Den senaste veckan har ställt mig inför några personliga utmaningar. Jag har i praktiken varit i den här rollen under flera års tid. Även om jag kanske inte själv har insett djupet i det. I vintras fattade jag det första beslutet i frågan. Jag kanske har gömt mig och genom att hålla mig borta tänkt att allt kommer att lösa sig.


Men det fanns beslut att fatta och ta ställning till. Alla familjer har någon person som hamnar i den här rollen. Nån slags chefsroll, även om det inte är det. Mer som en slags förvaltare. Varför du frågar man? Jag vet inte, det är bara så.


Jag har inga problem med det, inte yrkesmässigt. Jag fattar massor av beslut yrkesmässigt hela tiden och fick i veckan veta att jag var bra på att samarbeta med alla och att jag lyckas med det också.
Men det är ändå skillnad när det handlar om en annan persons öde. Mitt dåliga samvete har plågat mig i flera år och jag får det när jag håller mig borta.


Därför var det skönt igår att spontant sätta sig i bilen åka iväg till personen och säga som det är. Och även få ett medhåll och en positiv reaktion ”vad som helst är ju bättre än det här”. För mig rann tårarna och jag gjorde som jag brukar, jag gick in i ett annat rum och samlade mig.


Jag vill inte visa mig svag inför min far. Att blotta svaghet som ledare kan förvisso te sig mänskligt och göra att man stärks ännu mer.
Jag har förmågan och den inre kraften. Jag är väldigt sällan rädd, jag vågar säga saker och ta beslut.
Jag är projektledare, och jag har ett nytt projekt. Att under tre månader ta hand om det som nu komma skall. Det är ganska likt ett byggprojekt, det handlar om ekonomistyrning, kvalitetsstyrning och tidsstyrning. Och att få en nöjd kund i slutändan.
Precis som vanligt med andra ord.


Här ute i Hed så ropar våren att den är slut. Det är sommar i luften, man kände det när man klev ur bilen. Gräset är grönt. Det är härligt.
Det som pågår mellan projekten är livet – njut av det. 🤗