Semesterperioden över för den här gången…

Nu är semesterperioden över för den här gången. Det blev inte helt som vi tänkte oss. Resan till Kreta blev inte av p ga några sura piloter som ansåg att de inte hade tillräckligt i lön (bara 93000:-kr).

Så det vart lite add hook semester i våra sommarstugor och en resa till Sundsvall. Det var trevligt och det känns på det stora hela ganska bra. Jag var in och jobbade en vecka emellan semesterveckorna p ga en körutbildning på Arlanda.

Begravningsförfarandet har vi också slutfört, jag var på Handelsbanken häromdagen och gjorde de sista betalningarna från Dödsboet. Det är mycket tankar som far igenom huvudet.

En tomhet har kommit, jag har besökt gravplatsen kvällstid för att se den vackra lyckan, man blir glad att pappa har ett ljus som tänds i början av de mörka kvällarna.

Tiden går fort, idag känns 20-30 år som igår, och det känns som att livet rullar på i en allt högre takt.

Just nu är det någon slags mellanperiod. Mellan olika skeenden och samtidigt efter dem.

Jag vet inte om jag har samma styrka som förut som person. Det känns inte så. Måste man ha det? Saker slumpade sig och utvecklades inte som jag trodde i våras, det blir ju ofta så. Tvivlen har kommit till mig. Jag är inte säker på att allt blev bra som det blev. Allt löste sig men kanske inte som jag hade tänkt mig. Jag saknar den gamla tiden, bara ca 1-2 år bakåt. Då och nu är en skillnad. Det slog mig redan i morse när jag drack en kopp kaffe vid 6.30 tiden.

Då och Nu, så är det…

Att vända med en Atlantångare…

Att vända med en Atlantångare i en liten sjö är väldigt svårt. Det går förstås. Frågan är bara hur lång tid det tar? Ärligt talat så har livet de senaste veckorna känts som skit. Det har inte känts något vidare. Det finns flera sätt att hantera situationen. Ett av dem är att begrava sig i projekt och gömma sig i projekt. Det funkar – ett tag, ett annat är att idogt kämpa i motvind på bryggan för att försöka vända fartyget. Det tredje sättet är att börja tänka, stanna upp, analysera, rent av grubbla på saker.

De senaste halvårets händelser ter sig helt ologiska, mönstret framträder inte. Det kanske inte finns något?

Just nu är man ensam i det här landet och för varje dag som går så kommer mörkret allt närmre och allt tidigare. Snart är det mörkt när man åker till jobbet och när man åker hem från jobbet. Ljuset är det man kommer sakna mest.

Fartyget börjar vända – det är positivt, det är en bit kvar. Det går segt, men det rör sig. Jag börjar få lite andrum på bryggan, jag kan börja tänka igen och analysera. Någonting gick fel, troligen för ungefär ett halvår sen eller mer. Någonstans där, mitt i pandemins värsta våg. Att få se ljuset och solnedgången vid Medelhavet kanske inte var positivt? Jag tog många beslut där, back in the time. Egentligen handlade allt om längtan. Allt vi har gjort de senaste åren handlar om en längtan.

Det har varit en konstig tid vi har levt i, vi skulle inte träffas och ändå var det viktigt vart vi var?

Någonting som liknar en cirkelreferens framträder. Jag ångrar ingenting. Det tjänar inget till, det förändrar inget av det som skedde. Det inte lönt att vara bitter över det som var.

Fartyget har börjat att röra på sig, snart har vi vänt, vändningen är påväg. Men hur långt tålamod har egentligen rederiet med kaptenen och besättningen?

Frihet eller fängelse?

Just nu känns det så. Det som är positivt och bra behöver inte vara det, som är det rätta och det bästa. Det kan vara så att man upplever en positiv miljö och ett positivt liv, fast man i själva verket sitter fast i ett fängelse. Man hålls fast i ett dockskåp där någon leker med de figurer som finns i dockskåpet. Allting kretsar kring dockskåpet.

Ofta ser man inte skogen för alla träd. Jag tror att det ligger något i det där. Det gäller att se lite längre, i ett större perspektiv. Det gäller också att förstå och acceptera den plats och den miljö man är på idag. Bara resan hit var kanske osannolik? Jag börjar sakna innehållet i mina tidigare arbeten. Jag vill tillbaka till vissa delar av det. Dockskåpet behöver bytas ut mot ett stort hav där man kan träffa många olika figurer på olika båtar. För om man inte gör det, så riskerar man att vara kvar i en hemmahamn där förvisso allting finns -men där ingen utveckling sker.

Jag hoppas och tror fortfarande att genombrottet för företaget skall komma snart – jag är uthållig. Men åren går. Om man hindras från att träffa andra båtar, hur skall man då kunna öka mängden vatten som man behöver passera? Vattenytan som man använder är trots allt ganska liten, man behöver komma ut på det stora havet.

Just nu är det ett mellanläge. Mycket går framåt, men en del utvecklas inte alls. Jag funderar mycket. Jag hoppas ett genombrott kommer snart, för det har inte fungerat att söka genombrottet. Utan det måste nog komma av sig själv.

Jag skall fundera vidare. Vet att det finns dörrar ut från dockskåpet, skall man ta dem?

Skiftet…

Skiftet…Det är ett skifte som är här nu. För en del har det kanske funnits länge och varit ett faktum sedan lång tid.

Det som jag tycker mig se är att det nya normala håller på att bli är att arbeta på Distans inom de yrken som kan det. Jag tror att vi inom kort kommer ha mellan 70-100% av arbetskraften som jobbar hemifrån inom de branscher där det är möjligt. Jag tror inte på att det blir en återgång till det tidigare normala efter att pandemin tar slut.

Pandemin som aldrig tycks ta slut har bidragit till att denna utveckling har accelererat.

Mycket tankar går igenom huvudet, och gjorde så även igår. Inser att vi är lyckligt lottade, att vi har tur. Att vi befinner oss på rätt plats vid rätt tillfälle. Samtidigt så funderar jag på om detta var fel tid i livet att skaffa eget företag. Det känns som att fokuset borde vara – och kommer att bli på något annat.

Jag är sällan i mina hus, jag fiskar nästan aldrig. Allting har förändrats snabbt. Samtidigt bidrar (eller leder) pandemin till att jag faktiskt kommer att kunna göra detta. Vara i mina hus och ha tid att fiska.

Kanske kommer man att jobba hemifrån i flera veckor i streck framöver?

Tänk en vår i Bergslagen, med naturens skiftningar, fåglarna som kommer och ljuset som återvänder.

Det finns mycket att fundera på. Som vanligt vet jag inte om det här är rätt. Samtidigt har jag hamnat på rätt plats vid rätt tillfälle och vi är lyckligt lottade.

Jag säger alltid att man inte skall tänka så mycket, och det ligger en hel del i det.

Jag tror att man skall vara tacksam att man är där man är nu. I princip i den bästa av världar – trots det rådande omvärldsläget och pandemins härjningar.

Jag tycker man skall ta en promenad i ljuset, de få timmar det varar på dagarna. Ta en promenad och fundera över allting. Jag lovar att snart är det här över, snart är vi i en annan tid.

Skiftet är här och det är bara att gilla läget och använda den gåva som vi trots allt nu fått.

Upplands bro…och en bakgrund till En ny tid och ett nytt liv…

Det händer några gånger om året att vi är i Kungsängen och Bro. Idag var det ett sådant tillfälle. Totalt i min karriär har jag jobbat 11 år på företag i Bro och Kungsängen. Jag har en stark historisk koppling dit. Känner till vägar och områden väl. Det är lite av en hemmaplan.

Jag körde förbi mitt ”gamla kontor i Bro”. Det står kvar, samma personer äger det och använder det på samma sätt, med ett nytt företag. Det är företaget som jobbar på vår gård – här utanför fönstret. 🙂

Jag kommer nog alltid att känna en koppling dit. Det var viktiga år i min karriär. Den 13 December 2004 kunde jag inte föreställa mig att jag skulle var där jag är idag. Ändå var det då allt började.

Ärligt talat så har jag tappat minnet om det mesta. Det känns som att allting fram till 2012 är mörkt och bortglömt. Jag har det undanträngt, jag minns inte – eller jag gör det ibland. När jag åker förbi vissa platser (byggprojekt) i hela Storstockholm, utspridda lite varstans så spelas det ibland upp en film eller bilder och man kan se hur det hela engång i tiden gick till.

Ändå har jag aldrig tvekat en sekund på vart jag kommer ifrån, hur jag är fostrad och hur jag fostrades. Jag vet vart jag har lärt mig nästan allt och att det bara var en förberedelse för det som skulle komma efter. Det var en period av mitt liv som jag inte vill vara utan – men aldrig göra om.

Efter 2012 hade jag 3,5 mycket bra år. Sedan från 2015 så kom allting tillbaka direkt, saker slog tillbaka. Det nya arbetet blev inte vad jag tänkte mig. 2017 bytte jag därför igen, och då blev det bra, riktigt bra. Sedan har det rullat på. 2020 så kör jag eget.

Det känns som om det funnits en tid före 2012 – En annan tid och ett annat liv. Och efter 2012 ”En ny tid och ett nytt liv”. Och sedan från 2017 så började livet på Arlanda. Det hela känns som 3st epoker.

Egentligen pratar jag inte om det längre idag, det är sällan jag träffar någon från det gamla livet. Det var en Annan tid och ett annat liv. Idag är det En ny tid och ett nytt liv. Att Fundera eller grubbla på saker har man ingenting för. Det har jag slutat med.

Egentligen minns jag inget, men det är nog ingen som tror på det?

En uppdatering.

Dessvärre alltmer sällan numera.

Det mesta är väldigt bra. Vi är på väg mot någonting nytt, året är på väg att ta slut.

2018 blev ett bra år. Vi köpte ett till sommarhus, vi var på semester på Rhodos och Öland.

Det var den varmaste sommaren på över 50 år. Men det har vi glömt nu – när jag tände kaminen i Hed för 2 veckor sedan så hade den varma sommaren gett sig av för länge sedan.

Samtidigt trodde jag att vintern skulle komma – det gjorde den, men bara litegrann, sedan kom hösten tillbaka igen. Imorse var det 0 grader ute.

Nya saker är på väg att hända, allting utvecklas framåt, saker förändras. Jag har lärt mig mycket de senaste 2,5 åren. Förhållanden är kompromissernas konst – åt båda håll. Jag har aldrig kompromissat så mycket förut – men det måste man göra. Och man måste vara beredd på att göra det. Det är svårt och det är en stor omställning, men det går absolut.

Jag hade alltid sagt att jag var prestiglös och inte hade några fasta ståndpunkter eller förutfattade meningar eller ville styra saker på ett särskilt sätt. Dessvärre hade jag till en början fel om det.

Det som kommer efter kompromisserna kallas ”respekt”. Man får respekt för varandra, och allting kan vara och rulla på som det gör. Det gäller att förstå olikheterna.

Likasså gäller det att förstå förändringarna i vår omvärld, när jag går från bussen på Arlanda och ser att allt färre bilar parkerar på den parkering vi byggt, så är det också ett uttryck för att vi är påväg mot ”sämre” eller egentligen normalare tider. I Sverige har det varit en otroligt lång tid av välstånd, ca 10 år typ.

När jag lyssnar på Swedavias vd så visar han en kurva som går neråt, den berättar om att flyget viker. Han vet inte vart botten är, det vet inte jag heller. Men tendensen är tydlig. Det går neråt. Aktie och fondmarknaden går också väldigt mycket upp och ner.

Vi är inne i tid när egentligen vad som helst kan hända – ingenting är längre förutsägbart. Oroligheterna och utvecklingen i världen blir på något sätt en symbol för vår tid.

I Sverige är nästan var 5te person missnöjd med samhället, med det demokratiska systemet och med vår demokrati i allmänhet. Det är en allvarlig signal. Jag förvånas över att man i samhället toppskikt inte ser missnöjet, inte förstår det. För om sanningen skall fram så står ju inte alla dessa människor för den ideologi som de röstar på. Problemet blir bara att deras röst inte heller löser samhällets problem –snarare bara förvärrar dem.

Fredrik Reinfeldt skrev en gång en bok som hette ”Det sovande folket”. Innehållet och titeln är mer aktuell idag än någonsin förut. På många sätt handlar alltihopa om ett ”Sovande folk” – de vi inte ser eller de vi inte vill se.

För många av oss är dessa tider kanske de bästa någonsin. Och vi får vara glada för hur länge de varar.

Men ett tips på vägen -se till att du nu förbereder dig och är en vinnare när allting brakar neråt.

Då skall du sitta i första klass med gott om pengar på kontot och åka förbi stationerna påväg mot någonting nytt. Att agera och handla klokt idag ger oss frihet imorgon – eller så ger det oss frihet för alltid?

The Book of Love…

Jag är betydligt mera återhållsam med att kommentera min omvärld numera. Det blir inte många inlägg. Mellan inläggen pågår ju livet.

Egentligen står jag på Toppen, det enda som i praktiken kan hända är att man halkar eller på något sätt trillar en bit neråt.

Jag inser att jag tagit min egen väg – det har jag alltid gjort. På olika ställen så fanns det folk som försökte stoppa mig, men jag har kommit framåt ändå. En del ville inte det, jag förstår inte hur det har stört dem.

Men jag har alltid kommit tillbaka, och Boomerangen har dessutom kommit längre fram på sin väg.

Jag vet att mycket av mitt tidigare liv har blåst bort med vinden, personer, arbetsplatser, händelser och historik. Det har förändrats, försvunnit och glömts bort. Men det finns kvar. Ibland gör det (mitt tidigare liv) sig påmint. Av de senaste årens arbeten och uppdrag vet jag bara hur verkligeheten var för mig, jag vet inte vad som verkligen var sant och vad som inte var det. Jag körde på.

Det finns något konstigt fundamentalt i alltihopa. Jag inser att jag inte springer genom livet längre, igår var tillbaka på ytterligare en plats ”Hallonbergen”. Jag inser att jag har slutat att springa och att jag inte åker bil igenom hela Sthlm längre, ibland saknar jag det, iallafall platserna. Men helheten saknar jag inte. Numera är allting mer normalt. Ett vanligt liv.

Det går bra och har gjort det under lång tid. 2015 slutade jag att springa genom livet och bara se allt passera revy typ. Det är nyttigt för mig att se hur allting kan vara – hur det normalt sett är.

Jag är ej ensam på min resa idag – jag är tacksam för det.

Kanske en promenad i det muliga vädret?

Fördomen…

”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.”

-Olof Palme-