andra jobb. Precis som när jag bytte till mitt andra entreprenadjobb så är jag etablerad. Det är jag nu från början också. Etablerad på konsultsidan. Då är allting mycket enklare. Jag kommer utefter mina tidigare erfarenheter inte att berätta så mycket mera om detta, ni som vill veta får fråga mig.

Men många andra tankar far genom huvudet. Jag inser efter mer än 2 år i konsultbranschen att jag får acceptera ett nytt normalläge. Processerna är inte som när man bygger eller som när de genomförs på entreprenadsidan.

Jag har inget behov av bekräftelse, jag vet vad jag kan och det vet alla andra också. Framtiden vill jag inrikta på det jag gör nu, Projektledning men även på Besiktningssidan. Att vara med överallt och rota och bidra kanske är mitt kall? När någonting behöver fixas och något har havererat, då kan vi alltid räkna med Robert? Jo, så är det väl delvis.

Redan på entreprenadtiden fick jag ta över projekt och städa efter andra (en del fick städa efter mig också iochförsig). Men ofta var det som en gammal häst som travade på, man kunde lita på kapaciteten. Ibland trampade jag fel, men inte ofta.

Varningsklockorna ringde när jag hade 8-10 projekt i min tidrapport, iallafall gjorde den det på konsultsidan. Då kom cheferna och frågade hur det var fatt och vad de kunde göra. Jag inser att jag nu är påväg in i en något annan historia.

Faktum är jag är påväg att få (eller vill?) acceptera ett nytt normalläge. Där det handlar om att trivas på jobbet och göra ett bra jobb, men samtidigt må bra och känna att man kan utvecklas. Det är nytt för mig.

Mina tidigare jobb har i princip handlat om att man jobbar tills man stupar. Jag inser hela tiden vilket stort register jag har, vilka erfarenheter som finns där. Vad är din specialitet? Vad är den inte borde vara mitt svar. Nja, skämt och sido. Jag har aldrig fått hybris. Jag har försökt att inte ryckas med i det här ruset som kan finnas bland många andra.

Med ett balanserat liv och fötterna på jorden så kan man klara istort det mesta.

Den största förändringen sedan 2 veckor? Ja, jag är inte lika trött längre. Det finns mer kraft.

Vi får aldrig underskatta värdet och styrkan i att sova och återhämta oss. Det är det som gör att vi klarar av våra utmaningar och kan göra vårt bästa för att utveckla samhället. Det är så jag ser på det.

Alla människor har en inneboende egen kraft. Beroende på hur du återhämtar dig och hur du sover så utvecklas kraften olika. En del lyckas få ut den. Alla har den, men alla kan inte använda den. Men helt klart är att vi som bor i ett av världens rikaste länder absolut kan uppnå det vi vill, bara vi jobbar tillräckligt hårt.

Alla har vi kraften, konsten är att förstå hur vi får ut den och hur vi använder den.

Tänk på att även ta tillvara på ljuset nu när vi går mot mörkare tider.

Trevlig helg!

Min bedömning är att vi just nu står på toppen av en konjunkturcykel. Jag skulle tro att de kommande 2 åren blir svajiga, att vi nu går mot en depression.

Varför? Dels så kommer mer och mer rapporter om att bostadsmarknaden viker neråt i priser. Anledningen är för stort utbud. Det byggs helt enkelt för mycket. Positivt för alla kan tyckas.

Den andra anledningen är en viss försiktighet som verkar råda i branschen (bygg). Beställare avvaktar lite, man skjuter fram beslut och man väntar hela tiden med att starta nya projekt.

Och de projekt som har startats som har inneburit ett stort byggande, de ligger några år försent. När allt det som nu ligger i produktionen är färdigbyggt, då kommer inte behovet att vara lika stort.

Jag tänker inte ge mig in i en politisk diskussion här. Men faktum var att det under många år inte alls byggdes så mycket som det behövdes. När det väl började byggas så ligger byggandet några år försent.

Det farligaste hotet mot det som kallas de ”evigt gröna trädet” är när framtidstron bland människor börjar svikta. Man börjar bli defensiv och avvaktande. När denna tendens går igenom hela ledet så skapas också det som blir ”det vissnande gröna trädet”. D vs att trädet vissnar under några år för att sedan växa igen.

Nationalekonomi är ganska enkelt, i princip behöver du bara slå upp bibeln och läsa om sju bra år och sju dåliga år. Det är ungefär det som idag kallas för konjunkturcyklar.

Den tredje anledningen är att löneutvecklingen i Sverige överlag har varit så lavinartad de senaste åren. Företag kan snart inte nå någon lönsamhet p ga brist på arbetskraft. De måste betala så ohyggligt mycket för att få arbetskraft. Och då kan de snart inte längre anställa heller.

I det läget bedriver man en politik där man säger att människor inte skall invandra hit. Vi räknar alltså med att försöka öka befolkningen på egen hand.

Och snart kan inte företag nå någon lönsamhet. De kan inte expandera och hyra de kontor som nu byggs, det blir för många bostäder – som iallafall inte kan köpas av de som behöver. Detta eftersom företagen inte kan anställa.

Tittar man tecknen så ser man dessa. Lite avvaktande så finns tecknen där. En konjunktur som viker neråt. Just nu kanske avlägsen, men den kommer, sakta men säkert.

Vad skall man då göra?

Jo precis som vanligt så vanligt så gäller den gamla klyschan ”sitt lugnt i båten”.

Jag tycker att har man precis påbörjat ett nytt jobb så håll fast vid det. Likaså om du precis har köpt en bostad eller flyttat in i en ny. Håll fast vid den. Byt inte bil de kommande åren. Amortera och sänk dina lån – då har du möjlighet att klara dig bättre när allt vänder.

Risken är att bara att de flesta inte kommer att agera som jag rått om.

De flesta kommer att gasa på. Byta jobb för att få ännu högre löner och då riskera att bli av med jobben när man kommer som ny till ett företag. De flesta kommer kanske att fortsätta att köpa bostäder. Kanske får man sälja de med förlust och fastna i träsket med förluster som bygger på. Anledningen till det är att många unga kommer ut på arbetsmarknaden nu och kanske kommer att bilda familjer. Då kommer flyttkarusellerna och behoven att öka. Då kommer man vara tvungen att flytta oavsett om man vill det eller inte.

Många kommer kanske att fortsätta att köpa nya bilar och dra på sig nya kostnader. Då har man inte den handlingsfrihet som behövs när allting vänder.

Jag brukar säga att det är viktigt att sitta i business class eller första klass när allting vänder. De som har spelat sina kort fel får åka i turistklass eller inte alls.

Själv ror jag lugnt i båten (i business class). Jag tänker sitta här en bra stund nu, kanske bo kvar i hyresrätten och veta vad jag betalar. Betala av lånen på bilen och köra vidare.

Allting handlar om att skapa sin egen frihet. Då behöver man inte fundera på vad som händer runt omkring en. Ekonomiskt oberoende handlar om att inte ha några lån – att inte vara beroende av vad som händer i omvärlden runt omkring. Att alltid kunna ha råd med det man vill göra och att kunna njuta av livet.

Att vara ekonomiskt oberoende handlar om att kunna ro vidare, även om bensinen tar slut.

Det evigt gröna trädet finns inte. Hur mycket vi än vill att det skall göra det.

Hur skapar du din frihet?