Sannolikt är det så. Igår morse var det 12 grader ute och på vissa platser 9 grader. Rejält kallt och hösten har tagit sin början.
Saker har blivit stabila, dåliga tider spås, men det berör inte oss, inte direkt. Vi står starka än så länge i dessa tider. Det finns mycket att fundera på (som vanligt).
Jag har kommit in bra i mina nya yrkesroller och saker rullar på. Jag besöker kyrkogården ibland, men det blir mest en tur på turen, när man ändå är ute och åker. De egna spontana besöken har inte varit så många.
Det är skillnad nu på Flygplatsen jämfört med när jag var här senast. Ett år passerade fort, 8 månader på Bro & Väg gick fort och känns idag som en avlägsen tid. Ändå var det i närtid.
Jag är mer aktiv nu, har inte sovit på eftermiddagarna den senaste månaden. Livet och vardagen är igång igen. Allting rullar på som det gjorde i våras. Sommaren och det som hände känns som en svart period som vi har tagit oss ur – med minnena och sorgen i behåll.
Sommaren var bra också, men det är en sommar man sent kommer att glömma. Saknaden finns där. Glädjen har sakta börjat att hitta tillbaka – men inte helt. Det finns många utmaningar och det finns många sätt att hjälpa varandra på.
Jag är glad över den situation som vi byggt upp och den styrka vi har. Den gör att vi kan hjälpa till, idag, imorgon och i framtiden. Vi kan hjälpa varandra och våra närmaste familjer. Det är något att vara glad över i alla fall.
Sannolikt kommer kanske glädjen att ha återkommit lagom till när mörkret kommer under hösten. Pappa en vit natt, och månaden fram till begravningen var vita nätter. Det var vita nätter tills han tog farväl.
Han slipper uppleva det mörker som är påväg efter gryningen nu senare under hösten…