Kategori: I Färden och tankarnas vimmel

Det fanns en tid när vi visste hur allt fungerade. Rutinerna var våra kompasser, traditionerna vår trygghet. Vi gick samma stigar varje dag, och även om vägen ibland var krokig, fanns det en stilla visshet i att den alltid ledde hem.

Men tidens tand gnager på allt. Det vi trodde var orubbligt slits långsamt, och färdens vimmel för oss längre bort från det välbekanta. Tankarna springer åt alla håll, dras mellan minnenas sken och morgondagens skuggor. Gamla mönster spricker som isen på vårens första varma dag.

Ljuset tränger in, men med det följer också en darrande känsla av ovisshet. Och just här, mitt i detta brus, prövas ledarskapets kärna. Att leda nu är inte att klamra sig fast vid gårdagens form – utan att stå stadigt när vinden tar i, att hålla huvudet kallt när tankarnas vimmel virvlar, och att se riktningen även när vägen försvinner i dimma.

Vi kan inte längre luta oss mot gamla kartor. Men vi kan minnas färden som varit, låta tidens tand påminna oss om att förändring alltid har funnits, och välja att möta det nya med klara ögon och ett öppet hjärta. För det är i osäkerheten som de djärvaste vägarna öppnar sig.

I Bergslagen ligger världen stilla, som i väntan på något större. Tjärnarna och sjöarna klär sig i skimrande hinnor av is, deras spegelytor bryts av tunna sprickor som berättar om vinterns första försök att ta greppet om naturen. Alla blad har fallit från träden, och de nakna grenarna sträcker sig mot en gråmulen himmel, som om de ropar efter solens återkomst. Vinden viskar genom skogen, en dyster men ändå förförisk melodi som för med sig en föraning om oroligare tider.

Fåglarna, med sina klara röster, bryter stundvis tystnaden – deras sånger påminner om att livet trots allt fortsätter.

I Märsta Centrum denna första advent möts man av en annan sorts magi. Ljusslingor glittrar över gatorna och butikernas fönster är klädda i vintriga dekorationer. Familjer strosar runt, bärandes på julklappspåsar medan doften av glögg och nybakade pepparkakor sprider sig från ett närliggande kafé. I kontrast till naturens frid är centrumet fyllt av rörelse och förväntan, som om varje steg närmar sig den högtid alla längtar efter.

I Väsby Centrum sprider adventssångerna från en kör på torget värme genom den kyliga luften. Gatorna pryds av stjärnor och kransar, och människor stannar upp för att ta del av stämningen.

Rådjuren, som dragits ut ur skogens allt hårdare mark, syns vid skogsbrynen där de söker något ätbart i trädgårdar och fält. De rör sig försiktigt, som om de känner av att deras närvaro inte är helt välkommen, men hungern är starkare än rädslan.

Vid Vargtjärn i Riddarhyttan ligger bäcken frusen, dess tidigare porlande vatten nu ett stilla konstverk av is. Det kristallklara täcket reflekterar skogen runt omkring som en frostig spegel. Allt är tyst, som om själva världen håller andan inför den långa vinternatten.

Norr om Stockholm lyfter flygplanen från Arlanda, deras mullrande motorer en påminnelse om människans förmåga att trotsa elementen. Arlanda Express susar fram genom landskapet, dess fart en skarp kontrast mot naturens långsamma vintertempo. I tågkupén sitter resenärer med drömmar om varmare platser eller nära och kära som väntar i andra änden.

Allt och alla – från rådjuren i skogens kant till människorna i städerna – tycks röra sig i väntan, som om vintern är både ett löfte och en prövning. I denna första advent pulserar magin, dold i både stillheten och rörelsen, i varje frostkristall och varje levande andetag.

När vinterns första frostnatt smög sig in över Västanhed och Upplands Väsby, kändes det som om världen höll andan. Skymningen lade sig som en mjuk filt över hustaken, och gatorna som vanligtvis sjöd av liv låg nu tysta, endast ackompanjerade av det dova knarret från fotsteg i den nyfallna snön.

I Västanhed svepte vinden fram mellan träden i skogsbrynet, bärandes med sig hemliga viskningar från forntidens andar. Det var som om varje frostnupen gren och varje istäckt bäck bar på en historia, en saga som endast kunde höras i den djupaste vinternatten. Ljuset från månen föll skimrande över den gnistrande marken och målade landskapet i silver, som en målning gjord av en drömmande själ.

I Upplands Väsby hade torget klätt sig i sin vinterskrud. De små ljuskedjorna, som slingrade sig kring träden, blinkade som stjärnor i det kalla mörkret. Runt brasan samlades människor, deras röster fyllda av förväntan och berättelser om kommande högtider. Lukten av nybakat bröd och varm choklad blandades med den krispiga doften av snö och barrträd, och barnen byggde snögubbar vars knappar av kol glimmade i det bleka vinterljuset.

Himlen över båda platserna var hög och klar, och ibland bröts dess stillhet av den gyllene glöden från ett stjärnfall. Det kändes som om själva universum ville påminna invånarna om att vintern, trots sin kyla och sitt mörker, var fylld av magi och löften om nytt liv.

När natten sänkte sig fullt över Västanhed och Upplands Väsby, kunde man nästan höra en osynlig symfoni – snöflingornas mjuka fall, vinden som sjöng i grantopparna, och den tysta värmen från människors hjärtan som fyllde världen med ett ljus starkare än någon eld. Vintern hade intagit sitt rike, och med den kom både stillhet och förundran.

Våren är snart här, nåja, i alla fall vill vi tro det. Kampen mellan våren och vintern brukar pågå i ungefär 7 ronder, snö, vår, snö vår, snö, vår, snö vår, snö, vår, snö, vår, snö och slutligen vår då. Vi var upp till Hed förra helgen och min fru tog körkort förra veckan. Det var riktigt trevlig i Västanhed och där var det betydligt mindre snö än det var i Stockholm.

Jag kommer från en 2 dagars kurs nu, arbetet har man fått göra på kvällen när man kommit hem. Så kan det vara.

Nordman sjunger ”Släpp alla sogerna” och det är det jag har gjort också. Jag har gått vidare sedan ett tag tillbaka – jag vet att min pappa hade velat det att jag skulle gå vidare och vara lycklig. Vissa dagar tänker jag inte på graven längre. Men han kommer in i mitt medvetande då och då. Han finns med oss. Det gör mig glad.

Just nu är saker riktigt bra faktiskt. Vi är inte drabbade av den ekonomiska krisen, vi har förutsättningar att klara oss bra ifrån den. Visst har vi märkt att det finns dyra tomater och att paprikor har börjat att säljas som styck. Men vi skötte våra saker i de bra tiderna – om man sköter om sitt hus i bra tider så klarar man de dåliga tiderna, det är dem man har förberett sig för. Vi har egentligen inte påverkats. Vi driver eget och det finns alltid möjlighet att öka lönen om det behövs, så det är inga konstigheter.

Jag är glad för dem möjligheter i livet som jag utnyttjat och tagit tillvara på. Det är många som inte gör det och bara klagar sedan. Men klaga har man ingenting för, det hjälper liksom inte. Det leder ingen vart. Och den som klagar mycket kommer tillslut ingen att lyssna på.

Det finns mycket att vara tacksam för, och nu i dessa tider när solen återvänder och ljuset kommer tillbaka så skall vi vara positiva. Det blir bara bättre och bättre nu. Och det är det viktigaste. Förvisso har vi April framför oss, med allt vad det kan innebära med t ex Aprilväder.

Min frisör var på semester i sitt hemland Turkiet. Peter passade på veckan innan löning påstod kvinnan som sköter om salongen. ”Nästa vecka blir det kaos” sa hon. Jag ser framför mig hur folk springer in på den Premium salongen och klipper sig, trots att dem inte har råd med dyra paprikor. Men håret måste väck, det är trots allt det viktigaste när våren nu kommer.

Båda säljer vi premium tjänster och både kunderna och marknaderna för oss finns kvar, trots paprikorna.

För 3 veckor sedan påbörjade jag mitt nya uppdrag. Jag hade nog glömt bort hur det var. Det var ändå 6 år sedan jag var platschef senast. Men det går bra, det blir intensiva och spännande dagar varje dag. På en vecka här händer lika mycket som tidigare hänt på 1 månad. Så visst är det skillnad. Samtidigt så märker man ibland i detaljer att det var ett tag sedan. Häromdagen fick jag fundera och söka länge innan jag kommer på vad spikkanstöd heter på fackspråk. Bara en sådan sak.

Men det känns bra och jag trivs bra. Ett högre tempo passar mig bra, det händer alltid något.

Sen gifte vi oss också den 4 september. Det blev så bra som vi tänkte oss och i princip allting gick exakt som det skulle. Så nu har man bytt civilstånd också. 😊

Många tankar far genom huvudet (som vanligt).

Vill man leva på riktigt med någon så är det likabra att gifta sig. Det behöver inte bli en så stor apparat, även om det blir det. Det går inte att undvika den stora apparaten.

Samtidigt är man tillbaka på vägarna, vi som åker på dessa vägar t o f Stockholm och Essingeleden o sv. Samma tider varje dag. Att bo på Norra sidan och jobba på Södra har alltid inneburit bilåkande, resande. Vi är ett resande folk. Men de flesta har långt att åka till jobbet hos oss, förvisso från olika håll. Långa avstånd, korta tider, ett transportsystem som inte fungerar bra. En storstad med puls.

Faktum är att jag efter bussomläggningarna som gjordes har likalång resa till Segeltorp som jag hade till Arlanda, i alla fall i tid.

Nu går vi mot hösten och kallare tider. Jag längtar upp till stugan i Bergslagen. Snart återser jag den.

Sköt om er och var rädda om varandra!

Den senaste veckan har gett mig ett tecken. Att vändningen i konjunkturen är här. Vi gör fler uppdrag och har mer förfrågningar än tidigare. Det kan bero på flera faktorer 1. Alla människor har blivit tokiga när värmen kommit 2. Pandemin är påväg att besegras av vaccinationerna. Det är väl de två tydliga orsakerna.

Dock tror jag alla börjar känna att vändningen är pågång. Nu kommer det bara att bli bättre efter ett år av restriktioner, stagnation och depressioner som spridit sig. Gå ut min själ och njut av solen och värmen.

Om bara 2 veckor är det midsommar. Sedan blir det faktiskt mörkare, oavsett om vi vill eller inte. Men låt mörkret stanna som ett väderfenomen, låt ljuset överrumpla dig och din drivkraft.

Jag inser också att jag har 1 månad kvar till semestern, det känns bra. Vad exakt vi skall göra är inte klart. Vi har några alternativ som vi dribblar med. Själv drömmer jag om fiske i Bergslagen, en del sådant kommer det förstås att bli.

Nu blir vi gladare och festen fortsätter. Njut av den tid som är nu. Att vändningen är här är bara positivt.

Ta hand om er själva, var rädda om varandra och hjälp den som behöver!

Carpe diem

Semestern har varit bra, 2 av 3 resor avklarade. På måndag rullar vi mot Huddik. Det gick fint att köra ner vagnen igår.

Nu har det kommit på lite trall på Sundeck. Planerar en stor insats den 7-9 Augusti, då kommer bygget att ta ett rejält kliv framåt.

Jag trivs, jag tycker det är kul. Vi tog rejält hand om trädgården i Bergslagen dagarna som var.

Nu blir det snart glada Huddik igen. Fyra år sen sist. ???

2a dagen idag. Igår startade semestern stenhårt med en flytt av en Thuja. Från pappas tomt till vårt hus i Knivsta.

Summerar också de 6 första månaderna som egen företagare. Det har gått bra. Vi har klarat oss väl genom den första delen av Corona krisen. Det har varit en låg efterfrågan, men den har ökat på sista tiden. Jag startade 2st Affärsområden till, Allservice och Webshop, kanske gjorde jag det p ga den dåliga efterfrågan? Allservice har generat en del jobb och jag hoppas det gör det även framöver.

Bolaget har breddats och jag tror nu att det är ungefär så som jag tänkt mig, inte bara en konsultverksamhet, utan även allservice med Snickeri och gräsklippning och en webshop som säljer ”Det du behöver”. Semestern blir lugn, det blir boende i olika hus (våra egna) samt resa upp till Hudiksvall med husvagnen. Vissa tankar har gått igenom huvudet den senaste veckan, jag har varit lite bitter. Jag har analyserat. Min bild kanske inte är rättvis – den är sällan det hos de andra. Jag har troligen fel i mina analyser. Men jag tänker inte gräva ner mig i det – sommaren är för kort för det. Sista veckan nu som varit var bra ur ett arbetsperspektiv, tempot slog av för min del och jag kunde förbereda på ett bra sätt för att gå på ledighet. Det var inte så att jag lämnade mitt i allt, utan elden hade hunnit brinna ut den här gången. Men som sagt, många tankar som går igenom huvudet. Troligen kan sommaren få mig att glömma dem…