6 månader och hjulen snurrar på…

På måndag har det gått 6 månader. Det är en ganska lång tid. Ändå känns det inte som så lång tid sedan det hela började. I morse satt jag och funderade när jag hade min egna lilla stund 5-10 minuter på morgonen, faktiskt en helt underbar stund där man kan slappna av och sitta i soffan och bara vara och finnas till.

Iallafall, mina funderingar gick kring att jag aldrig gjort detta som jag gör nu. Min bakgrund och det jag gjort tidigare ger en stor fördel som gör allting så mycket lättare. Det går enklare här. Berget kommer till Mohammed och inte tvärtom. Ändå förstår jag skillnaden -eller jag kommer snart att förstå den. Det är helt annorlunda. Lika på något sätt fast helt annorlunda.

En ny spännande episod startade. Och vi får hjulen att snurra bra, väldigt bra vill jag säga.

Ett nytt liv började. Jag går till en av arbetsplatserna, jag hyr bil i en bilpool och jag funderar på att köpa en elcykel privat. Saker har förändrats, egentligen hade jag inte som mål att dessa saker skulle vara förändringen i sig. Men dem är samtidigt det.

Min privata bil står allt mer i garaget eller på parkeringen ute. Den åker som mest 1-2 gånger under arbetsveckan och på helgen till landet. Vissa tidiga mornar eller när jag har en jäktig tidplan någon dag så får den rycka in. Men min princip är att den inte skall göra det.

Jag vet att alla sådana här mönster bara håller i sig ett tag och sedan så rasar alltihopa ihop och man faller tillbaka till det gamla. Men det har inte skett ännu. Talar något för att det kommer att ske? Tveksamt. Jag har insett att lyx och rikedom är dem enkla sakerna i livet.

Lyx och rikedom är t ex att kunna åka kommunalt och få det att funka.

Ideologiskt så sviktar jag, jag är alltförlångt bort i den röda korridorren och ibland är jag tillbaka på mitten av den. Problemet är att jag håller med dem längst bort i den röda korridorren men att jag snarare numera nästan tillhör dem som finns innanför den blåa dörren. Dem röda känner jag inte gemenskapen med. Är det en otäck utveckling? Är det något som skrämmer mig? Är jag bekymrad över det?

Nej, det är ingen otäck utveckling, det skrämmer mig inte och jag är inte bekymrad över det. Anledningen är att jag vet vart jag kommer ifrån och jag har kvar rötterna i det förflutna och i det samhälle där jag växte upp och i den världen.

Så länge man vet vem man är, och så länge man är sig själv behöver man som människa aldrig vara rädd. Rädda människor är farliga människor. Den som är trygg vågar ta ansvar, vågar utveckla och vågar ta dem avgörande stegen till nästa nivå, vågar bulta på den blåa dörren utan att för den saken skull behöva gå in…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.