Kategori: En helt annan sak…

Det här är säkert ett något överraskande besked. Men faktum var att jag hade MVG i kursen Turism och Reseservice på Gymnasiet. Jag och en dåvarande vän hade ”ytliga” planer på att starta en bussreserörelse med bussresor lite varstans. Jag tycker om att träffa människor och att ge service. Resan är ju liksom målet och tillfredställelsen skulle vara att se hur glada människor blir när de får uppleva olika saker och besöka olika platser. Tillfredställelse som finns hos den enkla fria människan.

Istället blev det en karriär i byggbranschen och idag inom konsultledet. Men faktum är att det är lite samma sak. Både som entreprenör och som konsult så skall jag ge kunden och trygg och stabil resa. Kunden skall veta vad den köpt och få det den köpt till rätt pris och rätt kvalite. Ja, det låter säkert som en klysa.

Faktum är att turism och reseservice och konsultbranschen har en hel del gemensamt. Förmågan och viljan att ge kunden en trygg och säker resa är saker som förenar.

Varför har jag inte provat på denna dröm då?

Det finns flera svar på den frågan. Dels har jag byggt upp ett rikt och bra liv där riskerna är små och intäkterna goda. Den andra anledningen är att jag byggt upp så mycket nu som jag inte vill äventyra. Den tredje är en privat anledning att jag de kommande åren står inför nya utmaningar privat. Saker som gör att privatlivet blir viktigare.

Samtidigt så finns det en rutin som jag har också. Jag menar om berget kan komma till Mohammed, varför skall då Mohammed komma till berget?

Trevlig kväll,

Någonting är genuint galet. För mig har nya insikter och nya infallsvinklar uppstått. Jag förstår idag idag mer om konsultvärlden än vad jag gjorde för 1,5 år sedan. Och det är ju naturligtvis för att jag jobbat i den så länge.

Konsultvärlden tycks vara en Ding ding värld. Folk anställs och slutar på löpande band. Ena veckan har vi en ny kollega, sedan är den personen spårlöst borta och man får höra senare vad den blev av. Sedan kommer en ytterligare person och ännu en och ytterligare en och så går 3st ut genom dörren också.

Men det sker överallt i samhället nu, det präglas av en kortsiktigthet och en tro på att gräset faktiskt är grönare på andra sidan gatan. Jag försöker förstå fenomenent, men det gör jag inte. Även ute på uppdragen, hos kunderna är trenden densamma. Folk kommer och går.

Fram växer bilden av en arbetsmarknad som skriker efter rätt personer. Det är personalbrist och det finns alldeles för många tjänster för att räcka åt alla som behövs. På det viset så behövs snurrhjulet på något sätt, där folk kommer och går. Men det som hindrar hjulet från att snurra riktigt bra och hindrar en kontinutet, det är att hjulet ständigt måste stanna upp och släppa av och ta ombord folk. Sånt kostar energi och resurser. Hjulet måste också stå still emellanåt. Eftersom det finns för många jobb och förlite folk, så betyder det att hjulet måste stå still medans någon jobbar med något litegrann för att sedan sluta och jobba med något annat. Och innan den personens första jobb har ersatts så har det varit ett uppehåll, en störning.

Trots allt så förstår jag inte fenomenet, men jag blir orolig och förfärad över det. Jag undrar hur alla andra tänker. Vi är en del som har ett annat synsätt – vi är inte många. Men vi är där.

Trots allt så hotas allas vår tillvaro av att hjulet måste stå still i perioder. Kunskap försvinner, hela avdelningar och hela affärsområden läggs ner eller rasar ihop. Hos våra konkurrenter händer mycket av detta.

Jag är orolig och bekymrad över det. Jag vet inte vad man skall göra åt det. Fanns det en enkel lösning så hade man nog löst det. Jag brukar säga att man inte skall tänka så mycket, utan bara jobba på. Men i det här fallet finns anledning till oro, stor oro…

Återigen rullar en debatt om fyrverkerier på nätet. Hundägare på ena sidan och vi som är festmänniskor på andra sidan. Jag surnade till nu under natten och skriver därför detta inlägget.

Generellt så fungerar förbud dåligt. Om vi totalförbjuder raketer och smällare så öppnar det för en utveckling av hemmagjorda bomber och andra pyrotekniska pjäser som är väldigt mycket farligare och som vi inte vet någonting om.

Ta ett exempel idag när ungdomar springer omkring och leker med stora raketer som man skjuter ur järnrör. Dem känner inte till riskerna, dem vet inte vad som kan hända. När något väl händer så kan det gå riktigt mycket åt helvete, därför att pjäserna är stora, är raketer och att alternativen inte finns.

I min generation sprang vi runt och lekte med ettöres, femöres och kina puffar och ibland tiger smällare. Fördelen med dem små smällarna var att det kunde hända saker, men det som hände var inte så allvarligt. Man fick lära sig att det kunde gå åt pipan och då fick man också respekt och förståelse för att det kunde hända saker. Man kunde exprimentera och testa med små smällare, prova vart gränserna går. För så funkar alla ungdomar och alla barn. Man testar vart gränserna går.

Idag när alternativen är få och man inte får lära sig vad som kan hända med små nästan ofarliga smällare så finns det istortsett inga marginaler alls, och när man väl har lärt sig, då är det försent.

Summa summarum. Det är förbudet av små smällare som har lett till de problem vi ser idag. Det är förbudet som har skapat dem stora situationerna och de stora riskerna. Den avvskräckande effekten hinner aldrig komma hos en ungdom innan det är försent. Fortsätter vi att förbjuda så får vi ännu mindre respekt och riskmedvetenhet och avskräckande effekter.

Vi har idag en sitaution med ungdomar som provar gränserna med stora -farliga raketer.
Det är inte bra. Inte bra för någon.

Det är b la därför vi inte skall förbjuda rakter och förverkerier – utan istället tillåta små smällare så att ungdomar tidigt kan lära sig och förstå vad som kan hända. Bara genom att sälja små tillåtna smällare så kan vi få riskmedvetenheten och de avskräckande effekterna.

Istället vill många förvärra situationen och förbjuda ännu mera.

Det är inte ungdomarna som är farliga, det är NI, förbudshejarna.
Har ni ens förstått vilka konsekvenser ert tänkade får?

Stress är återigen ett populärt ämne. Jag har en stor och varierande erfarenhet av den. Många gånger har jag upplevt stressens pris och känt av den. Jag har alltid jobbat så att jag nästan stupat, alltid förmycket, alltid på gränsen. Det har nästan alltid varit fullt att göra.

Jag har varit hemma p ga stress. Jag har sprungit runt och spytt i skog p ga stress, jag har haft ont i magen av den. Jag har fått blackouter. Allt det där är saker som har hänt – och det är ändå inte allt. Dessa saker är saker som har skett under de 13 år (2002-2015) som jag arbetade i entreprenadbranschen. Så jag vet vad stress är och vad den gör.

Sedan några månader tillbaka har jag fått acceptera att gå in i något slags normalläge. Jag har inte vetat vad normalläge varit förut. Jag har aldrig upplevt det. Det är det där läget när du hinner med det du ska, du har tid att följa upp saker och du hinner gå på möten/studiebesök. Med andra ord – det är en normal tillvaro som är normalläget.

Trots en del funderingar under denna höst kan jag inte säga att jag saknar stressen i entreprenadbranschen och alla de krav på prestationer som finns där. Att alltid få ihop allting och alltid producera det som man åtagit sig att göra. Med knappa resurser, ansträngd ekonomi och att alltid vara medveten om att man måste få personalen att göra sitt yttersta.

Skall jag vara helt ärlig så tror jag att entreprenadtiden för min del är förbi. Nu jobbar jag som beställare och besiktningsman istället. Helt nya roller för mig, men väldigt trevliga. Snart har jag sett båda sidorna från både in och utsidan.

Men så var det här med normalläget. Jag är tvungen att acceptera det, annars kommer det inte att funka. Systemen är något sönderkörda sedan 2013 och stresströskeln är lägre idag än vad den var förut, då den inte ens visste om att den fanns.

Nåja, detta var lite djupa och allvarliga resonemang så här på kvällskvisten. Jag trivs som konsult och det känns som att det är det här jag skall hålla på med nu ganska länge till nu. Jag trivs inte med stressen – men jag har träffat den förut. Jag vet hur jag skall möta den.

Carpe Noctem

<!– WriteFlash('//galleri.rn-projekt.se/#!album-20′); //–>//galleri.rn-projekt.se/#!album-20

Så är det i den här branschen. Saker förändras. På bara en vecka har saker hänt som vänder upp och ner på det hela och som också har gjort att man beskådar omvärlden.

Jag är inte särskilt spontan längre och pratar inte så mycket utanför boxen nuförtiden. Men flera mindre saker bildar ett mönster. Ett mönster som jag själv ser, hurvida andra ser det kan jag inte bedöma. Jag vet iallafall att det är bekymmersamt. Jag har hela mitt liv ansett att man straffas om man är en skötsam och duktig medborgare och arbetare. Tyvärr kommer dem tendenserna tillbaka igen. Och dem saker som jag tidigare trodde var inbildning bekräftar sig hela tiden i nya delar och i nya former. På de mest olika sätt.

Nåja, vi får se vad som händer framöver. Men ingenting är självklart, ingenting kan tas för givet. Vi befinner oss i ett Silverland som kanske inte ens är ett Silverland snart?
Frågan är om det ligger allvar i de här skotten eller om det bara är lös ammunition?

Kanske är det ett genombrott. Den här mycket intensiva våren stannade hastigt av i förrigår. Jag insåg då att jag kommit förbi ett hinder, att spänningarna hade släppt och att en vägg försvann ifrån mig rygg. När jag klev på bussen hem från Sjukhuset så insåg jag att det värsta var över nu, nu är det några veckor till sedan kommer en period med vila och ledighet.

Precis som en bil som gått några 100 mil över serviceintervallen så börjar man bli trött, man behöver service. Krafterna har tillfälligt tagit slut.

Ändå gör jag skillnad, jag vet det. Om 10-15 år kan man komma tillbaka till den här platsen och berätta att man var med, att man påverkade, att man fick vissa saker att bli så bra som dem blev.

Helt plötsligt så bromsades allting, alltihopa hade levererats och jag hade levererat i ett stort antal olika projekt. Bromsen slog till samtigt. Det blev genast lugnare. Men när man är uppe i fart så är det svårt att bromsa utöver det automatiska bromssystemet.

Det har varit värk i fötter och armar den senaste tiden, då både arbetet och privatlivet kräver fysiska ansträngningar. Faktum är nog att jag inte varit i den här goda koditionsformen någonsin tidigare. Det nya livet fortsätter att vara positivt. Och jag orkar, det funkar.

Samtidigt är marknaden hetare än någonsin och fräckheten bland alla är häpnadsväckande, det finns inte längre några regler eller lojaliteter utanför den egna sfvären. Allting är tillåtet, ja åtminstone känns det så.

En del av beetendet är häpnadsväckande, fräckheten saknar all rim och reson. Och jag lovar, marknaden är het nu, men om den inte lyckas kommer den att eldas på ytterligare och allting kommer att eskalera. Jag har förutspått en stor krasch och en katastrof där hela branschen rasar ihop. Den situationen kan tyckas ha kommit längre bort eller förbättrats de senaste åren. Men det stämmer tyvärr inte.

Hus rasar ofta uppifrån, och när någonting rasar uppifrån så finns gamarna där för att ta hand om det som bjuds. Och det bjuds.

Sanningen är den att huset håller på att rasa uppifrån, för det blir alltförlite hållbart och stabilt virke i konstruktionen, och då håller det aldrig, samtidigt som gamarna äter godbitarna från konstruktionen för att sakta men säkert förbereda husets undergång…

På måndag har det gått 6 månader. Det är en ganska lång tid. Ändå känns det inte som så lång tid sedan det hela började. I morse satt jag och funderade när jag hade min egna lilla stund 5-10 minuter på morgonen, faktiskt en helt underbar stund där man kan slappna av och sitta i soffan och bara vara och finnas till.

Iallafall, mina funderingar gick kring att jag aldrig gjort detta som jag gör nu. Min bakgrund och det jag gjort tidigare ger en stor fördel som gör allting så mycket lättare. Det går enklare här. Berget kommer till Mohammed och inte tvärtom. Ändå förstår jag skillnaden -eller jag kommer snart att förstå den. Det är helt annorlunda. Lika på något sätt fast helt annorlunda.

En ny spännande episod startade. Och vi får hjulen att snurra bra, väldigt bra vill jag säga.

Ett nytt liv började. Jag går till en av arbetsplatserna, jag hyr bil i en bilpool och jag funderar på att köpa en elcykel privat. Saker har förändrats, egentligen hade jag inte som mål att dessa saker skulle vara förändringen i sig. Men dem är samtidigt det.

Min privata bil står allt mer i garaget eller på parkeringen ute. Den åker som mest 1-2 gånger under arbetsveckan och på helgen till landet. Vissa tidiga mornar eller när jag har en jäktig tidplan någon dag så får den rycka in. Men min princip är att den inte skall göra det.

Jag vet att alla sådana här mönster bara håller i sig ett tag och sedan så rasar alltihopa ihop och man faller tillbaka till det gamla. Men det har inte skett ännu. Talar något för att det kommer att ske? Tveksamt. Jag har insett att lyx och rikedom är dem enkla sakerna i livet.

Lyx och rikedom är t ex att kunna åka kommunalt och få det att funka.

Ideologiskt så sviktar jag, jag är alltförlångt bort i den röda korridorren och ibland är jag tillbaka på mitten av den. Problemet är att jag håller med dem längst bort i den röda korridorren men att jag snarare numera nästan tillhör dem som finns innanför den blåa dörren. Dem röda känner jag inte gemenskapen med. Är det en otäck utveckling? Är det något som skrämmer mig? Är jag bekymrad över det?

Nej, det är ingen otäck utveckling, det skrämmer mig inte och jag är inte bekymrad över det. Anledningen är att jag vet vart jag kommer ifrån och jag har kvar rötterna i det förflutna och i det samhälle där jag växte upp och i den världen.

Så länge man vet vem man är, och så länge man är sig själv behöver man som människa aldrig vara rädd. Rädda människor är farliga människor. Den som är trygg vågar ta ansvar, vågar utveckla och vågar ta dem avgörande stegen till nästa nivå, vågar bulta på den blåa dörren utan att för den saken skull behöva gå in…