När alla vännerna gått hem…

Låten är en gammal slagdänga från Gyllene tider. Men låten har också ett allvar och en viktig innebörd.

Jag har 121 vänner om man skall tro Facebook. Men i verkligheten är det kanske 3-4 utanför familjen. Folk har försvunnit. Den där känslan av att telefonen slutade att ringa när jag bytte jobb, den är ganska påtaglig. Jag ringde upp en vän idag för att kolla status, och det verkar bra. Men jag vet ju inte säkert. Det finns ett stort allvarligt problem i det här.

Det finns en djup dimension i det här, en oroande tendens som har pågått i kanske 2 år nu. Sakta men säkert försvinner dem alla, alla vännerna har gått hem. Jag funderar naturligtvis på detta. Vad är orsaken?

Varför lyckas jag inte med detta? I svaga ögonblick kommer sanningen fram, där jag berättar om det. Men det är inte så ofta. Man kör på i sina vanliga fotspår och hoppas att allting löser sig. Tidigare har det alltid gjort det. Men statusen nu är mera osäker, mer svårbedömd. Jag inser att stora delar av mitt värde hade att göra med mitt tidigare jobb, för det är verkligen en speciell känsla när man känner att telefonen slutat att ringa.

Samtidigt så kan jag känna att lugnet är välförtjänt och varför skulle det vara fel att ha det lite lugnt ett tag nu? På vilket sätt skadar det liksom? Jag måste lära mig att hantera en lugnare och behagligare situation, jag behöver inte jaga efter elden hela tiden. Den här situationen och det här livet som är nu är något man förtjänat, något man kämpat för att uppnå, det kan bara bli bättre.

Nåja, som vanligt så tror jag inte att man skall fundera så mycket…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.