Jorå, dags att uppdatera igen. Egentligen vet jag inte så mycket vad jag skall skriva. Men det känns som att det är mycket pågång.
Jag var i Hed i helgen igen – vet ej hur många raka helger jag varit där nu, men det är en hel del iallafall. Alla helgerna i Oktober var jag där.
Nu för tiden är jag lite tystare -ett medvetet val, ingen har kunnat påverka mig till detta, utan jag har själv valt att vara lite tystare helt enkelt.
Jag har börjat fundera i flyttbanorna igen, men frågan är ju då, vart? Lite oväntat så har Uppsala dykt upp i mitt intresse. Uppsala har utmärkta kommunikationer med Stockholm numera och jag kommer att kunna åka ca 1 timme med pendeltåg om jag skulle välja den lösningen. Men som sagt var, vi får se, verkligen.
Det väsentliga är att jag kan sköta mitt arbete och att det fungerar bra med det, sedan får det andra liksom komma allteftersom.
Tänker jag kommentera så mycket kring det hela? Nej, faktiskt inte. Jag berättar gärna för den som frågar, men tidigare berättande här på tidigare bloggar har varit negativt för mig och enbart slagit tillbaka.
Idag var det en rolig situation vid ett tillfälle när jag skulle säga Kungsträdgården, istället sa jag Kungsängen. På vägen ut idag påväg mot bussen så tänkte jag på det igen. I Kungsängen/Bro har jag jobbat i ca 10 år och haft mitt huvudsakliga läger där även om alla projekt jämnt låg långt borta utanför Stockholm o sv.
Helt plötsligt så går jag på Stockholms gator igen, det var ett tag sedan. Jag minns tillbaka till tiden när jag pluggade på Kvarnholmen (2000-2002), allting har en början och allting har ett slut, det som kommer däremellan är bara en resa, en ständigt pågående sådan.
Egentligen är det en berättelse som bara har blivit bättre, från en vit duva på kajen vid Kvarnholmen till en karriär i över 13 år inom bygg och anläggningsbranschen fram till konsultbranschen där jag är idag. Besluten, stressen, pressen, ångesten, glädjen, tävlingsandan och envisheten har varit det som tagit en framåt.
Igår kom jag på mig själv också, är jag vänsterpartist? Ja, kanske, kommunist? Knappast, numera är det bara en grej. Jag har tappat tron på det politiska systemet. Jag hjälper dem människor som jag bryr mig om och som jag tycker om. Jag är mer radikal idag, förtvivlad eller förskräckt över välfärdssystemet.
På det viset kan det faktiskt vara en trygghet med Jonas Sjöstedt, han säger NEJ till allting, allting skall vara som det alltid har varit och svaga grupper får med hans politik riktiga förbättringar oavsett hur rättvist detta då är. Han och hans parti är emot allt – det är en trygghet för oss som ogillar förändringar, ändå rör jag mig hela tiden i en förändrande värld och har tagit förändringarna till mig. Jag inte lika konservativ nu som jag kanske var för bara 3 år sedan typ.
Nåja, det är en trygghet det där, oavsett vad det gäller så är dem emot, man behöver liksom inte tveka alls.
Ha en trevlig kväll!