Jag är betydligt mera återhållsam med att kommentera min omvärld numera. Det blir inte många inlägg. Mellan inläggen pågår ju livet.
Egentligen står jag på Toppen, det enda som i praktiken kan hända är att man halkar eller på något sätt trillar en bit neråt.
Jag inser att jag tagit min egen väg – det har jag alltid gjort. På olika ställen så fanns det folk som försökte stoppa mig, men jag har kommit framåt ändå. En del ville inte det, jag förstår inte hur det har stört dem.
Men jag har alltid kommit tillbaka, och Boomerangen har dessutom kommit längre fram på sin väg.
Jag vet att mycket av mitt tidigare liv har blåst bort med vinden, personer, arbetsplatser, händelser och historik. Det har förändrats, försvunnit och glömts bort. Men det finns kvar. Ibland gör det (mitt tidigare liv) sig påmint. Av de senaste årens arbeten och uppdrag vet jag bara hur verkligeheten var för mig, jag vet inte vad som verkligen var sant och vad som inte var det. Jag körde på.
Det finns något konstigt fundamentalt i alltihopa. Jag inser att jag inte springer genom livet längre, igår var tillbaka på ytterligare en plats ”Hallonbergen”. Jag inser att jag har slutat att springa och att jag inte åker bil igenom hela Sthlm längre, ibland saknar jag det, iallafall platserna. Men helheten saknar jag inte. Numera är allting mer normalt. Ett vanligt liv.
Det går bra och har gjort det under lång tid. 2015 slutade jag att springa genom livet och bara se allt passera revy typ. Det är nyttigt för mig att se hur allting kan vara – hur det normalt sett är.
Jag är ej ensam på min resa idag – jag är tacksam för det.
Kanske en promenad i det muliga vädret?