Kategori: I Färden och tankarnas vimmel

Just nu vet jag inte vart jag står och hur jag känner. Vi har flyttat, det är bra, det känns bra. Livet är egentligen perfekt, men det känns inte som att tiden riktigt utvecklas, som att tillvaron utvecklas.

Ibland faller jag tillbaka i tankar om min tidiga karriär och gamla minnen, i natt var en sådan natt. Mycket drömmar om gamla tider, saker som förfallit och försvunnit, tiden som har runnit iväg, en del saker känns jättegamla, fast det är inte så länge sedan.

Jag jobbar på Arlanda med banarbeten just nu under sommaren. Motivationen finns inte riktigt där, som tur är så känner jag inte att det är Juli. Tack och lov, för då skulle man troligen vara deprimerad att man inte är ledig, att man inte står där vid en bergslagssjö och kastar ut spinnaren i sjön och höra hur den landar. Och sedan känna i spöet hur den spinner, ända tills det rycker till och Regnbågen sitter där. Kanske får man upp den? Kanske inte?

Jag funderar ibland på hur jag hamnade här – där jag är idag, på den platsen. Jag har gjort ett bra jobb förstås, för att komma vidare, men är det hela sanningen?

Jag provade att öppna en dörr för någon vecka sedan, kanske kommer min öppnade dörr att upptäckas i Augusti. Kanske kan det bli det som tar mig vidare?

Jag åkte upp till Eurostop idag, gick en promenad därinne. Blir fascinerad över fenomenet centrumdöden, hur fort det ändå gick. Det måste kosta stora pengar att inte ha lokalerna uthyrda? Väldigt stora, i alla fall förlorar man mycket intäkter.

Det var så skönt att vakna upp i Knivsta i helgen, jag älskar det, önskar verkligen en vecka där snart.

Konstaterar också att jag precis har betalat in 468 kr för att hålla den här bloggen och domänen i liv 1 år till. Det är alldeles förmycket pengar, måste försöka få ner priset, handla upp det på nytt. Men det är inte så enkelt, och det tar lång tid dessvärre.

Run a mile crocodile, som man säger…

Det var längesedan jag skrev. Och ingenting tyder kanske på att det kommer att bli oftare. Men samtidigt så händer saker. Det som kallas livet pågår mellan inläggen. Nya saker är påväg att hända, förändringarna går fortare nu.

Jag går runt på en parkering som precis har öppnat i sin första etapp. Jag funderar på de olika vägarna som öppnat sig framåt. Skall man hasta eller ta det piano? Vad vill jag egentligen?

Återigen har jag varit med och skapat något som inte skulle hinna bli klart tills dess det blev klart. De flesta är väldigt nöjda. Vi har lyckats över förväntan, med ganska dåliga förutsättningar. Med min tidigare erfarenhet så väljer jag att inte komma den saken mer på nätet.

Det har öppnat sig nya olika vägar. Emellan de olika vägarna går en trygg stig. Stigen var inte mitt första alternativ men ansågs så mycket bättre än promenaden i den gamla skogen. Den här skogen är betydligt bättre. Men det var inte mitt första val, det var det inte, men allting behöver inte alltid vara ens förstaval.

Jag funderar på hur saker ser ut om ett år. Förändringarna går snabbare nu, vad vill jag egentligen? Har jag kört fast? Min gamla teori är att inte tänka så mycket. När man börjar tänka förmycket går allt åt helvete. Då fastnar man i resonemang och tankar. Det bästa är att ha så mycket att göra på dagarna att de där tankarna aldrig hinner smyga sig på en – inte ens nattetid.

Jag har planerat lite för åtgärder på landet, jag gör rutinmässiga saker, jag har skippat alla kontokort. Det är nytt för iår. Har bara 1 kvar för bilen. Jag har tagit tillbaka kommandot – det jag har är det jag har när jag har det. När jag inte har det – då har jag det inte. På sikt hoppas jag att detta skapar de bästa förutsättningarna.

Det blir ändå bli svårt att välja väg, vad händer om jag inte väljer? Får jag gå ut ur skogen då? Jag är inte helt säker på hur allt kommer att bli. Jag känner mig dock trygg med att mitt gamla liv är borta, demoner och olyckskorpar hittar mig inte längre…

Om några veckor vet jag lite mer.

Hoppas ni har det bra i snöslasket…

Min bedömning är att vi just nu står på toppen av en konjunkturcykel. Jag skulle tro att de kommande 2 åren blir svajiga, att vi nu går mot en depression.

Varför? Dels så kommer mer och mer rapporter om att bostadsmarknaden viker neråt i priser. Anledningen är för stort utbud. Det byggs helt enkelt för mycket. Positivt för alla kan tyckas.

Den andra anledningen är en viss försiktighet som verkar råda i branschen (bygg). Beställare avvaktar lite, man skjuter fram beslut och man väntar hela tiden med att starta nya projekt.

Och de projekt som har startats som har inneburit ett stort byggande, de ligger några år försent. När allt det som nu ligger i produktionen är färdigbyggt, då kommer inte behovet att vara lika stort.

Jag tänker inte ge mig in i en politisk diskussion här. Men faktum var att det under många år inte alls byggdes så mycket som det behövdes. När det väl började byggas så ligger byggandet några år försent.

Det farligaste hotet mot det som kallas de ”evigt gröna trädet” är när framtidstron bland människor börjar svikta. Man börjar bli defensiv och avvaktande. När denna tendens går igenom hela ledet så skapas också det som blir ”det vissnande gröna trädet”. D vs att trädet vissnar under några år för att sedan växa igen.

Nationalekonomi är ganska enkelt, i princip behöver du bara slå upp bibeln och läsa om sju bra år och sju dåliga år. Det är ungefär det som idag kallas för konjunkturcyklar.

Den tredje anledningen är att löneutvecklingen i Sverige överlag har varit så lavinartad de senaste åren. Företag kan snart inte nå någon lönsamhet p ga brist på arbetskraft. De måste betala så ohyggligt mycket för att få arbetskraft. Och då kan de snart inte längre anställa heller.

I det läget bedriver man en politik där man säger att människor inte skall invandra hit. Vi räknar alltså med att försöka öka befolkningen på egen hand.

Och snart kan inte företag nå någon lönsamhet. De kan inte expandera och hyra de kontor som nu byggs, det blir för många bostäder – som iallafall inte kan köpas av de som behöver. Detta eftersom företagen inte kan anställa.

Tittar man tecknen så ser man dessa. Lite avvaktande så finns tecknen där. En konjunktur som viker neråt. Just nu kanske avlägsen, men den kommer, sakta men säkert.

Vad skall man då göra?

Jo precis som vanligt så vanligt så gäller den gamla klyschan ”sitt lugnt i båten”.

Jag tycker att har man precis påbörjat ett nytt jobb så håll fast vid det. Likaså om du precis har köpt en bostad eller flyttat in i en ny. Håll fast vid den. Byt inte bil de kommande åren. Amortera och sänk dina lån – då har du möjlighet att klara dig bättre när allt vänder.

Risken är att bara att de flesta inte kommer att agera som jag rått om.

De flesta kommer att gasa på. Byta jobb för att få ännu högre löner och då riskera att bli av med jobben när man kommer som ny till ett företag. De flesta kommer kanske att fortsätta att köpa bostäder. Kanske får man sälja de med förlust och fastna i träsket med förluster som bygger på. Anledningen till det är att många unga kommer ut på arbetsmarknaden nu och kanske kommer att bilda familjer. Då kommer flyttkarusellerna och behoven att öka. Då kommer man vara tvungen att flytta oavsett om man vill det eller inte.

Många kommer kanske att fortsätta att köpa nya bilar och dra på sig nya kostnader. Då har man inte den handlingsfrihet som behövs när allting vänder.

Jag brukar säga att det är viktigt att sitta i business class eller första klass när allting vänder. De som har spelat sina kort fel får åka i turistklass eller inte alls.

Själv ror jag lugnt i båten (i business class). Jag tänker sitta här en bra stund nu, kanske bo kvar i hyresrätten och veta vad jag betalar. Betala av lånen på bilen och köra vidare.

Allting handlar om att skapa sin egen frihet. Då behöver man inte fundera på vad som händer runt omkring en. Ekonomiskt oberoende handlar om att inte ha några lån – att inte vara beroende av vad som händer i omvärlden runt omkring. Att alltid kunna ha råd med det man vill göra och att kunna njuta av livet.

Att vara ekonomiskt oberoende handlar om att kunna ro vidare, även om bensinen tar slut.

Det evigt gröna trädet finns inte. Hur mycket vi än vill att det skall göra det.

Hur skapar du din frihet?

Nu har det gått en vecka på nya jobbet. Mina intryck och förväntningar är positiva och det känns bra.

Det här är mitt andra konsultjobb – konsult 2.0. Det är en viss skillnad på det här jobbet och det förra 1.0. Skillnaden är att mycket av jobbet gjordes i 1.0 och att frukterna kan skördas nu. Det kommer iallafall att vara en enklare tillväxt och en enklare väg ut.

Konsultrollen är egentligen en motsatt roll mot min personlighet. Jag är en rutinmässig person, jag ogillar förändringar och jag är ganska konservativ. På det sättet är det lite roligt att jag ändå är konsult. Jag visste om mina svagheter när jag började med arbete 1.0. Jag var lite orolig. Men jag tänkte att om jag kan utmana min oro och vända mönstren så kan jag hitta ett sätt att utvecklas vidare. Hela min karriär har jag uppfunnit automatiska system som skall göra att ingenting ramlar mellan stolarna. Men dessa funkade givetvis inte 100%. Saker har ramlat mellan stolarna ibland. Jag gör hellre allt själv än att se på när någon annan gör ett arbete. Det är liksom slöseri med tid anser jag att titta på när andra jobbar.

Konsult innebär att du blir utkastad (ironi) till en kund på ett ”uppdrag”. Uppdraget har olika längd och olika omfattning. Just nu verkar långa uppdrag vara en vinnande melodi. Beställarna inser att dem kanske inte får några konsulter om dem inte erbjuder långa uppdrag. Som konsult maskeras man. Man kläs i praktiken i beställaren kläder. Ibland är det istortsett omöjligt att veta hurvida en person är en konsult eller anställd av uppdragsgivaren. I princip är man uppdragsgivaren, fast lönen kommer från det som heter arbetsgivaren. Och det är lite olika saker. Som konsult förväntas man kunna saker, vara en spjutspets, tillföra erfarenhet och kompetens och trygghet till en kund som kanske saknar det. Kunden vill ha en bra resa och det är konsultens uppgift att lösa det. Konsulten skall vara den trygga reseledaren som ser till att planet kommer fram med den mängd bränsle man har.

Om jag har lite flyt den här veckan så har jag kommit längre på 1 vecka i version 2.0 än vad jag gjorde under 2 år i version 1.0. Men än så länge så får vi se hur långt vingarna bär.

Tiden går fort numera, kanske fortare än någonsin? Händelserna kommer och förändringarna är ständiga och sker med kortare intervall. En ny värld ligger framför oss.

Jag har alltid beskrivit livet som en resa på ett tåg. Man är alltid på väg och går på och av vid olika stationer. I regel har jag alltid beskrivit samma tåg. Saken är den att det finns olika tåg. En del säger att tåget har gått ibland, men tågen återkommer ständigt och människor som står på de olika perrongerna kliver på och av.

Vi är alltid påväg någonstans. Själv har jag återkommit till mitt hem – ett helt nytt hem. Gammalt – men samtidigt nytt. Det är en ny känsla, något helt annat. Ännu ett tag kommer kaoset att råda, men sakta men säkert så närmar vi oss ordning och reda.

Funderingar kommer och går, tankar föds och försvinner. Det förflutna har passerat – men finns kvar, fast inte fysiskt –och inte nu. Finns det överhuvudtaget någon tid? Är inte allting alltid något ständigt pågående? Något som egentligen står still, men avlöses med nätter och dagar?

Men i grunden kanske det står still? Det som talar emot min teori är åldrandet, saker och människor åldras, omgivningen förändras. Dessa argument talar för att tiden ändå existerar.

På bussen i min värld sitter jag med människor som finns i min värld – jag hör inte hemma här. Inte nu längre, eller det har jag inte gjort på länge. Jag finns där ändå på bussen. Jag är en person som gjort en klassresa och jag hör inte hemma i den värld där jag bor. Men för mig har det alltid varit viktigt att veta var jag kommer ifrån. Den här världen som finns här runt omkring mig – den är där oavsett om tiden existerar eller inte.

Samtidigt så kommer det in ett nytt tåg på perrongen…

Hösten har börjat. Det kommer att bli en mycket intensiv höst – väldigt tuff. Jag sitter ikväll och funderar lite, jag är inte nöjd med allt, men har kanske svårt att få fram mina tankar i vissa sammanhang. Men samtidigt så tänker jag att jag borde tagga ner och ta det lite lugnare. Och faktiskt acceptera grejer som de ändå är. Allt behöver inte vara så himla perfekt hela tiden. Tänk om jag kunde vara lite mer som en vanlig människa? Haha.

Jag lyssnar litegrann på låtar från Melodifestivalen 1992. Allting var lite lugnare 1992, det var en annan tid och ett annat liv. Jag vet inte om det var bättre 1992, eller det var det nog egentligen. Alla låtar lät ungefär likadant 1992, det fanns liksom bara några slags synthtoner och några ljudbaser och bara några takter.

Jag har inte kört min privata bil sedan i Söndags. Den här veckan är ett exempel på när det funkar utan bil. Jag kör med Mathem och åker kommunalt, det är inga problem alls, bara om man skall ha lite grejer med sig, men det försöker jag att planera också.

Jag funderar lite på tiden framåt, typ 1 år framåt. Det kan vara en mycket trevlig tid som kommer nu.

Jag har funderat även i andra banor. En del tror att gräset är grönare någon annanstans – men oftast är det lika mycket ogräs både i din nuvarande och grannens trädgård. Det blir samma sak. Människorna skiftar, men projekten och arbetet är detsamma, det är vad man gör det till. Vad man själv skapar och var man själv lägger nivån. Det handlar om vilka ambitioner man har och hur man ser på balansen i livet.

Nåja, snart dags att sova och jobba en Fredag, jag känner litegrann i kroppen, främst i axlarna. Jag vet att det är bra med huset och allt, och kan då sova lungt. Jag kan sova lungt av andra orsaker också, det finns ingen produktion som stressar mig. Det finns inte längre något att var orolig över. Tack o lov.

God natt på er…

https://youtube.com/watch?v=p9dH0o6Tir8%3Flist%3DPL_gub0rbOjgtR7iGc_TbXpHjXetvzOJUa

Ja, det var faktiskt så det kändes idag. Som att jag fått en egen veranda. Under ca 7 timmar gjordes nästan ingenting nyttigt alls, jag satt ute och njöt av vädret, drack te, surfa på mobilen och ringde lite samt läste. Det var riktigt trevligt. Jag fick riktiga semestervibbar, det var härligt. Just det där att inte göra någonting. Det kändes litegrann som den gamla tv serien Solstollarna, där två killar bara satt på Solstolar på stranden igenom hela serien i princip. Och det kändes inte alls bortkastat. Vädret var så fantastiskt bra och skall vara det imorgon också. Det är roligt, det känns trevligt. Det är skönt att få några sådana här dagar. Mailen på telefonen hade noterat 23 oöppnade mail. Jag bara tittar till ibland, jag vet, jag skall inte, jag får inte, men det finns där. Men observera att jag bara tittar, inge mer. Jag har mycket jobb, jag är anlitad, det funkar, det är roligt, det är succce. Men jag är inte helt säker på att vägen är den rätta. Kommer jag att jobba inom entreprenad någongång igen? Kanske.

Min filosofi är att alla tillstånd i livet är tillfälliga, och så är det. Allting är tillfälligt, allting kommer att förändras, saker och människor och annat kommer att komma och försvinna, företag, arbeten, branscher, uppdrag kommer att komma och försvinna. Allting är tillfälligt.

För att spinna vidare på det spåret så är min husvagn ett boende som jag åker runt med, bor på olika platser, upplever och ser olika ställen. Platserna och vistelserna är alltid tillfälliga, iallafall är vistelserna det. Jag trivs bra med det här. Faktum är att jag funderar på om man verkligen behöver ha lägenhet och sommarstuga, det skulle ju faktiskt räcka med en husvagn och bil. Och så bodde man på olika ställen som hade serviceanläggningar. Husvagnen har ju allt.

Många tycker det är skönt att komma hem, jag tycker det är skönt att komma bort. En husvagn är samma boende fast på olika platser, men du har alltid med dig dina saker, din säng, kylskåp och mat osv. Det är praktiskt och fasiken inte så dumt. Frågan är om jag skall prova på det längre fram, alltså att typ bara bo i husvagnen på landet. Och inte vara någoting i huset, mer än för servicebehov förstås.

Jag har sovit så otroligt bra de här dagarna sedan jag kom till Sollerön. Det är bra, det känns tryggt, det behövs.

Givetvis kunde man bo i husvagnen även i Hed, men det är bara det att jag inte har någon veranda där, iallfall inte utanför husvagnen…

Jag skall efter ett logiskt resonemang försöka reda ut saker kring mordet, utan att för den skull spekulera. Det jag redogör för är sådant man vet från utredningen.

Christer Pettersson, finns i kvarteren runt Sveavägen och biografen Grand denna natt. Han brukar röra sig där och han har kännedom om området. Problemet med Christer Pettersson är att han aldrig använt skjutvapen och skulle han vara skytten så skulle han sannolikt dra av hela magasinet. Och dessutom skrika och kanske bete sig betydligt mer annorlunda än vad skytten faktiskt gör. Det finns en hel del som talar för honom, men också likväl emot.

Det som talar för honom är att han flytt den aktuella flyktvägen vid ett tidigare mord (med kniv) och han är väl medveten om hur man skall flyr där. Lisbeth har iochförsig pekat ut honom, efter att ha fått förhandsinformation om vem man misstänkte och samtidigt så finns inga andra kriminella med i konfrontationen. På det viset blir trovärdighetsproblemet stort där. Därmed inte sagt att det inte kan vara han.

Platsen.
Platsen är idiotiskt vald, eftersom trapporna upp fördröjer flykten. Detta talar isåfall för att den som gjorde detta inte hade några problem med att fly uppför trappor och sannolikt hade bra kondition. Att det sker på den platsen kan tyda på att mördaren bor där och enbart har en kort flyktväg. Detta eftersom han ganska snabbt också bara försvinner…

Mördaren lufsar på sin flyktväg mot trappan.
Detta skulle vara ytterligare en anledning till att det var Pettersson, att gångstilen var lika hans. Anledningen till att mördaren lufsar fram är att gångvägen är täkt med snö och is och han springer precis vid kantstenens mynning. Och det vet alla som försökt att springa på ett sådant underlag, att då liknar vi alla Christer Pettersson.

Tillvägagångssättet.
Mördaren skjuter 2st skott, ett mot respektive person. Någon som inte var van vid att döda folk med skjutvapen skulle dra av hela magasinet och skjuta hej vilt för att verkligen veta att man lyckas döda Palme. Detta gör inte mördaren.

Hasse Aro menar att slumpen är inblandad och att mördaren upptäcker paret när dem går in på biografen. Jag är inte lika övertygad om det där. När Paret lämnar hemmet i Gamla Stan så måste några eller åtminstone någon veta att man går utan livvakter. Följer man då efter ett tag så kan man konstatera detta. Har mördaren befunnit sig i närheten av hemmet så har han sannolikt följt paret under några timmar. Han kan också ha följt efter paret under en längre tid eller bevakat hemmet från nära avstånd för att se när ett tillfälle skulle dyka upp. Detta betyder isåfall att mördaren bor i Gamla stan i närheten av parets bostad.

Polisen.
Agerar helt felaktigt, något liknande hade aldrig hänt och massor av fel begås från början. På det sättet tappar man bort allting redan under kvällen. Likaså låser sig utredarna tidigt vid ett spår, PKK. Alla som vet hur poliser jobbar vet att metoden vid ett mord alltid skall vara samma process. Ett traditionellt polisarbete, förutsättningslöst. Oavsett vem som mördas. Här gör man på ett annat sätt och det funkar inte. Man fokuserar på att offret är just Palme och letar på det viset i fel gängor och i fel riktningar. Dessutom har det under lång tid verkat som att man inte har utrett alla spår och systematiskt lagt uppgifter till handlingarna.

Vittnena.
Ett av vittnena som man inte fäster så stor vikt vid och hör först lite senare är mannen som befinner sig mellan byggbodarna, han gömmer sig där när han hör skott och ser att något otrevligt pågår nere på gatan. Han ser mördaren från 4-5 meter håll bara passera förbi springan mellan bodarna. Han känner dessutom Christer Pettersson och vet direkt att det inte är Christer Pettersson han ser.

Vapnet.
Ingen vet säkert vilket vapen det är. Kulorna hittas dagen därpå och behöver inte ha med mordet att göra. Är det så att kulorna lagts dit efteråt och faktiskt inte har med mordet att göra, då är polisens misstag otroligt mycket större. Men detta antar jag att man måste ha kommit fram till utan några tvivel att det är de kulorna, även om man på SKL har tvättat bort alla bevis iform av vävnad och fiber från kläder som kunde finnas på kulorna. Vittnet Inge Mårelius som sitter i en bil tvärs över gatan säger att han ser hela händelseförloppet och säger att vapnet är en ”kanon”. Om ett sådant vapen som man är inne på kan liknas vid en kanon, isåfall är man på rätt spår. Förslaget är väl att avlossa ett sådant vapen på liknande sätt och låta Inge avgöra det.

Nu kommer vi till delen där jag spekulerar lite.

Vem är han då mördaren?
Jag tror att han lever ganska ensam vid denna tidpunkt och är lite isolerad och befinner sig precis ”utanför” bekantskapskretsar eller i periferin i olika sammanhang. Han är sannolikt en välrenommerad medborgare som inte gör mycket väsen ifrån sig och lever ganska ensam utan att utmärka sig. Han kan vara någon lägre stående polis eller militär eller vakt eller något sådant och har troligen en god kännedom om hur man skall mörda folk med skjutvapen. Kanske skjuter han regelbundet i någon skytte klubb eller i något annat sammanhang. Jag skulle tro att mördaren är en ganska tystlåten person som inte utmärker sig någe speciellt i sitt yrkesliv. Han bor sannolikt i närheten av mordplatsen eller i gamla stan och är rätt säker på att komma undan. Lung och systematisk.

Motivet?
Sannolikt ett allmänt Palmehat och kanske missnöjd med något som hänt i samhället eller helt enkelt misstänksam mot på vilket sätt Sverige utvecklades.

Kommer mordet att klaras upp?
Nej, det har gått för lång tid. Alla spår försvinner efter trappan på Tunnelgatan, längre har ju inte utredningen kommit på 30 år…

Vad skulle man ha gjort?
Bedrivit ett traditionellt polisarbete utan fokusering på vem som mördats och varför, man skulle ha gått på allt som kommit fram från iakttagelser på Sveavägen och sökt i vanlig ordning som man brukar göra. Istället fastnade man i chock, konspirationerna och teorin samt storpolitiken tog över.

Jag tror man skall söka i kanterna av utredningen, där spåren började, inte dra iväg in och fördjupa sig i detaljer förmycket.

Alltings svårighet har ofta att göra med att det är så enkelt. Mördaren finns i periferin av utredningen, det är där han alltid har varit.

Att mordet kanske bara handlade om fosterlands kärlek och oro var det ingen som utredde…