Kategori: EN NY TID – ETT NYTT LIV

Ibland förgiftas vi människor, och vi förstår inte att vi varit sjuka förrän sjukdomen har lämnat oss. Den har integrerat och tagit över mer och mer, hela tiden.

Den tar över vår personlighet och alla system, den lägger sig som en barikad. Tillslut så är du farsoten själv. Jag har suttit fast i en persons hårda kedjor. Kedjorna har hållit mig fruktansvärt hårt.

Det har varit ett intensivt år. 2st flyttar, stora förändringar i tillvaron. Jag har gjort mig av med ett jobb och skaffat ett nytt. Jag har blivit sambo.

Tillvaron har förändrats fort och mycket. Särskilt för mig som har svårt för förändringar. Jag är en ganska konservativ person.

Igår inträffade en personlig händelse, jag tänker inte berätta om den i detalj. Men det som hände kan förklaras med att jag släppte ut farsoten. Precis som en patient på ett sjukhus mådde jag dålig en halv dag efter – men efter den tiden bättre än jag någonsin mått. Farsoten blåste bort och försvann med utluften.

Jag har andats en ny positivare luft de senaste två veckorna. Luften har jagat ut farsoten och min reaktion var att jag var tvungen att släppa ut den – jag var tvungen att gå över en gräns och bryta den för att bli fri – för att bli frisk. Min frigörelse har handlat om att komma loss från kedjorna. Skall en människa befrias och släppas ut så måste kedjorna runt en försvinna. Kedjorna som har hållit en – först farsoten som har tagit över allt – sedan kedjorna.

Helt plötsligt inser man att man är fri – man andas den friska NYA luften. Man känner att man har tid – man känner att man vill satsa på framtiden – att man vill gå framåt.

Den nya luften har fått mig att må fruktansvärt bra nu efteråt. Så pass bra att jag faktiskt inte minns när jag mådde så bra senast.

Vi lever ju bara engång här och nu. Det är bara att andadas in luften – jag lovar, du kommer att veta när du hittar den. Luften som befriar dig – luften som gör dig till en ny människa.

Jag har varit med om någonting häftigt – och jag unnar alla att få uppleva det.

Goderafton, goderafton.

På Måndag är det nytt jobb och nya puckar igen. Det är speciell känsla den här gången. Och jag har funderat rätt så mycket. På det stora hela tror jag att detta blir bra och att det var rätt beslut att ta. Jag har stora förväntningar på den kommande tiden hos PE.

Sommaren (eller semestern iallafall) är påväg mot sitt slut. Det har varit en mycket trevlig sommar med en fantastisk resa till Gotland och en lika fantastisk resa till Ukraina. Jag har sett mycket annat och lärt mig en hel del. Kanske har man också blivit ödmjukare på cupen. Jag är inte orolig längre, jag kan vara mig själv. Jag är den jag är.

De sista veckorna har jag ängnat åt att snickra på huset, och det blir bra – riktigt bra. Jag är lite förvånad över resultaten som kommer. Allting är påväg mot en komplett helhet. Snart kommer mycket att vara klart. Och lite grann börjar jag känna ett tomrum. Vad skall jag liksom göra härnäst? Sakta men säkert kommer ett mästerverk fram…

Med små medel och en stor egen insats kan man åstadkomma mycket. Och jag vet att jag gjort det. Det känns i högerarmen. Det har värkt idag när jag kört bil. Jag får köra med vänsterarmen. Medlen är dock inte så små längre – fast de som används är det.

Nåja, en ny spännande tid väntar. Att älta det förflutna har man ingenting för. Det är enbart framtiden vi kan påverka…

Ha en fortsatt trevlig sommar!

Slutet närmar sig, slutet för den här gången. Saker blev inte som jag hade tänkt mig. Det här var min dröm. Jag trodde på den. Kanske har jag gjort något förhastat? Tvivlen har ikväll smugit sig på mig. För flera av oss tar en resa slut nästa Torsdag. Jag förstår att resan tillfälligt skulle tagit slut över sommaren. Förändringarna kommer när semestern eller sommaren närmar sig sitt slut.

Idag var det en trevlig eftermiddag i Tullinge, i Onsdags en trevlig kväll på Skeppsholmen. Alla är vi resenärer på ett eller annat sätt. Men resan är annorlunda denna gång. Det är en annan typ av avslut. Jag har inte trivts dåligt på det här jobbet -hade det varit så, så hade inte saker känts så jobbiga. Alla är vi resenärer, vi reser vidare, vi vandrar runt, folk kommer och går. Det handlar om att se till sitt eget hus. Jag har svårt att acceptera brutaliteten i konsultlivet, men det är ett faktum. ”Vad som står på ryggen spelar inte så stor roll” resonerade en kollega till mig i veckan. Han har rätt. Han är en bra person. Jag önskar att jag mer hade hans sätt att se på livet – att se på allt.

För mig är förändringar svåra, jag har svårt med nya saker och med förändringar. Även om inte många känner den sidan av mig så är det en stor omställning varje gång. De inre kraven som jag har kryper ut. Jag har kunnat kontrollera kraven länge. Jag har svårt med lång ledighet över sommaren.

Det finns dimensioner i min personlighet och i mitt liv som inte är så kända och som jag sällan visar. De är få som känner till dem.

Det komiska i sammanhanget är att allt står på sin topp. Allting är jättebra i livet, ingenting är dålig.

Vi närmar oss midsommar, jag måste försöka njuta nu, och hitta tillbaka till min inre harmoni. Min dröm blev inte uppfylld. Men gav jag drömmen förlite tid?

Nåja, sanningen är den att det bara är att byta igen om det inte blir bra.

Idag var det 31 grader ute i Tullinge, ett tag på eftermiddagen, det var riktigt hett. Det var sommar. Jag behöver tänka lite mer. Kanske hittar jag friden i helgen vid en bergslagssjö?

Låter det härligt? Det är det, bara det är den känslan som tar över i slutändan.

I natt hade jag en dröm om det förflutna. Om att jag borde göra ett besök i det förflutna, kanske för att klara ut en del frågor och kanske för att räta ut några frågetecken?

Jag befann mig i det förflutna, jag var på väg att gå in, jag var påväg att ta steget. Det steget jag har tänkt ta i flera år. Numera kör jag bara förbi kanske någon eller några gånger om året -enbart. Jag går aldrig in. Men plötsligt tog drömmen slut. Jag vaknade.

Jag vaknade med den jag vill vara med, i den tid som är nu, den moderna tiden. Långt bortom det förflutna. Även om det finns frågetecken som följer med ända fram till 2015, och som det skulle vara bra att få klarhet runt. Jag vaknade lycklig, det är här jag vill vara.

Samtidigt vet jag inte om jag vill ha några svar, om jag vill resa tillbaka, om jag vill prova och se vad som händer. Jag har länge uppgett att jag har en minnesförlust över allt som skedde då. Och det får bra så, vi tänker så -att jag har glömt. Det är säkrast så.

Jag ser faktiskt ingen anledning att gräva i det gamla, jag skulle lämna tillbaka en symbol. Jag hittade den på landet i helgen, en viktig symbol. Men hur skulle symbolen tolkas? Kan den hota min nuvarande tillvaro?

Jag vill inte tillbaka – jag vill aldrig göra om resan igen – men jag vill aldrig vara utan den. Det har runnit många liter vatten under broarna genom åren. Låt det fortsätta rinna, det finns ingen anledning att störa flödet…det är ju en ny tid nu – ett nytt liv…

Just nu pågår mycket förändringar i mitt liv och det hela har gått mycket fort. Det senaste halvåret har bara rusat iväg. Under våren kommer jag att flytta in i en nyrenoverad lägenhet och bli sambo. Just nu bor jag i en EVAK (evakurerings) lägenhet. Den är helt okej och har 3 rum och kök, den är här och där ganska sliten men också upprustad. En helt okej lägenhet.

Igår gick vi en promenad på lyckostigen i samband med att jag hämtade min bil. Då tittade vi in i några tomma lägenheter på nedre plan i 5an som är klar. Det var en otroligt trevlig känsla att se köken där inne, vi får ett likadant, fast mitt kök är mycket större än de som vi såg in till.

Någonting magiskt sker och stora steg i livet tas framåt. Jag får tolka detta som ännu ett framgångstecken. Det var nog meningen att det skulle bli så här. Jag känner mig inte orolig. Vi har gjort kloka val och vi har en strategi att klara oss -även om vindarna skulle svänga rejält.

Jag är medveten om att bloggen legat nere ett tag för min del. Det här racet som har körts från nyår fram till flytten som ägde rum den 30 Januari har fungerat som jag tänkte mig. Focuset var legat på att klara denna tid bra.

Huset i Hed har väntat, enbart kortare besök har inträffat för att hämta och lämna grejer och släpkärran. Allting har sin gilla gång där. Och är det något jag uppskattar så är det att där vet man alltid vad man får. Lugnet och stillheten och harmonin. Den finns alltid där. Den går inte att kompromissa med – den är där. Nästa helg återvänder vi för att vara just – där.

Nu väntar ett dop och ett bröllop, kombinerat, händelserna är bara timmar bort. Det känns bra. Allting rullar på bra.

På måndag pendlar jag iväg till arbetet igen, ännu en vecka. Det har lossnat rejält känns det som. Efter att jag haft en liten svacka ett tag är ju nu på väg uppåt igen. Färden går på pendeltåg, i hyrbilar, i privat bil och längst vägar och järnvägar.

Och någonstans där emellan – vid stoppen pågår livet. Ett liv som nu är väldigt nära harmoni. Hur vet man att man är nära harmonin? Jo därför att glädjen alltid finns där -nära tillhands…

1 år av mitt nya liv har gått. Allting förändrades ganska omgående och fort förra våren, tankar väcktes och ett besök i det vackra Hölick längst Hälsingekusten fick mig att fatta ett beslut. Det var där vid promenaden längst havet, vid vågorna som jag insåg att jag ville vidare. Det var där som steget togs för att gå vidare.

Jag är tystare idag, det är dels något man önskar, men också något jag själv valt. Det är en del av utveckligen. Jag vet dock vart jag står och ibland kan man tända till i debatten, markera liksom. Men för det mesta så förs debatten i det tysta. Jag är inte längre intresserad, jag ser saker utifrån, jag begrundar och jag iaktar.

Det känns som att världen på Heden håller på att tyna bort, som att jag nästan sakta tappar den. På nätterna drömmer jag alltid om konstiga saker som händer, typ lite komiska katastrofer. Men när jag vaknar vet jag att verkligheten är stabil, allting fungerar. Allt rullar på. Det är en stabil tillvaro som har stannat upp lite, bromsat och saktat in. Det känns bra.

Hela den nya världen som består av platserna Huddinge, Sveavägen, Hölick, Hed är en blandning av nya och gamla upplevelser. Av sådant som varit, sådant som kommit tillbaka och sådant som kommit. Allting händer nu och 1 år in i den nya tiden är någonting påväg att förändras. Efter att i flera år ha varit mitt liv, har världen på Heden börjat att tyna bort. Sakta försvinna, kanske är det bara årstiden? Men jag skall upp ändå till helgen, försöka väcka liv i det. I morse hade jag en dröm om ett hus som stod i en dimma -dimman över Heden. En dröm om en husvagn som inte åker någonstans, en dröm om en båt som bara ligger där. Allting finns där och det säger saker om vår tid, saker om tiden som har varit och saker om välstånd.

Det är symboler för en värld där man tappat bort koordinationen med klassamhället och med de djupa politiska missförhållanderna som finns. På något vis börjar man glömma -glömma vart man kommer ifrån. Det här rika livet har tagit över. Saker som alltid fungerar, saker man kan ta för givna, bristen på utmaningar och drömmar. Det är en realitet idag.

Nåväl, vi får ta tillvara på ljuset i denna nya lite mörkare tid…

Låten är en gammal slagdänga från Gyllene tider. Men låten har också ett allvar och en viktig innebörd.

Jag har 121 vänner om man skall tro Facebook. Men i verkligheten är det kanske 3-4 utanför familjen. Folk har försvunnit. Den där känslan av att telefonen slutade att ringa när jag bytte jobb, den är ganska påtaglig. Jag ringde upp en vän idag för att kolla status, och det verkar bra. Men jag vet ju inte säkert. Det finns ett stort allvarligt problem i det här.

Det finns en djup dimension i det här, en oroande tendens som har pågått i kanske 2 år nu. Sakta men säkert försvinner dem alla, alla vännerna har gått hem. Jag funderar naturligtvis på detta. Vad är orsaken?

Varför lyckas jag inte med detta? I svaga ögonblick kommer sanningen fram, där jag berättar om det. Men det är inte så ofta. Man kör på i sina vanliga fotspår och hoppas att allting löser sig. Tidigare har det alltid gjort det. Men statusen nu är mera osäker, mer svårbedömd. Jag inser att stora delar av mitt värde hade att göra med mitt tidigare jobb, för det är verkligen en speciell känsla när man känner att telefonen slutat att ringa.

Samtidigt så kan jag känna att lugnet är välförtjänt och varför skulle det vara fel att ha det lite lugnt ett tag nu? På vilket sätt skadar det liksom? Jag måste lära mig att hantera en lugnare och behagligare situation, jag behöver inte jaga efter elden hela tiden. Den här situationen och det här livet som är nu är något man förtjänat, något man kämpat för att uppnå, det kan bara bli bättre.

Nåja, som vanligt så tror jag inte att man skall fundera så mycket…

Vadå, kommer du inte att fortsätta? Fick jag frågan i helgen. Jorå, jag uttryckte mig bara felaktigt. Givetvis kommer jag att fortsätta. Jag trivs i den nya miljön.

Men i natt i drömmarna så var jag tillbaka, det hade gått väldigt fort, jag hade bara slutat och återvänt till där jag var tidigare. Jag kände då i drömmen att det kanske inte var någon bra ide att gå tillbaka, det hade inte varit ett bra beslut. Jag hade inte kämpat, jag hade inte gett det en chans, jag hade bara gått. Sedan vaknade jag och insåg att det var dags att gå upp, då var verkligheten likadan som den var i Fredags. Och det känns bra också, faktiskt riktigt bra på riktigt.

Det känns väldigt bra och allting fungerar, allting flyter på. Det är roligt och det är bra. Det är huvudsaken. Livet förändras, nya sidor vänds och ny historia skapas. Men den gamla har liksom helt vänt mig ryggen.

Jag inser att saker håller på att förändras radikalt, innan man förstår ordet av det så kommer allting att ha förändrats i grunden. Då kommer verkligheten och bakgrunden att bli helt annorlunda.

Snart står vi där vid brasan igen, snart är det vår, på riktigt. Snart kan man känna den där vinden i nacken när man går ut från stugan på kvällen. Helt plötsligt kan man då känna att man lever, på riktigt…