Kategori: Då och Nu

När jag skulle beskriva en kollega som jobbar hos en kund frågade min fru helt enkelt:

–Vad jobbar han med? Jag tänkte efter en sekund och svarade:

– Han är en coach.

En coach. En sån där ledarskapscoach som kommer in och… ja, coachar.

När jag var liten fanns det bara en typ av coach. Det var Förbundskaptenen som ledde Svenska landslaget i hockey. Han var en coach. Punkt. Det var klart definierat. Han stod där i blå träningsjacka, tuggade tuggummi och skrek saker som ”HEMÅÅÅT NU!” medan hela nationen höll andan.

Men nu? I vuxen ålder verkar coacher dyka upp överallt. På jobbet, i flödet på LinkedIn, på gymmet, i poddar. Man kan knappt öppna en dörr utan att riskera att stöta på någon som håller i en workshop om ”medvetet självledarskap i hybridmiljö”. Och värst av allt: jag inser att jag känner flera av dem. Jag skulle till och med kunna anlita en själv.

För tillfället jobbar jag i ett projekt där jag är en del av ledarskapet på ett sätt som känns… mycket inspirerande. Och precis när jag går runt och känner mig lite sådär lagom erfaren och stabil, slår det mig: Jag är kanske på väg att ta ett nytt steg som ledare.

Jag jobbar just nu tätt med en otroligt kompetent och inspirerande ledare, och jag försöker lära mig så mycket jag bara kan av henne. Jag märker att jag snappar upp små saker varje dag – hur hon tänker strategiskt, hur hon kommunicerar, hur hon får ett helt rum att lyssna utan att höja rösten.

Och då kommer tanken: Är det dags för mig att gå en ledarskapsutbildning? Efter 23 år i branschen och 44 år på jorden upptäcker jag att jag fortfarande kan utvecklas massor. Det är både uppfriskande och lite irriterande – precis när man tror att man ”kan det här”, inser man att man bara är halvvägs.

Men vad gör egentligen en coach?

De är ofta egna konsulter, pratar mycket om ledarskap, ritar cirklar och pilar på whiteboardtavlor och slänger sig med ord som strategi, synergieffekt och mandatfördelning. De läser rapporter, poserar med post-it-lappar och får allt att låta både väldigt viktigt och lite som om man borde ha förstått det för länge sedan.

Själv har jag bara läst en bok om ledarskap: Riv Pyramiderna av Jan Carlzon.

Men det är faktiskt inte så ”bara”. Den boken handlar om kundnytta och om hur man driver företag med människor i fokus – något som är lättare sagt än gjort, men svårare att glömma när man väl förstått det.

Så kanske är det så att coacher ändå behövs.Kanske behöver även en rutinerad fyrtiofyraåring en liten knuff, en spegel eller en whiteboardritad triangel då och då.

Och vem vet, en dag kanske någon presenterar mig med orden:

“Han är en coach.”

För exakt en vecka sedan, den 17 november, hade vi bott i Upplands Väsby i ett år. Tiden har verkligen gått fort. Allt runt omkring oss förändras och rör sig snabbt. Det känns verkligen som EN ANNAN TID OCH ETT ANNAT LIV nu. Vi trivs väldigt bra här, och mycket är bättre än tidigare.

I Märsta var det som att leva i en liten sekt. Varje gång man gick till centrum stötte man på någon eller några man kände – vilket kanske inte är så konstigt efter att ha bott på samma ort i 42 år. Jag känner Märsta utan och innan, men på senare tid upptäcker jag nya saker där som jag aldrig lagt märke till förut. Det är som om jag inte längre är hemmablind.

Här i Upplands Väsby lever vi den svenska drömmen: vi bor i ett trevligt litet samhälle, i ett radhus, och driver vår egen konsultbyrå. Allt känns familjärt och behagligt. Miljön är helt annorlunda. Tätorten finns nära men ändå tillräckligt långt borta för att det ska kännas lugnt. Här har vi tillgång till vacker natur, en sjö, och spår från medeltiden – historiska platser som andas en annan tid.

Vintern kom, och nu verkar den redan vara på väg att försvinna – åtminstone för tillfället.

Edssjön, där vintern nyss svepte in sitt tysta täcke av frost och snö, står nu som en spegel för de grå molnens tunga tårar. Där det kalla ljuset från solens låga strålar en gång bröt genom ytans kristallklara skimmer, ligger nu regnvåta stigar och mörkare vatten.

Sjöns yta är en scen för kontraster — vinterns förgängliga skönhet som snabbt ger vika för novemberregnets envisa puls. De kala träden, tidigare prydda med rimfrost, speglar nu sig själva i vattnets skiftande reflektioner, som om de söker sitt förlorade skimmer.

Det är en melankolisk skönhet i regnets övergång. Kanske är det en påminnelse om hur kort våra stilla stunder är, men också om livets kretsgång — från vinters stillhet till regnets tårar och vidare till vårens hopp. I varje droppe regn finns ett löfte, och Edssjön bär dem alla i sin famn.

Företaget går som på räls, och projektledningen har aldrig fungerat bättre. Det är dock avgörande att inte drabbas av hybris eller låta oss förblindas av framgångarna. Istället behöver vi behålla fötterna stadigt på jorden och fortsätta fokusera på de faktorer som har tagit oss hit.

Det är exakt en månad till Jul nu. Sedan är det nyår, sen börjar karusellen om igen.

Allting upprepas – det enda vi märker är att vi blir äldre. Tidens hjul snurrar vidare, men det kan vi inte se – bara känna.

Allting är en upprepning – men det är vi som väljer vad som ska hända i reprisen.

Och kanske, i denna eviga cirkel av upprepningar, finns magin inte i det som passerat, utan i de små stunder där vi stannar upp, andas in och inser att varje repris är en chans att skapa något alldeles nytt.

Just nu är det en vändpunkt. Det är 1 Oktober 2023 idag, och allting kommer radikalt att förändras nu. En del till det bättre, en del till det sämre. Sverige som nation – som vi kände den, kommer att bli något annat, samhället har rasat ihop och klarar inte de utmaningar som behövs. Demokratin kommer att fortgå – på pappret. Sverige som nation befinner sig i det stora hela i ett krig, kriminella gäng spränger byggnader, oskyldiga dör, polisen klarar inte uppgiften. Våra ministrar Gunnar Strömmer (helan) och Kristersson (halvan) står bara och pratar. Man gör ingenting för att lösa problemet. Jag kan sätta ihop en lista till regeringen på vad som behöver göras.

Nåja, nog om det, det var på övergripande nivå.

I det egna lokala livet händer snart spännande saker – en ny tid startar i mitten av November. I alla fall ett nytt avsnitt av tiden. Det blir roligt, jag ser framemot det, jag insåg samtidigt idag att jag har trivts väldigt bra här, men det är dags för något annat nu.

I Västanhed har kanske tidens tand slagit till. Väldigt mycket är annorlunda, min koppling och identitet där känns försvagad och påväg bort. Många hus byter ägare, en del av området börjar se ut som en villastad, idyllen bryts, det är synd. Det är tråkigt när idyllen försvinner – det är idyllen som vi söker, det är idyllen som är drömmen. Det blir allt färre idyller. En majbrasa eldas upp den sista dagen i September.

Tiden är en otäck mekanism – den är alltid samma och pågår hela tiden. Allt är samma tid, vi måste förstå det. Tiden är densamma idag som den var för 40 år sedan, det är bara samhället, tillvaron och vi själva som förändras. Tiden har egentligen aldrig förändrats i sig själv.

För en del äldre väntar nu den avslutade perioden i deras tid och deras liv. Ålderdomen måste vara mest otäck för dem som upplever den, för oss runt omkring så är den inte så farlig. Många tankar går igenom huvudet. Stora förändringar väntar, och det har gått fort inser jag. Väldigt fort. Antingen har det gått fort, eller så har jag inte sett det komma. Jag tror att det har gått fort.

Plötsligt inser man att det som har alltid har varit inte är självklart längre. Den tid som har förflutit kommer inte tillbaka. Vi är sökande själar i ett föränderligt skal, egentligen är vi också bara samma hela tiden, det är skalet och skalets mekanism som förändras och styrningen av skalet som blir annorlunda.

Fick en del insikter idag, mycket att ta in.

Vi ringer ut det gamla, och ringer in det nya.

Tidens tand kan vara otäck, snabb och oförutsägbar. Men den kan också vara en signal på att det nu är dags för något annat – den knuffar oss vidare. För oss där tiden fortsätter att finnas är det bara att hänga med – vi har inget val. Jag inser att döden nog är evigheten, de som har dött finns nu för evigt, men alla blir inte ihågkomna. Men alla finns. Kyrkogården representerar evigheten.

Evigheten är stark kraft – starkare än tiden. Tidens tand rår inte på evigheten – men den leder oss dit. I fiskdammen på kyrkogården finns det liv – men i övrigt pågår evigheten.

Tack och hej det demokratiska Sverige!

Tack och hej Märsta, platsen i mitt hjärta.

Jag kommer att sakna er båda.

I Lördags skulle min far ha fyllt 76år. Jag lämnade då några rosor på graven och igår uppdaterade vi graven ytterligare.

Alla inlägg behöver ju inte vara så långa? Ellerhur?

Sommaren är här och har varit här ett bra tag nu.

Maj och Juni var fantastiskt varma månader och nu har en del regn kommit i Juli. Det är bra, det behövs. Det behöver dock inte fortsätta för länge bara.

Allting är väldigt bra, saker går enligt plan, bekymmersfritt. Själv lämnade jag in en förstudie i Fredags. Det var skönt och lite en propp som gick ur. Nu känns saker lite lugnare. Men hösten blir intensiv och jag har fått i uppdrag att fundera över mitt team/lag typ som jag vill ha.

Jag trivs med det här nu, jag gjorde inte riktigt det ibörjan för 1 år sedan. Men nu gör jag det. Jag har axlat en ny högre roll numera, som jag kanske borde ha axlat för många år sedan redan.

Som vanligt finns det en hel del funderingar som drar igenom huvudet. Privat är mitt intresse för smarta hem och automatisering fortsatt högt. Jag letar efter nya lösningar på vardags problem. Just nu är jag väldigt nöjd med min automatiska fiskmatare som matar fiskarna varje dag. Ett banalt behovt tillgodses och vi behöver inte fundera på om vi missar eller inte. Just nu är jag besatt av eller vad man skall säga av att skapa en vardag där nycklar inte behövs, avveckla alla nycklar, ersätta dem på smarta sätt.

Jag inser nu att en vändpunkt kom för ett år sedan, det blev jackpot 2ggr. Helt plötsligt är jag där jag vill vara. Givetvis skall vi försöka nå ännu längre, men vi är helt klart nöjda med grundsituationen, även om man som företagare i regel aldrig är nöjd. 😊 Förstå mig rätt, vi är nöjda, men ändå inte.

Men det får duga tycker jag.

I Lördags fiskade jag, tydligen för första gången denna säsong, det blev 2st små abborrar. Det skulle vara dåligt fiske, och så var det nog. Det blåste något kopiöst.

Jag befinner mig på Puerto dela cruz, Teneriffa Kanarieöarna. En av världens bästa platser anser jag. Jag tror jag skulle kunna bo här året runt. Jag ser väl egentligen inget positivt med vintern alls, visst vit jul och kanske lite mys ute i vintermörkret med vinterjacka på nyårsafton. Men sällan mer än det. Mörkret kommer tidigare och fortare här. Det går väldigt snabbt från det vi kallar skymning till att det faktiskt är helt mörkt.

När jag var liten hade jag ofta en återkommande otäck dröm att jag sprang över brinnande ris eller grenar, det var en rejäl brand. Drömmen återkom ofta och jag tyckte inte om den. Den dök även upp nån gång i äldre tonåren. Men sedan har den inte återkommit.

Det finns många typer av olika drömmar, och jag tror att de oftast har ett budskap. Eller rättare sagt, det måste vara så då det oftast innebär att hjärnan återhämtar och vilar sig på natten. Nu är jag ledig, jag är egentligen dålig på det. Vad gör man då? 🤣.

På senare tid har dock en annan dröm frekvent återkommit till mig. Så även den gångna natten. När jag gick i låg och mellanstadiet hade jag under en period undulater, 2st. En grön och en blå. Drömmen som återkommer till mig gör gällande att jag inte skulle ha skött fåglarna bra, att jag ibland lämnat dem utan mat och vatten i flera dagar. Det stämmer ej. Men drömmen är frekvent återkommande, och den kopplas även ihop med de sista åren i min fars liv. Där drar jag dock en gräns för vad jag berättar öppet, så berättelsen om den kopplingen slutar här.

Jag har ett akvarium hemma med fiskar som jag matar varje dag, och om inte jag gör det så gör nån annan det. Det är nån slags tillfredsställelse. Jag går ofta in och häller i lite mat när jag kommer hem från jobbet. Och jag knackar alltid i taket som jag engång i tiden fick lära mig att man skulle göra när det var mat för fiskarna.

Livet i akvariet går för det mesta bra, men även där uppstår problem ibland. Dem problemen oroar mig dock ofta till en så hög grad att jag omgående brukar börja åtgärda dem. Jag har inga märkvärdiga fiskar alls, inget spännande som sticker ut, bara sånt som funkar. Låter det här tråkigt? Det kanske det är. Den mal jag nu har kvar verkar inte visa sig särskilt mycket, han eller hon lämnar inte fartyget som den gömmer sig i speciellt ofta. Men den lever. Den representerar ålderdom, där man inte lämnar hemmet särskilt ofta eller ens är speciellt aktiv så mycket längre.

Helt plötsligt så inser jag nu lite läskigt att dessa 4 historier verkar ha ett samband och höra ihop. Allt det här säger någonting om vår samtid, om den tid som är nu. Jag är dock en person med talangen och förmågan att snabbt glömma. Däremot glömmer jag inte vissa saker, jag är långsint som få, även om den egenskapen har fått stå tillbaka för möjligheten att göra en karriär och för att balansera saker i livet och för att ta sig fram på det sätt som jag gjort.

Undulaterna sålde vi sedan jag fått konstaterad allergi av dem. De hämtades en dag av en pojke och hans familj samtidigt som jag var i skolan. Jag såg eller hörde aldrig av fåglarna något mer. Något farväl hann jag inte ta.

Är det där skon klämmer? Att farvälet uteblev? När jag var liten hade vi även en katt Malin. Även den fick vi ge bort när min lillebror blev allergisk och fick kruppanfall. Jag vet bara att den lämnades till en farbror på en gård i Odensala. Inte heller Malin hörde vi av eller såg vi något mer. Dock kunde vi krama henne innan hon åkte. Ibland undrar jag hur det gick både för undulaterna och för Malin, kanske går det att ta reda på Malins öde?

Under denna semester när jag i mitt otroligt rika liv kan titta ut från en balkong över ett fantastiskt landskap och en fantastisk stad, så är det troligen då som hjärnan arbetar igen. Med att gå igenom arkivet med de saker som ligger långt tillbaka i livet. Och där kopplingar görs för att koppla ihop dessa saker med samtiden och det liv som finns nu.

Alla har vi våra demoner, men låt dem inte skrämma dig. De flesta av oss har gjort rätt för oss och gjort bra saker, och de flesta av oss är väldigt bra. Alla tillstånd är tillfälliga och alllting har en början och ett slut, men hur länge ett tillstånd är kan ingen av oss veta.

En status är på sin plats

Hösten rullar på. Det kan vara så att klimatförändringarna räddar oss från en förödande kall vinter. Igår kväll noterade jag 13,8 grader ute. Det är inte direkt kallt. Vi var på Rimbo marknad i Torsdags, efter 2 års väntan blev den äntligen av. Jag köpte några nya klockor och lite annat.

Det känns som att vi har nått något slags ”stabilt” läge i livet just nu, allting fungerar bra och det är en trygghet i en annars ganska rörig värld. Bilen startar alltid, företaget mår bra, vi kan anpassa oss och vara flexibla på ett annat sätt. Det är bra helt enkelt. Efter nästan 3 års drift så behöver man inte oroa sig så mycket som företagare. En av effekterna är b la privilegiet att kunna jobba mindre – vara lite ledig och ta det lugnt. Som anställd har du inte samma flexibilitet. Jag har automatiserat allt och när jag berättar om livet som företagare så låter det inte svårt alls – och tro mig, det är inte särskilt svårt. Alla kan göra det.

I Hed faller löven, jag funderar på att åka upp och hinna fiska lite nu innan 31 Oktober. Vi byggde ett Kattnät förra helgen, det byggs ett imorgon hos min bror också som får sin nya katt på Onsdag. Det blir kul.

Vet inte så mycket vad jag skall skriva. Besöker graven då och då. Det här är ett riktigt skitår, allt skit har hänt. Och mitt i allt så har det ändå varit stabilt och fungerat.

Allting fortsätter till tidens slut…

Nu är semesterperioden över för den här gången. Det blev inte helt som vi tänkte oss. Resan till Kreta blev inte av p ga några sura piloter som ansåg att de inte hade tillräckligt i lön (bara 93000:-kr).

Så det vart lite add hook semester i våra sommarstugor och en resa till Sundsvall. Det var trevligt och det känns på det stora hela ganska bra. Jag var in och jobbade en vecka emellan semesterveckorna p ga en körutbildning på Arlanda.

Begravningsförfarandet har vi också slutfört, jag var på Handelsbanken häromdagen och gjorde de sista betalningarna från Dödsboet. Det är mycket tankar som far igenom huvudet.

En tomhet har kommit, jag har besökt gravplatsen kvällstid för att se den vackra lyckan, man blir glad att pappa har ett ljus som tänds i början av de mörka kvällarna.

Tiden går fort, idag känns 20-30 år som igår, och det känns som att livet rullar på i en allt högre takt.

Just nu är det någon slags mellanperiod. Mellan olika skeenden och samtidigt efter dem.

Jag vet inte om jag har samma styrka som förut som person. Det känns inte så. Måste man ha det? Saker slumpade sig och utvecklades inte som jag trodde i våras, det blir ju ofta så. Tvivlen har kommit till mig. Jag är inte säker på att allt blev bra som det blev. Allt löste sig men kanske inte som jag hade tänkt mig. Jag saknar den gamla tiden, bara ca 1-2 år bakåt. Då och nu är en skillnad. Det slog mig redan i morse när jag drack en kopp kaffe vid 6.30 tiden.

Då och Nu, så är det…