Författare: robban@rnp.one

Just nu pågår mycket förändringar i mitt liv och det hela har gått mycket fort. Det senaste halvåret har bara rusat iväg. Under våren kommer jag att flytta in i en nyrenoverad lägenhet och bli sambo. Just nu bor jag i en EVAK (evakurerings) lägenhet. Den är helt okej och har 3 rum och kök, den är här och där ganska sliten men också upprustad. En helt okej lägenhet.

Igår gick vi en promenad på lyckostigen i samband med att jag hämtade min bil. Då tittade vi in i några tomma lägenheter på nedre plan i 5an som är klar. Det var en otroligt trevlig känsla att se köken där inne, vi får ett likadant, fast mitt kök är mycket större än de som vi såg in till.

Någonting magiskt sker och stora steg i livet tas framåt. Jag får tolka detta som ännu ett framgångstecken. Det var nog meningen att det skulle bli så här. Jag känner mig inte orolig. Vi har gjort kloka val och vi har en strategi att klara oss -även om vindarna skulle svänga rejält.

Jag är medveten om att bloggen legat nere ett tag för min del. Det här racet som har körts från nyår fram till flytten som ägde rum den 30 Januari har fungerat som jag tänkte mig. Focuset var legat på att klara denna tid bra.

Huset i Hed har väntat, enbart kortare besök har inträffat för att hämta och lämna grejer och släpkärran. Allting har sin gilla gång där. Och är det något jag uppskattar så är det att där vet man alltid vad man får. Lugnet och stillheten och harmonin. Den finns alltid där. Den går inte att kompromissa med – den är där. Nästa helg återvänder vi för att vara just – där.

Nu väntar ett dop och ett bröllop, kombinerat, händelserna är bara timmar bort. Det känns bra. Allting rullar på bra.

På måndag pendlar jag iväg till arbetet igen, ännu en vecka. Det har lossnat rejält känns det som. Efter att jag haft en liten svacka ett tag är ju nu på väg uppåt igen. Färden går på pendeltåg, i hyrbilar, i privat bil och längst vägar och järnvägar.

Och någonstans där emellan – vid stoppen pågår livet. Ett liv som nu är väldigt nära harmoni. Hur vet man att man är nära harmonin? Jo därför att glädjen alltid finns där -nära tillhands…

Återigen rullar en debatt om fyrverkerier på nätet. Hundägare på ena sidan och vi som är festmänniskor på andra sidan. Jag surnade till nu under natten och skriver därför detta inlägget.

Generellt så fungerar förbud dåligt. Om vi totalförbjuder raketer och smällare så öppnar det för en utveckling av hemmagjorda bomber och andra pyrotekniska pjäser som är väldigt mycket farligare och som vi inte vet någonting om.

Ta ett exempel idag när ungdomar springer omkring och leker med stora raketer som man skjuter ur järnrör. Dem känner inte till riskerna, dem vet inte vad som kan hända. När något väl händer så kan det gå riktigt mycket åt helvete, därför att pjäserna är stora, är raketer och att alternativen inte finns.

I min generation sprang vi runt och lekte med ettöres, femöres och kina puffar och ibland tiger smällare. Fördelen med dem små smällarna var att det kunde hända saker, men det som hände var inte så allvarligt. Man fick lära sig att det kunde gå åt pipan och då fick man också respekt och förståelse för att det kunde hända saker. Man kunde exprimentera och testa med små smällare, prova vart gränserna går. För så funkar alla ungdomar och alla barn. Man testar vart gränserna går.

Idag när alternativen är få och man inte får lära sig vad som kan hända med små nästan ofarliga smällare så finns det istortsett inga marginaler alls, och när man väl har lärt sig, då är det försent.

Summa summarum. Det är förbudet av små smällare som har lett till de problem vi ser idag. Det är förbudet som har skapat dem stora situationerna och de stora riskerna. Den avvskräckande effekten hinner aldrig komma hos en ungdom innan det är försent. Fortsätter vi att förbjuda så får vi ännu mindre respekt och riskmedvetenhet och avskräckande effekter.

Vi har idag en sitaution med ungdomar som provar gränserna med stora -farliga raketer.
Det är inte bra. Inte bra för någon.

Det är b la därför vi inte skall förbjuda rakter och förverkerier – utan istället tillåta små smällare så att ungdomar tidigt kan lära sig och förstå vad som kan hända. Bara genom att sälja små tillåtna smällare så kan vi få riskmedvetenheten och de avskräckande effekterna.

Istället vill många förvärra situationen och förbjuda ännu mera.

Det är inte ungdomarna som är farliga, det är NI, förbudshejarna.
Har ni ens förstått vilka konsekvenser ert tänkade får?

Stress är återigen ett populärt ämne. Jag har en stor och varierande erfarenhet av den. Många gånger har jag upplevt stressens pris och känt av den. Jag har alltid jobbat så att jag nästan stupat, alltid förmycket, alltid på gränsen. Det har nästan alltid varit fullt att göra.

Jag har varit hemma p ga stress. Jag har sprungit runt och spytt i skog p ga stress, jag har haft ont i magen av den. Jag har fått blackouter. Allt det där är saker som har hänt – och det är ändå inte allt. Dessa saker är saker som har skett under de 13 år (2002-2015) som jag arbetade i entreprenadbranschen. Så jag vet vad stress är och vad den gör.

Sedan några månader tillbaka har jag fått acceptera att gå in i något slags normalläge. Jag har inte vetat vad normalläge varit förut. Jag har aldrig upplevt det. Det är det där läget när du hinner med det du ska, du har tid att följa upp saker och du hinner gå på möten/studiebesök. Med andra ord – det är en normal tillvaro som är normalläget.

Trots en del funderingar under denna höst kan jag inte säga att jag saknar stressen i entreprenadbranschen och alla de krav på prestationer som finns där. Att alltid få ihop allting och alltid producera det som man åtagit sig att göra. Med knappa resurser, ansträngd ekonomi och att alltid vara medveten om att man måste få personalen att göra sitt yttersta.

Skall jag vara helt ärlig så tror jag att entreprenadtiden för min del är förbi. Nu jobbar jag som beställare och besiktningsman istället. Helt nya roller för mig, men väldigt trevliga. Snart har jag sett båda sidorna från både in och utsidan.

Men så var det här med normalläget. Jag är tvungen att acceptera det, annars kommer det inte att funka. Systemen är något sönderkörda sedan 2013 och stresströskeln är lägre idag än vad den var förut, då den inte ens visste om att den fanns.

Nåja, detta var lite djupa och allvarliga resonemang så här på kvällskvisten. Jag trivs som konsult och det känns som att det är det här jag skall hålla på med nu ganska länge till nu. Jag trivs inte med stressen – men jag har träffat den förut. Jag vet hur jag skall möta den.

Carpe Noctem

<!– WriteFlash('//galleri.rn-projekt.se/#!album-20′); //–>//galleri.rn-projekt.se/#!album-20

1 år av mitt nya liv har gått. Allting förändrades ganska omgående och fort förra våren, tankar väcktes och ett besök i det vackra Hölick längst Hälsingekusten fick mig att fatta ett beslut. Det var där vid promenaden längst havet, vid vågorna som jag insåg att jag ville vidare. Det var där som steget togs för att gå vidare.

Jag är tystare idag, det är dels något man önskar, men också något jag själv valt. Det är en del av utveckligen. Jag vet dock vart jag står och ibland kan man tända till i debatten, markera liksom. Men för det mesta så förs debatten i det tysta. Jag är inte längre intresserad, jag ser saker utifrån, jag begrundar och jag iaktar.

Det känns som att världen på Heden håller på att tyna bort, som att jag nästan sakta tappar den. På nätterna drömmer jag alltid om konstiga saker som händer, typ lite komiska katastrofer. Men när jag vaknar vet jag att verkligheten är stabil, allting fungerar. Allt rullar på. Det är en stabil tillvaro som har stannat upp lite, bromsat och saktat in. Det känns bra.

Hela den nya världen som består av platserna Huddinge, Sveavägen, Hölick, Hed är en blandning av nya och gamla upplevelser. Av sådant som varit, sådant som kommit tillbaka och sådant som kommit. Allting händer nu och 1 år in i den nya tiden är någonting påväg att förändras. Efter att i flera år ha varit mitt liv, har världen på Heden börjat att tyna bort. Sakta försvinna, kanske är det bara årstiden? Men jag skall upp ändå till helgen, försöka väcka liv i det. I morse hade jag en dröm om ett hus som stod i en dimma -dimman över Heden. En dröm om en husvagn som inte åker någonstans, en dröm om en båt som bara ligger där. Allting finns där och det säger saker om vår tid, saker om tiden som har varit och saker om välstånd.

Det är symboler för en värld där man tappat bort koordinationen med klassamhället och med de djupa politiska missförhållanderna som finns. På något vis börjar man glömma -glömma vart man kommer ifrån. Det här rika livet har tagit över. Saker som alltid fungerar, saker man kan ta för givna, bristen på utmaningar och drömmar. Det är en realitet idag.

Nåväl, vi får ta tillvara på ljuset i denna nya lite mörkare tid…

Nu börjar allt att plana ut. Det har varit otroligt mycket ett tag nu. Äntligen förtjänar man lite lung och normalitét. Det är otroligt mycket som har hänt den senaste tiden. Nästan mer än på flera år.

Och jag har snart varit inne i det nya jobbet 1 år. På Onsdag är det 1 år. Det känns som en evighet redan. Och jag har inte ångrat mig, visst är det mycket prestationer som skall till här också och bra insatser.

Jag går förbi grävmaskiner nästan dagligen, vissa dagar besiktar jag arbeten. Nu på Onsdag blir det t ex på en skola. Jag är i branschen, men på ett annat sätt. Det är kul och det är okej.

Jag var upp till landet i helgen, men det blev ingen fisk. Hösten är påväg, även om den har bromsats litegrann. Jag var i huset på Heden. Eller vi var där, vadå undrar du? Ja, du får undra vidare.

Lova att du tar tillvara på ljuset -de fina dagar som är kvar nu.

🙂

Hösten har börjat. Det kommer att bli en mycket intensiv höst – väldigt tuff. Jag sitter ikväll och funderar lite, jag är inte nöjd med allt, men har kanske svårt att få fram mina tankar i vissa sammanhang. Men samtidigt så tänker jag att jag borde tagga ner och ta det lite lugnare. Och faktiskt acceptera grejer som de ändå är. Allt behöver inte vara så himla perfekt hela tiden. Tänk om jag kunde vara lite mer som en vanlig människa? Haha.

Jag lyssnar litegrann på låtar från Melodifestivalen 1992. Allting var lite lugnare 1992, det var en annan tid och ett annat liv. Jag vet inte om det var bättre 1992, eller det var det nog egentligen. Alla låtar lät ungefär likadant 1992, det fanns liksom bara några slags synthtoner och några ljudbaser och bara några takter.

Jag har inte kört min privata bil sedan i Söndags. Den här veckan är ett exempel på när det funkar utan bil. Jag kör med Mathem och åker kommunalt, det är inga problem alls, bara om man skall ha lite grejer med sig, men det försöker jag att planera också.

Jag funderar lite på tiden framåt, typ 1 år framåt. Det kan vara en mycket trevlig tid som kommer nu.

Jag har funderat även i andra banor. En del tror att gräset är grönare någon annanstans – men oftast är det lika mycket ogräs både i din nuvarande och grannens trädgård. Det blir samma sak. Människorna skiftar, men projekten och arbetet är detsamma, det är vad man gör det till. Vad man själv skapar och var man själv lägger nivån. Det handlar om vilka ambitioner man har och hur man ser på balansen i livet.

Nåja, snart dags att sova och jobba en Fredag, jag känner litegrann i kroppen, främst i axlarna. Jag vet att det är bra med huset och allt, och kan då sova lungt. Jag kan sova lungt av andra orsaker också, det finns ingen produktion som stressar mig. Det finns inte längre något att var orolig över. Tack o lov.

God natt på er…

https://youtube.com/watch?v=p9dH0o6Tir8%3Flist%3DPL_gub0rbOjgtR7iGc_TbXpHjXetvzOJUa

Ja så kan man sammanfatta de sista dagarna under semestern. Jag har haft en väldigt bra och lång semester. Även om jag nu undrar vart allting tog vägen. Jag har hunnit gjort otroligt mycket på landet och det har verkligen varit produktivt. Samtidigt så har jag kommit till en punkt där jag kanske behöver en paus ifrån landet också?

Det brukar bli en slags motreaktion när man varit på ett ställe länge, då vill man istället vara hemma sedan. Många åker hem för att de inte har något val, jag åker hem för att jag vill.

I en annan tid och i ett annat liv så kanske jag hade stannat. Stannat kvar på Heden.
Jag älskar Heden och jag älskar platsen. Det är en stark koppling jag har dit nu efter 7 år (1 Oktober).

Nåja, saker har förflutit. Och gränsen har passerats nu, alldeles för lätt. Det vart inte ens spännande och inte bra. Jag tappade suget helt om jag skall vara ärlig. Man har bara tokkastat sig ut, utan att tänka på konsekvenserna, bara struntat i världen utanför helt enkelt. Bara gjort det man velat. Jag har slagit in på en farlig väg. Bomben har både briserats och sprängts kan man säga. Men det viktigaste är att ingen har känt av bomben eller laddningen eller det som kom av den, surt kommer senare. En gammal sanning, där säkert hälften stämmer.

Egentligen är saker svåra att förklara. En del frågar om jag längtar tillbaka till entreprenad. Det gör jag inte, jag har snart ett år bakom mig inom denna bransch, och det är någonting jag inte gjort tidigare. Jag inser att det är här man skall vara. Det är nu man är på rätt plats.

Jag inser att det kanske kan ta ett tag innan jag vandrar på Heden igen, iallafall några veckor. Och det kan också vara bra, i ett förhållande är det ju bra att vara ifrån varandra ibland som man säger…

Vad var det gamla påven sa? ”Vi är alla syndare”.