Upplands bro…och en bakgrund till En ny tid och ett nytt liv…

Det händer några gånger om året att vi är i Kungsängen och Bro. Idag var det ett sådant tillfälle. Totalt i min karriär har jag jobbat 11 år på företag i Bro och Kungsängen. Jag har en stark historisk koppling dit. Känner till vägar och områden väl. Det är lite av en hemmaplan.

Jag körde förbi mitt ”gamla kontor i Bro”. Det står kvar, samma personer äger det och använder det på samma sätt, med ett nytt företag. Det är företaget som jobbar på vår gård – här utanför fönstret. 🙂

Jag kommer nog alltid att känna en koppling dit. Det var viktiga år i min karriär. Den 13 December 2004 kunde jag inte föreställa mig att jag skulle var där jag är idag. Ändå var det då allt började.

Ärligt talat så har jag tappat minnet om det mesta. Det känns som att allting fram till 2012 är mörkt och bortglömt. Jag har det undanträngt, jag minns inte – eller jag gör det ibland. När jag åker förbi vissa platser (byggprojekt) i hela Storstockholm, utspridda lite varstans så spelas det ibland upp en film eller bilder och man kan se hur det hela engång i tiden gick till.

Ändå har jag aldrig tvekat en sekund på vart jag kommer ifrån, hur jag är fostrad och hur jag fostrades. Jag vet vart jag har lärt mig nästan allt och att det bara var en förberedelse för det som skulle komma efter. Det var en period av mitt liv som jag inte vill vara utan – men aldrig göra om.

Efter 2012 hade jag 3,5 mycket bra år. Sedan från 2015 så kom allting tillbaka direkt, saker slog tillbaka. Det nya arbetet blev inte vad jag tänkte mig. 2017 bytte jag därför igen, och då blev det bra, riktigt bra. Sedan har det rullat på. 2020 så kör jag eget.

Det känns som om det funnits en tid före 2012 – En annan tid och ett annat liv. Och efter 2012 “En ny tid och ett nytt liv”. Och sedan från 2017 så började livet på Arlanda. Det hela känns som 3st epoker.

Egentligen pratar jag inte om det längre idag, det är sällan jag träffar någon från det gamla livet. Det var en Annan tid och ett annat liv. Idag är det En ny tid och ett nytt liv. Att Fundera eller grubbla på saker har man ingenting för. Det har jag slutat med.

Egentligen minns jag inget, men det är nog ingen som tror på det?

Året som försvann…

Frågan är om inte 2020 blir året som rann i väg? En global pandemi kastade om det mesta. Vi kunde inte längre åka utomlands, många blev av med arbetena, Trump fortsatte vara president i USA.

Tänk om vi kan få ett 2021 där Trump ersätts av Biden och där Coronaviruset slås tillbaka. Åtminstone ser det ut som att Sverige har lyckats. Jag har alltid trott att strategin i Sverige varit rätt.

Efter sommaren har saker börjat att kännas normala igen, allting rullar på ungefär som förut. Jag känner lust och tillförsikt att fortsätta, att hela tiden lösa problem och ta processen framåt. Jag har funderat en hel del. Klarar vi den här krisen så klarar vi det mesta, även det som kommer.

Min övertygelse har alltid varit att alla tillstånd är tillfälliga. Med den insikten så är jag inte orolig för att få göra något annat, det kommer jag så småningom att få göra. Tids nog.

19 September har jag varit 3 år på Arlanda, det har gott fort, men det känns ändå som en lång tid. Det känns fortfarande väldigt bra.

Fiska skulle jag göra iår, det har blivit väldigt lite av det. Coronan och pappas lägenhet ramlade över oss istället.

Pappas lägenhet är klar nu i alla fall, jag lämnade in nycklarna 28 Augusti. Nu är det projektet över 😊. Det gick perfekt.

På återseende!

En uppdatering.

Dessvärre alltmer sällan numera.

Det mesta är väldigt bra. Vi är på väg mot någonting nytt, året är på väg att ta slut.

2018 blev ett bra år. Vi köpte ett till sommarhus, vi var på semester på Rhodos och Öland.

Det var den varmaste sommaren på över 50 år. Men det har vi glömt nu – när jag tände kaminen i Hed för 2 veckor sedan så hade den varma sommaren gett sig av för länge sedan.

Samtidigt trodde jag att vintern skulle komma – det gjorde den, men bara litegrann, sedan kom hösten tillbaka igen. Imorse var det 0 grader ute.

Nya saker är på väg att hända, allting utvecklas framåt, saker förändras. Jag har lärt mig mycket de senaste 2,5 åren. Förhållanden är kompromissernas konst – åt båda håll. Jag har aldrig kompromissat så mycket förut – men det måste man göra. Och man måste vara beredd på att göra det. Det är svårt och det är en stor omställning, men det går absolut.

Jag hade alltid sagt att jag var prestiglös och inte hade några fasta ståndpunkter eller förutfattade meningar eller ville styra saker på ett särskilt sätt. Dessvärre hade jag till en början fel om det.

Det som kommer efter kompromisserna kallas ”respekt”. Man får respekt för varandra, och allting kan vara och rulla på som det gör. Det gäller att förstå olikheterna.

Likasså gäller det att förstå förändringarna i vår omvärld, när jag går från bussen på Arlanda och ser att allt färre bilar parkerar på den parkering vi byggt, så är det också ett uttryck för att vi är påväg mot ”sämre” eller egentligen normalare tider. I Sverige har det varit en otroligt lång tid av välstånd, ca 10 år typ.

När jag lyssnar på Swedavias vd så visar han en kurva som går neråt, den berättar om att flyget viker. Han vet inte vart botten är, det vet inte jag heller. Men tendensen är tydlig. Det går neråt. Aktie och fondmarknaden går också väldigt mycket upp och ner.

Vi är inne i tid när egentligen vad som helst kan hända – ingenting är längre förutsägbart. Oroligheterna och utvecklingen i världen blir på något sätt en symbol för vår tid.

I Sverige är nästan var 5te person missnöjd med samhället, med det demokratiska systemet och med vår demokrati i allmänhet. Det är en allvarlig signal. Jag förvånas över att man i samhället toppskikt inte ser missnöjet, inte förstår det. För om sanningen skall fram så står ju inte alla dessa människor för den ideologi som de röstar på. Problemet blir bara att deras röst inte heller löser samhällets problem –snarare bara förvärrar dem.

Fredrik Reinfeldt skrev en gång en bok som hette ”Det sovande folket”. Innehållet och titeln är mer aktuell idag än någonsin förut. På många sätt handlar alltihopa om ett ”Sovande folk” – de vi inte ser eller de vi inte vill se.

För många av oss är dessa tider kanske de bästa någonsin. Och vi får vara glada för hur länge de varar.

Men ett tips på vägen -se till att du nu förbereder dig och är en vinnare när allting brakar neråt.

Då skall du sitta i första klass med gott om pengar på kontot och åka förbi stationerna påväg mot någonting nytt. Att agera och handla klokt idag ger oss frihet imorgon – eller så ger det oss frihet för alltid?

The Book of Love…

Jag är betydligt mera återhållsam med att kommentera min omvärld numera. Det blir inte många inlägg. Mellan inläggen pågår ju livet.

Egentligen står jag på Toppen, det enda som i praktiken kan hända är att man halkar eller på något sätt trillar en bit neråt.

Jag inser att jag tagit min egen väg – det har jag alltid gjort. På olika ställen så fanns det folk som försökte stoppa mig, men jag har kommit framåt ändå. En del ville inte det, jag förstår inte hur det har stört dem.

Men jag har alltid kommit tillbaka, och Boomerangen har dessutom kommit längre fram på sin väg.

Jag vet att mycket av mitt tidigare liv har blåst bort med vinden, personer, arbetsplatser, händelser och historik. Det har förändrats, försvunnit och glömts bort. Men det finns kvar. Ibland gör det (mitt tidigare liv) sig påmint. Av de senaste årens arbeten och uppdrag vet jag bara hur verkligeheten var för mig, jag vet inte vad som verkligen var sant och vad som inte var det. Jag körde på.

Det finns något konstigt fundamentalt i alltihopa. Jag inser att jag inte springer genom livet längre, igår var tillbaka på ytterligare en plats ”Hallonbergen”. Jag inser att jag har slutat att springa och att jag inte åker bil igenom hela Sthlm längre, ibland saknar jag det, iallafall platserna. Men helheten saknar jag inte. Numera är allting mer normalt. Ett vanligt liv.

Det går bra och har gjort det under lång tid. 2015 slutade jag att springa genom livet och bara se allt passera revy typ. Det är nyttigt för mig att se hur allting kan vara – hur det normalt sett är.

Jag är ej ensam på min resa idag – jag är tacksam för det.

Kanske en promenad i det muliga vädret?

Fördomen…

“Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.”

-Olof Palme-