Författare: robban@rnp.one

Jag har jobbat första dagen efter jul och nyårsledigheten som var mycket lång, ungefär 3 veckor. Det var roligt idag, jag trivdes, jag åstadkom saker och jag var effektiv. Jag sov ingenting i natt, utan låg klarvaken i 6,5 timmar, det var jobbigt. Men jag var ändå inte trött, för ca 13 timmar sedan så tänkte jag att det blir väldigt svårt att vara vaken nu när man kommit hem med bussen. Men icke, nu håller jag på och skall laga en sen middag, sedan får det bli en promenad innan jag går och sover.

Det senaste halvåret har gått väldigt fort och det känns som att jag jobbat där jag jobbat nu hur länge som helst, i konsultbranschen motsvarar sannolikt 3 månader ca 1 år. Det är en tes som verkar stämma tycker jag.

Jag är också lite osäker på vad som faktiskt hände och hur det kom sig att jag så hastigt bytte jobb bara. Efter att ha varit inne i ekorrhjulet som entreprenör på toppnivå i över 10 år. Jag har ingen vettig förklaring, men jag tror att någonting tog slut i huvudet. Det fanns ett slut på att vara entreprenör, driven, åka bil och försöka vara så fruktansvärt effektiv och kundvänlig som det bara gick. Allting måste helt plötsligt ha tagit slut, och det är en historia som någonstans började i Juni, med några möten. Och sedan vart det den numera legendariska semestern i Hölick. Det var där jag tog alla beslut, det var där jag kom fram till detta.

Men helt säker på vad som faktiskt hände kan man inte vara. Jag åker pendeltåg och jag njuter av det, jag tittar ut på bilarna som står i köer. Nuförtiden (i alla fall i morse) så gick pendeltåget även när det snöade. Kanske har man hos SL kommit på att det faktiskt blir vinter i Sverige och faktiskt också i Storstockholm? Kanske har man gjort något med tågen?

Sanningen var nog den att jag kom till vägs ände, jag hade kört färdigt. Den 20 Juli sa jag upp mig, efter det saktade allt in, alla klossar rasade och jag har förstått att alltihop jag byggde upp rasade som ett korthus. Iallfall resultatmässigt, jag skall inte säga att jag hade gjort något bättre. Men det är som alltid lätt att sitta på sidan och vara efterklok och säga ”vad var det jag sa”.

Nåja, en spännande ny resa i en ny värld för mig började, och den fortsätter. Du kanske svär över tågen, önskar att du hade bil och att du kunde åka själv, du kanske ser bilen som en frihetsmaskin?

Jag skall berätta en sak för dig, bilen är en frihetsmaskin som fängslar dig. Tillslut så sitter man fast. Jag är inte fängslad, jag sitter inte fast, jag kan gå när jag vill och bilen har inte längre något att bestämma över. Jag ser med en dyster syn på samhällsutvecklingen, men jag stänger utveckligen ute. Jag ser med en positiv syn på min egen lilla värld, jag trivs i min egen lilla värld.

Trivs du i din?

Idag har det gått exakt 3 månader. Hösten har varit bra. Jag har klarat mig bra och jag trivs. Nästa år ser bra ut till att börja med, sedan får vi se. Men tankarna har också svävat runt det som är vår vardag och runt människorna där. Jag funderar på hur det kan vara som det är. Någonting som är för djupt för att tala om här.

Det är tydligt hur tidens hjul bara snurrar, allting går fortare och fortare och man undrar vart veckorna tar vägen egentligen. Jag inser att jag inte längre skall hålla ihop en röd tråd enbart med olika ändar. Jag skall istället hålla i massor av olika trådar med olika ingångar. Det blir en utmaning.

Många gånger märker jag, att jag kommer från en annan värld, en annan verklighet. När mina världar möts brukar det inte bli bra, jag är i alla fall inte bekväm med det. Jag tycker det är bra när det är som det är idag och som det har varit under lång tid.

Jag är inne i en förändringsprocess. Saker har förändrats dramatiskt i grunden och allting är påväg vidare, ut i det oändliga. Jag har vetat hela mitt liv att alla tillstånd bara är tillfälliga, allting har alltid en dag ett slut, det är bara det att tillstånden och perioderna är olika långa, men att ett slut kommer, det är ju det enda vi egentligen vet om vår tillvaro idag.

Jag sitter just nu i ett VARMT stormande Hed med ca 8 grader utanför. Man förstår att världen är galen, att växthuseffekten finns och att vi kommer att få mera sådant här väder, mera stormar och regn och mindre snö.

Allting förändras och allting är påväg mot sitt slut. Med det i åtanke så blir ju varje dag en njutning, en känsla och fridfullhet som blir lättare att fånga för att vi vet att den är här och nu.

Det går liksom inte att tvivla på. Någonstans tappade vi kontrollen, någonstans försvann det genuina, det ofelbara och det oförstörbara. Idag finns det bara individualism, splittring, målbilder och ekonomiska kalkyler. Borta är solidariteten och jämlikheten, allting har liksom blåst bort, ungefär som när dörren till ett parkeringsgarage öppnas och man väntar i bilen och så är det storm utanför och löv blåser omkring. Några kanske blåser in. Sedan får man köra ut, ut i det förändrade samhället som egentligen inte finns eftersom samhället alltid befinner sig i förändring så har ingenting från före förändringen funnits.

Den som inte ser detta använder inte ögonen på rätt sätt. Den som förnekar detta ljuger. Den som motsäger sig detta saknar kunskaper. Att inte förstå detta är helt okej, jag kan berätta det för dig.

Carpe Noctem,

Nåja, för det mesta. Jag har kommit förbi ganska många nivåer. Idag är det viktigaste att trivas och må bra och att alla i ens omvärld gör det. Har man kommit till den insikten så är det mycket värt. Ändå har allt gått väldigt fort nu, igår rullade allt genom huvudet.

Det här året har varit så händelserikt, det känns som att det finns en verklighet före och efter Hölick. Därefter förändrades allt. När jag gick på stranden och vågorna slog upp, då visste jag att jag var vid nästa vägskäl. Det var ett kall.

Ändå uträttades så mycket och allt har gått så fort. Det har blivit en radikal förändring och jag har inte förstått hur kort tid som har gått, det kändes som att tiden innan den var hur lång som helst.

I somras rullade jag med vagnen till Hudiksvall (Hölick). Det var en historisk resa om man ser till det som hände sedan. Och jag planerar att åka dit igen. Kanske 1 vecka eller 2 varje år?

Jag måste återvända och ta mig en titt helt enkelt, snart, det får bli i vår nu. Nu kommer kanske en ganska lång vinter (??).

Räknar jag in allting som har hänt under 2015 så är det väldigt mycket. 2015 blir ett mycket minnesvärt år.

Sayonara,

Jag har inte haft många vänner de senaste åren och just nu är det väldigt få. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och det har bara fallit sig så. Det är ett socialt problem. Men jag är medveten om det och har varit van med det under en lång tid. Förvisso har jag väl många nya vänner nu, men dem som jag räknar är inte många. Ett stort umgänge är inte samma sak som en stor vänskapskrets.

Jag är radikal och lite kontroversiell och jag är ganska rak, det kan störa en del, det gillar inte alla. Det passar inte in, det stämmer inte med normalbilden.

En helt ny känsla är också den nu efter 2 månader på ett nytt jobb, att telefonen inte ringer. Alla har fått numret, men ingen hör av sig. Det säger kanske mer om mig än om andra människor. Men jag ringer inte heller, så är det ju faktiskt också. Man måste se båda sidorna av myntet.

Man är inte attraktiv på det sättet längre som man var när man jobbade med entreprenad. Då var säljare och andra intresserade av en, att samarbeta med en och att sälja sina produkter. Få är dem som faktiskt vart ens vänner i den stora mängden av människor hit och dit.

I färden och tankarnas vimmel på t ex ett tåg så ringer inte telefonen heller, kanske kommer det ett mail om man har tur?

Jag är ganska tråkig på det sättet att jag levererar en jämn toppkvalité nästan hela tiden, faktiskt mest för att kompensera för att det inte finns något annat. P ga det, eller kanske tackvare det?

Alla hade ett annat syfte, det hade ju jag också så jag skall inte klanka ner på någon. Men faktum var att telefonen är väldigt tyst nu, och har så varit länge. En del har vänt en ryggen och en del vill inte alls ha med en att göra. Sedan finns det en del som ljugit och faktiskt gjort det i flera år. Ett uppseende väckande beteende.

Jag har under flera år känt att en del personer kanske är rädda för mig, vad nu en sån rädsla skulle mynna sig i?

Jag har inte heller varit helt ärlig jämnt, men jag har inte skadat eller sårat någon med det.

Jag är född projektledare och jag kommer nog alltid att vara projektledare, jag vet vad mitt kall är. Det är att få ihop alla lösa trådar till en helhet, till ett enastående resultat. Jag vet vem jag är och jag är inte bekymrad och jag är inge orolig alls. Jag har aldrig glömt vad och vart jag kommer ifrån.

Nåja, om man känner sig ensam så blir man ensam, om man känner sig positiv så blir man positiv.

Trevlig kväll!

Jorå, dags att uppdatera igen. Egentligen vet jag inte så mycket vad jag skall skriva. Men det känns som att det är mycket pågång.

Jag var i Hed i helgen igen – vet ej hur många raka helger jag varit där nu, men det är en hel del iallafall. Alla helgerna i Oktober var jag där.

Nu för tiden är jag lite tystare -ett medvetet val, ingen har kunnat påverka mig till detta, utan jag har själv valt att vara lite tystare helt enkelt.

Jag har börjat fundera i flyttbanorna igen, men frågan är ju då, vart? Lite oväntat så har Uppsala dykt upp i mitt intresse. Uppsala har utmärkta kommunikationer med Stockholm numera och jag kommer att kunna åka ca 1 timme med pendeltåg om jag skulle välja den lösningen. Men som sagt var, vi får se, verkligen.

Det väsentliga är att jag kan sköta mitt arbete och att det fungerar bra med det, sedan får det andra liksom komma allteftersom.

Tänker jag kommentera så mycket kring det hela? Nej, faktiskt inte. Jag berättar gärna för den som frågar, men tidigare berättande här på tidigare bloggar har varit negativt för mig och enbart slagit tillbaka.

Idag var det en rolig situation vid ett tillfälle när jag skulle säga Kungsträdgården, istället sa jag Kungsängen. På vägen ut idag påväg mot bussen så tänkte jag på det igen. I Kungsängen/Bro har jag jobbat i ca 10 år och haft mitt huvudsakliga läger där även om alla projekt jämnt låg långt borta utanför Stockholm o sv.

Helt plötsligt så går jag på Stockholms gator igen, det var ett tag sedan. Jag minns tillbaka till tiden när jag pluggade på Kvarnholmen (2000-2002), allting har en början och allting har ett slut, det som kommer däremellan är bara en resa, en ständigt pågående sådan.

Egentligen är det en berättelse som bara har blivit bättre, från en vit duva på kajen vid Kvarnholmen till en karriär i över 13 år inom bygg och anläggningsbranschen fram till konsultbranschen där jag är idag. Besluten, stressen, pressen, ångesten, glädjen, tävlingsandan och envisheten har varit det som tagit en framåt.

Igår kom jag på mig själv också, är jag vänsterpartist? Ja, kanske, kommunist? Knappast, numera är det bara en grej. Jag har tappat tron på det politiska systemet. Jag hjälper dem människor som jag bryr mig om och som jag tycker om. Jag är mer radikal idag, förtvivlad eller förskräckt över välfärdssystemet.

På det viset kan det faktiskt vara en trygghet med Jonas Sjöstedt, han säger NEJ till allting, allting skall vara som det alltid har varit och svaga grupper får med hans politik riktiga förbättringar oavsett hur rättvist detta då är. Han och hans parti är emot allt – det är en trygghet för oss som ogillar förändringar, ändå rör jag mig hela tiden i en förändrande värld och har tagit förändringarna till mig. Jag inte lika konservativ nu som jag kanske var för bara 3 år sedan typ.

Nåja, det är en trygghet det där, oavsett vad det gäller så är dem emot, man behöver liksom inte tveka alls.

Ha en trevlig kväll!

Det mesta rullar på bra och jag har kommit in i allt det nya. Det är kul och det känns bra. Det känns också som att det kommit rätt i tiden.

Den senaste tiden har hårda drömmar tryckt mig om svåra beslut och stora problem, problem som fanns tidigare i produktionen och i en annan verksamhet i en annan tid. Varje gång det händer så vaknar jag till och inser att jag inte kan göra något åt det just nu och att det inte spelar någon roll nu. Därför somnar jag om. I lördags vaknade jag till mig glädje upp i Hed. Där jag ville vara 🙂

Jag inser att det här är en del av omställningen, dem här drömmarna kommer att fortsätta ett bra tag framöver. Ansvaret och besluten var något som tryckte på mig ganska hårt under så många år. Med facit i hand så kommer jag att se på det hela på ett helt annat sätt.

Jag inser också att jag inte ville ha den höga position jag tidigare hade. Jag ville inte vara högst upp på toppen och ta alla besluten. Det var inte min grej, nu efteråt kan jag känna en lättnad över att ha lämnat det.

Kanske vill jag någongång tillbaka till det? Men isåfall till en lägre nivå. Någongång kanske man skall göra saker som man är överkvalificerad för?

Nåja, mycket funderingar, en ny härlig dag imorgon med Hockey på Håvet. Sedan är det Halloween helg. Och det är fullmåne, det verkar bra inför finalen i Riddarhyttan 🙂

Nästa vecka är det 1 månad. Det känns som att det har gått fort. Jag har inte vågat känna efter för mycket ännu, men det kommer. Tystnaden är något som har kommit och som kommer att vara bestående nu också, det blir en annan ton på inläggen, det blir en annan sorts inlägg.

Livet är annorlunda nu, bättre men annorlunda.

Lite privata saker utvecklas inte som jag tänkt. Allting går inte riktigt som jag vill, men då finns det bara en beprövad metod, att jobba ännu hårdare…

Jag kom på mig själv i Fredags morse med att i min dröm fundera på det. När jag ”liksom” skulle tillbaka. Kanske har jag upplevt det som en kurs hittills, haha, omedvetet då isåfall.

Nåja, alla tillstånd är tillfälliga, men med olika längd bara, så är det och det har alltid varit min inställning.

Det var skönt att återvända till Hed igår i mörkret.

Livet är väldigt bra just nu, förutom att förkylningen fortfarande finns kvar i liten skala. Den dyker upp lite här och där kan man säga och känns lite mer på kvällarna och mornarna.

Jag börjar komma in i ”det nya nu” och börjar satsa men säkert acklimatisera mig. Men det är ingen kurs, det måste man inse.

Nåja, nog om detta. Nu är man tillbaka i Hed, jag har dränerat husvagnen på vatten och tvättmaskinen och nu skall jag fiska på eftermiddagen. Det blir alla tiders.

Vi höres helt enkelt,

Vägen mellan Köping och Kolsva, 90 väg…