En helt ny känsla…

Jag har inte haft många vänner de senaste åren och just nu är det väldigt få. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och det har bara fallit sig så. Det är ett socialt problem. Men jag är medveten om det och har varit van med det under en lång tid. Förvisso har jag väl många nya vänner nu, men dem som jag räknar är inte många. Ett stort umgänge är inte samma sak som en stor vänskapskrets.

Jag är radikal och lite kontroversiell och jag är ganska rak, det kan störa en del, det gillar inte alla. Det passar inte in, det stämmer inte med normalbilden.

En helt ny känsla är också den nu efter 2 månader på ett nytt jobb, att telefonen inte ringer. Alla har fått numret, men ingen hör av sig. Det säger kanske mer om mig än om andra människor. Men jag ringer inte heller, så är det ju faktiskt också. Man måste se båda sidorna av myntet.

Man är inte attraktiv på det sättet längre som man var när man jobbade med entreprenad. Då var säljare och andra intresserade av en, att samarbeta med en och att sälja sina produkter. Få är dem som faktiskt vart ens vänner i den stora mängden av människor hit och dit.

I färden och tankarnas vimmel på t ex ett tåg så ringer inte telefonen heller, kanske kommer det ett mail om man har tur?

Jag är ganska tråkig på det sättet att jag levererar en jämn toppkvalité nästan hela tiden, faktiskt mest för att kompensera för att det inte finns något annat. P ga det, eller kanske tackvare det?

Alla hade ett annat syfte, det hade ju jag också så jag skall inte klanka ner på någon. Men faktum var att telefonen är väldigt tyst nu, och har så varit länge. En del har vänt en ryggen och en del vill inte alls ha med en att göra. Sedan finns det en del som ljugit och faktiskt gjort det i flera år. Ett uppseende väckande beteende.

Jag har under flera år känt att en del personer kanske är rädda för mig, vad nu en sån rädsla skulle mynna sig i?

Jag har inte heller varit helt ärlig jämnt, men jag har inte skadat eller sårat någon med det.

Jag är född projektledare och jag kommer nog alltid att vara projektledare, jag vet vad mitt kall är. Det är att få ihop alla lösa trådar till en helhet, till ett enastående resultat. Jag vet vem jag är och jag är inte bekymrad och jag är inge orolig alls. Jag har aldrig glömt vad och vart jag kommer ifrån.

Nåja, om man känner sig ensam så blir man ensam, om man känner sig positiv så blir man positiv.

Trevlig kväll!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.