Författare: robban@rnp.one

Jag har inte haft många vänner de senaste åren och just nu är det väldigt få. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och det har bara fallit sig så. Det är ett socialt problem. Men jag är medveten om det och har varit van med det under en lång tid. Förvisso har jag väl många nya vänner nu, men dem som jag räknar är inte många. Ett stort umgänge är inte samma sak som en stor vänskapskrets.

Jag är radikal och lite kontroversiell och jag är ganska rak, det kan störa en del, det gillar inte alla. Det passar inte in, det stämmer inte med normalbilden.

En helt ny känsla är också den nu efter 2 månader på ett nytt jobb, att telefonen inte ringer. Alla har fått numret, men ingen hör av sig. Det säger kanske mer om mig än om andra människor. Men jag ringer inte heller, så är det ju faktiskt också. Man måste se båda sidorna av myntet.

Man är inte attraktiv på det sättet längre som man var när man jobbade med entreprenad. Då var säljare och andra intresserade av en, att samarbeta med en och att sälja sina produkter. Få är dem som faktiskt vart ens vänner i den stora mängden av människor hit och dit.

I färden och tankarnas vimmel på t ex ett tåg så ringer inte telefonen heller, kanske kommer det ett mail om man har tur?

Jag är ganska tråkig på det sättet att jag levererar en jämn toppkvalité nästan hela tiden, faktiskt mest för att kompensera för att det inte finns något annat. P ga det, eller kanske tackvare det?

Alla hade ett annat syfte, det hade ju jag också så jag skall inte klanka ner på någon. Men faktum var att telefonen är väldigt tyst nu, och har så varit länge. En del har vänt en ryggen och en del vill inte alls ha med en att göra. Sedan finns det en del som ljugit och faktiskt gjort det i flera år. Ett uppseende väckande beteende.

Jag har under flera år känt att en del personer kanske är rädda för mig, vad nu en sån rädsla skulle mynna sig i?

Jag har inte heller varit helt ärlig jämnt, men jag har inte skadat eller sårat någon med det.

Jag är född projektledare och jag kommer nog alltid att vara projektledare, jag vet vad mitt kall är. Det är att få ihop alla lösa trådar till en helhet, till ett enastående resultat. Jag vet vem jag är och jag är inte bekymrad och jag är inge orolig alls. Jag har aldrig glömt vad och vart jag kommer ifrån.

Nåja, om man känner sig ensam så blir man ensam, om man känner sig positiv så blir man positiv.

Trevlig kväll!

Jorå, dags att uppdatera igen. Egentligen vet jag inte så mycket vad jag skall skriva. Men det känns som att det är mycket pågång.

Jag var i Hed i helgen igen – vet ej hur många raka helger jag varit där nu, men det är en hel del iallafall. Alla helgerna i Oktober var jag där.

Nu för tiden är jag lite tystare -ett medvetet val, ingen har kunnat påverka mig till detta, utan jag har själv valt att vara lite tystare helt enkelt.

Jag har börjat fundera i flyttbanorna igen, men frågan är ju då, vart? Lite oväntat så har Uppsala dykt upp i mitt intresse. Uppsala har utmärkta kommunikationer med Stockholm numera och jag kommer att kunna åka ca 1 timme med pendeltåg om jag skulle välja den lösningen. Men som sagt var, vi får se, verkligen.

Det väsentliga är att jag kan sköta mitt arbete och att det fungerar bra med det, sedan får det andra liksom komma allteftersom.

Tänker jag kommentera så mycket kring det hela? Nej, faktiskt inte. Jag berättar gärna för den som frågar, men tidigare berättande här på tidigare bloggar har varit negativt för mig och enbart slagit tillbaka.

Idag var det en rolig situation vid ett tillfälle när jag skulle säga Kungsträdgården, istället sa jag Kungsängen. På vägen ut idag påväg mot bussen så tänkte jag på det igen. I Kungsängen/Bro har jag jobbat i ca 10 år och haft mitt huvudsakliga läger där även om alla projekt jämnt låg långt borta utanför Stockholm o sv.

Helt plötsligt så går jag på Stockholms gator igen, det var ett tag sedan. Jag minns tillbaka till tiden när jag pluggade på Kvarnholmen (2000-2002), allting har en början och allting har ett slut, det som kommer däremellan är bara en resa, en ständigt pågående sådan.

Egentligen är det en berättelse som bara har blivit bättre, från en vit duva på kajen vid Kvarnholmen till en karriär i över 13 år inom bygg och anläggningsbranschen fram till konsultbranschen där jag är idag. Besluten, stressen, pressen, ångesten, glädjen, tävlingsandan och envisheten har varit det som tagit en framåt.

Igår kom jag på mig själv också, är jag vänsterpartist? Ja, kanske, kommunist? Knappast, numera är det bara en grej. Jag har tappat tron på det politiska systemet. Jag hjälper dem människor som jag bryr mig om och som jag tycker om. Jag är mer radikal idag, förtvivlad eller förskräckt över välfärdssystemet.

På det viset kan det faktiskt vara en trygghet med Jonas Sjöstedt, han säger NEJ till allting, allting skall vara som det alltid har varit och svaga grupper får med hans politik riktiga förbättringar oavsett hur rättvist detta då är. Han och hans parti är emot allt – det är en trygghet för oss som ogillar förändringar, ändå rör jag mig hela tiden i en förändrande värld och har tagit förändringarna till mig. Jag inte lika konservativ nu som jag kanske var för bara 3 år sedan typ.

Nåja, det är en trygghet det där, oavsett vad det gäller så är dem emot, man behöver liksom inte tveka alls.

Ha en trevlig kväll!

Det mesta rullar på bra och jag har kommit in i allt det nya. Det är kul och det känns bra. Det känns också som att det kommit rätt i tiden.

Den senaste tiden har hårda drömmar tryckt mig om svåra beslut och stora problem, problem som fanns tidigare i produktionen och i en annan verksamhet i en annan tid. Varje gång det händer så vaknar jag till och inser att jag inte kan göra något åt det just nu och att det inte spelar någon roll nu. Därför somnar jag om. I lördags vaknade jag till mig glädje upp i Hed. Där jag ville vara 🙂

Jag inser att det här är en del av omställningen, dem här drömmarna kommer att fortsätta ett bra tag framöver. Ansvaret och besluten var något som tryckte på mig ganska hårt under så många år. Med facit i hand så kommer jag att se på det hela på ett helt annat sätt.

Jag inser också att jag inte ville ha den höga position jag tidigare hade. Jag ville inte vara högst upp på toppen och ta alla besluten. Det var inte min grej, nu efteråt kan jag känna en lättnad över att ha lämnat det.

Kanske vill jag någongång tillbaka till det? Men isåfall till en lägre nivå. Någongång kanske man skall göra saker som man är överkvalificerad för?

Nåja, mycket funderingar, en ny härlig dag imorgon med Hockey på Håvet. Sedan är det Halloween helg. Och det är fullmåne, det verkar bra inför finalen i Riddarhyttan 🙂

Nästa vecka är det 1 månad. Det känns som att det har gått fort. Jag har inte vågat känna efter för mycket ännu, men det kommer. Tystnaden är något som har kommit och som kommer att vara bestående nu också, det blir en annan ton på inläggen, det blir en annan sorts inlägg.

Livet är annorlunda nu, bättre men annorlunda.

Lite privata saker utvecklas inte som jag tänkt. Allting går inte riktigt som jag vill, men då finns det bara en beprövad metod, att jobba ännu hårdare…

Jag kom på mig själv i Fredags morse med att i min dröm fundera på det. När jag ”liksom” skulle tillbaka. Kanske har jag upplevt det som en kurs hittills, haha, omedvetet då isåfall.

Nåja, alla tillstånd är tillfälliga, men med olika längd bara, så är det och det har alltid varit min inställning.

Det var skönt att återvända till Hed igår i mörkret.

Livet är väldigt bra just nu, förutom att förkylningen fortfarande finns kvar i liten skala. Den dyker upp lite här och där kan man säga och känns lite mer på kvällarna och mornarna.

Jag börjar komma in i ”det nya nu” och börjar satsa men säkert acklimatisera mig. Men det är ingen kurs, det måste man inse.

Nåja, nog om detta. Nu är man tillbaka i Hed, jag har dränerat husvagnen på vatten och tvättmaskinen och nu skall jag fiska på eftermiddagen. Det blir alla tiders.

Vi höres helt enkelt,

Vägen mellan Köping och Kolsva, 90 väg…

Tålamod krävs. Jag måste visa och använda tålamod. Det borde inte vara några problem.
Jag uppmanas och stöttas av mina vänner (de få som finns och som kanske är det?) att ha tålamod.

Allting löser sig. Nåja nog om det. Tankarna flög igenom huvudet idag på tåget på vägen hem. Det var djupa tankar – som alltid.

Jag måste upp i helgen till Hed och förbereda några saker för vintern och också tillbringa helgen där. Där jag trivs som bäst. I den bästa av världar. Hittills. Jag inser att det gått några veckor nu sedan jag var upp och det dröjer som oftast nu ca 2 veckor mellan besöken.

Det dröjer allt längre mellan besöken och hösten kryper sig alltmer på, den kommer hela tiden närmare. Ingen av oss blir yngre längre, alla blir äldre, tiden fortsätter snurra i oförminskad takt.

Jag har ett nytt liv nu, men fundamenten till det finns givetvis kvar och dem ger mig den stabilitet som behövs för att fortsätta.

Det finns en del djupa resonemang som man som sagt var skulle kunna utveckla. Men tiden ser inte ut så längre. Den här bloggen är inte till för djupa resonemang eller ställningstaganden. Den är till för att berätta historien i nutid – vad som händer här och nu. Det förflutna är det ingen som bryr sig om längre.

Ibland behöver man göra en nystart. En nystart på allt.

Jag har börjat ett helt nytt liv och jag trivs än så länge bra med det.

Från i Onsdags har jag varit sjuk till och från, och det går onekligen upp och ner. Diverse mediciner och kurer har hjälpt på olika sätt och natten till Lördagen (nu imorse) var min bästa natt på länge, utan sömnuppehåll och jag kunde sova relativt länge. Det var skönt.

Det var mycket jag skulle ha gjort den här veckan. Varit ute med några vänner i Torsdags på Olearys, ätit en bit och spelat Bowling. Men så blev det aldrig. Likasså skulle jag idag ha varit Fiskeguide på landet, men förkylningen stoppade mig även till just detta.

Problemet är att fler i min familj är sjuka och jag därför gjort diverse insatser efter jobbet på kvällarna, det har slitit ännu mera. Igårkväll var det 20 grader ute. Nu strax före kl 13 är det 15 grader ute. Förmiddagen har rullat på långsamt men behövligt. Och den liksom hassar sig fram. Är det Brittsommar det här kallas? Eller Indiansommar?

Förövrigt lever jag ett nytt liv nu -delvis i Stockholm, delvis i Märsta och delvis på kommunala färdmedel. Och jag tycker att det är så skönt. Jag trivs så bra med det. Dem här dagarna när jag varit lite trött och förkyld hade jag ändå aldrig velat sätta mig i en bil på morgonen och eftermiddagen.

Måste upp till Hed nästa helg, hoppas jag mår väldigt bra på Måndag morgonen. Ibland eller vissa år har en del förkylningar kunna äta upp en helt, ta allt större delar av en och långsamt bryta ner en tills dem får som dem vill. Att man bara gömmer sig hemma.

Men frisk luft har aldrig skadat någon även om det är en sanning med modifikation.

Vi hörs igen,