Genombrottet?

Kanske är det ett genombrott. Den här mycket intensiva våren stannade hastigt av i förrigår. Jag insåg då att jag kommit förbi ett hinder, att spänningarna hade släppt och att en vägg försvann ifrån mig rygg. När jag klev på bussen hem från Sjukhuset så insåg jag att det värsta var över nu, nu är det några veckor till sedan kommer en period med vila och ledighet.

Precis som en bil som gått några 100 mil över serviceintervallen så börjar man bli trött, man behöver service. Krafterna har tillfälligt tagit slut.

Ändå gör jag skillnad, jag vet det. Om 10-15 år kan man komma tillbaka till den här platsen och berätta att man var med, att man påverkade, att man fick vissa saker att bli så bra som dem blev.

Helt plötsligt så bromsades allting, alltihopa hade levererats och jag hade levererat i ett stort antal olika projekt. Bromsen slog till samtigt. Det blev genast lugnare. Men när man är uppe i fart så är det svårt att bromsa utöver det automatiska bromssystemet.

Det har varit värk i fötter och armar den senaste tiden, då både arbetet och privatlivet kräver fysiska ansträngningar. Faktum är nog att jag inte varit i den här goda koditionsformen någonsin tidigare. Det nya livet fortsätter att vara positivt. Och jag orkar, det funkar.

Samtidigt är marknaden hetare än någonsin och fräckheten bland alla är häpnadsväckande, det finns inte längre några regler eller lojaliteter utanför den egna sfvären. Allting är tillåtet, ja åtminstone känns det så.

En del av beetendet är häpnadsväckande, fräckheten saknar all rim och reson. Och jag lovar, marknaden är het nu, men om den inte lyckas kommer den att eldas på ytterligare och allting kommer att eskalera. Jag har förutspått en stor krasch och en katastrof där hela branschen rasar ihop. Den situationen kan tyckas ha kommit längre bort eller förbättrats de senaste åren. Men det stämmer tyvärr inte.

Hus rasar ofta uppifrån, och när någonting rasar uppifrån så finns gamarna där för att ta hand om det som bjuds. Och det bjuds.

Sanningen är den att huset håller på att rasa uppifrån, för det blir alltförlite hållbart och stabilt virke i konstruktionen, och då håller det aldrig, samtidigt som gamarna äter godbitarna från konstruktionen för att sakta men säkert förbereda husets undergång…

6 månader och hjulen snurrar på…

På måndag har det gått 6 månader. Det är en ganska lång tid. Ändå känns det inte som så lång tid sedan det hela började. I morse satt jag och funderade när jag hade min egna lilla stund 5-10 minuter på morgonen, faktiskt en helt underbar stund där man kan slappna av och sitta i soffan och bara vara och finnas till.

Iallafall, mina funderingar gick kring att jag aldrig gjort detta som jag gör nu. Min bakgrund och det jag gjort tidigare ger en stor fördel som gör allting så mycket lättare. Det går enklare här. Berget kommer till Mohammed och inte tvärtom. Ändå förstår jag skillnaden -eller jag kommer snart att förstå den. Det är helt annorlunda. Lika på något sätt fast helt annorlunda.

En ny spännande episod startade. Och vi får hjulen att snurra bra, väldigt bra vill jag säga.

Ett nytt liv började. Jag går till en av arbetsplatserna, jag hyr bil i en bilpool och jag funderar på att köpa en elcykel privat. Saker har förändrats, egentligen hade jag inte som mål att dessa saker skulle vara förändringen i sig. Men dem är samtidigt det.

Min privata bil står allt mer i garaget eller på parkeringen ute. Den åker som mest 1-2 gånger under arbetsveckan och på helgen till landet. Vissa tidiga mornar eller när jag har en jäktig tidplan någon dag så får den rycka in. Men min princip är att den inte skall göra det.

Jag vet att alla sådana här mönster bara håller i sig ett tag och sedan så rasar alltihopa ihop och man faller tillbaka till det gamla. Men det har inte skett ännu. Talar något för att det kommer att ske? Tveksamt. Jag har insett att lyx och rikedom är dem enkla sakerna i livet.

Lyx och rikedom är t ex att kunna åka kommunalt och få det att funka.

Ideologiskt så sviktar jag, jag är alltförlångt bort i den röda korridorren och ibland är jag tillbaka på mitten av den. Problemet är att jag håller med dem längst bort i den röda korridorren men att jag snarare numera nästan tillhör dem som finns innanför den blåa dörren. Dem röda känner jag inte gemenskapen med. Är det en otäck utveckling? Är det något som skrämmer mig? Är jag bekymrad över det?

Nej, det är ingen otäck utveckling, det skrämmer mig inte och jag är inte bekymrad över det. Anledningen är att jag vet vart jag kommer ifrån och jag har kvar rötterna i det förflutna och i det samhälle där jag växte upp och i den världen.

Så länge man vet vem man är, och så länge man är sig själv behöver man som människa aldrig vara rädd. Rädda människor är farliga människor. Den som är trygg vågar ta ansvar, vågar utveckla och vågar ta dem avgörande stegen till nästa nivå, vågar bulta på den blåa dörren utan att för den saken skull behöva gå in…