Konsult 2.0

Nu har det gått en vecka på nya jobbet. Mina intryck och förväntningar är positiva och det känns bra.

Det här är mitt andra konsultjobb – konsult 2.0. Det är en viss skillnad på det här jobbet och det förra 1.0. Skillnaden är att mycket av jobbet gjordes i 1.0 och att frukterna kan skördas nu. Det kommer iallafall att vara en enklare tillväxt och en enklare väg ut.

Konsultrollen är egentligen en motsatt roll mot min personlighet. Jag är en rutinmässig person, jag ogillar förändringar och jag är ganska konservativ. På det sättet är det lite roligt att jag ändå är konsult. Jag visste om mina svagheter när jag började med arbete 1.0. Jag var lite orolig. Men jag tänkte att om jag kan utmana min oro och vända mönstren så kan jag hitta ett sätt att utvecklas vidare. Hela min karriär har jag uppfunnit automatiska system som skall göra att ingenting ramlar mellan stolarna. Men dessa funkade givetvis inte 100%. Saker har ramlat mellan stolarna ibland. Jag gör hellre allt själv än att se på när någon annan gör ett arbete. Det är liksom slöseri med tid anser jag att titta på när andra jobbar.

Konsult innebär att du blir utkastad (ironi) till en kund på ett ”uppdrag”. Uppdraget har olika längd och olika omfattning. Just nu verkar långa uppdrag vara en vinnande melodi. Beställarna inser att dem kanske inte får några konsulter om dem inte erbjuder långa uppdrag. Som konsult maskeras man. Man kläs i praktiken i beställaren kläder. Ibland är det istortsett omöjligt att veta hurvida en person är en konsult eller anställd av uppdragsgivaren. I princip är man uppdragsgivaren, fast lönen kommer från det som heter arbetsgivaren. Och det är lite olika saker. Som konsult förväntas man kunna saker, vara en spjutspets, tillföra erfarenhet och kompetens och trygghet till en kund som kanske saknar det. Kunden vill ha en bra resa och det är konsultens uppgift att lösa det. Konsulten skall vara den trygga reseledaren som ser till att planet kommer fram med den mängd bränsle man har.

Om jag har lite flyt den här veckan så har jag kommit längre på 1 vecka i version 2.0 än vad jag gjorde under 2 år i version 1.0. Men än så länge så får vi se hur långt vingarna bär.

På väg…

Tiden går fort numera, kanske fortare än någonsin? Händelserna kommer och förändringarna är ständiga och sker med kortare intervall. En ny värld ligger framför oss.

Jag har alltid beskrivit livet som en resa på ett tåg. Man är alltid på väg och går på och av vid olika stationer. I regel har jag alltid beskrivit samma tåg. Saken är den att det finns olika tåg. En del säger att tåget har gått ibland, men tågen återkommer ständigt och människor som står på de olika perrongerna kliver på och av.

Vi är alltid påväg någonstans. Själv har jag återkommit till mitt hem – ett helt nytt hem. Gammalt – men samtidigt nytt. Det är en ny känsla, något helt annat. Ännu ett tag kommer kaoset att råda, men sakta men säkert så närmar vi oss ordning och reda.

Funderingar kommer och går, tankar föds och försvinner. Det förflutna har passerat – men finns kvar, fast inte fysiskt –och inte nu. Finns det överhuvudtaget någon tid? Är inte allting alltid något ständigt pågående? Något som egentligen står still, men avlöses med nätter och dagar?

Men i grunden kanske det står still? Det som talar emot min teori är åldrandet, saker och människor åldras, omgivningen förändras. Dessa argument talar för att tiden ändå existerar.

På bussen i min värld sitter jag med människor som finns i min värld – jag hör inte hemma här. Inte nu längre, eller det har jag inte gjort på länge. Jag finns där ändå på bussen. Jag är en person som gjort en klassresa och jag hör inte hemma i den värld där jag bor. Men för mig har det alltid varit viktigt att veta var jag kommer ifrån. Den här världen som finns här runt omkring mig – den är där oavsett om tiden existerar eller inte.

Samtidigt så kommer det in ett nytt tåg på perrongen…

Dags för en uppdatering…

Hösten har börjat. Det kommer att bli en mycket intensiv höst – väldigt tuff. Jag sitter ikväll och funderar lite, jag är inte nöjd med allt, men har kanske svårt att få fram mina tankar i vissa sammanhang. Men samtidigt så tänker jag att jag borde tagga ner och ta det lite lugnare. Och faktiskt acceptera grejer som de ändå är. Allt behöver inte vara så himla perfekt hela tiden. Tänk om jag kunde vara lite mer som en vanlig människa? Haha.

Jag lyssnar litegrann på låtar från Melodifestivalen 1992. Allting var lite lugnare 1992, det var en annan tid och ett annat liv. Jag vet inte om det var bättre 1992, eller det var det nog egentligen. Alla låtar lät ungefär likadant 1992, det fanns liksom bara några slags synthtoner och några ljudbaser och bara några takter.

Jag har inte kört min privata bil sedan i Söndags. Den här veckan är ett exempel på när det funkar utan bil. Jag kör med Mathem och åker kommunalt, det är inga problem alls, bara om man skall ha lite grejer med sig, men det försöker jag att planera också.

Jag funderar lite på tiden framåt, typ 1 år framåt. Det kan vara en mycket trevlig tid som kommer nu.

Jag har funderat även i andra banor. En del tror att gräset är grönare någon annanstans – men oftast är det lika mycket ogräs både i din nuvarande och grannens trädgård. Det blir samma sak. Människorna skiftar, men projekten och arbetet är detsamma, det är vad man gör det till. Vad man själv skapar och var man själv lägger nivån. Det handlar om vilka ambitioner man har och hur man ser på balansen i livet.

Nåja, snart dags att sova och jobba en Fredag, jag känner litegrann i kroppen, främst i axlarna. Jag vet att det är bra med huset och allt, och kan då sova lungt. Jag kan sova lungt av andra orsaker också, det finns ingen produktion som stressar mig. Det finns inte längre något att var orolig över. Tack o lov.

God natt på er…

https://youtube.com/watch?v=p9dH0o6Tir8%3Flist%3DPL_gub0rbOjgtR7iGc_TbXpHjXetvzOJUa

Robbans veranda…

Ja, det var faktiskt så det kändes idag. Som att jag fått en egen veranda. Under ca 7 timmar gjordes nästan ingenting nyttigt alls, jag satt ute och njöt av vädret, drack te, surfa på mobilen och ringde lite samt läste. Det var riktigt trevligt. Jag fick riktiga semestervibbar, det var härligt. Just det där att inte göra någonting. Det kändes litegrann som den gamla tv serien Solstollarna, där två killar bara satt på Solstolar på stranden igenom hela serien i princip. Och det kändes inte alls bortkastat. Vädret var så fantastiskt bra och skall vara det imorgon också. Det är roligt, det känns trevligt. Det är skönt att få några sådana här dagar. Mailen på telefonen hade noterat 23 oöppnade mail. Jag bara tittar till ibland, jag vet, jag skall inte, jag får inte, men det finns där. Men observera att jag bara tittar, inge mer. Jag har mycket jobb, jag är anlitad, det funkar, det är roligt, det är succce. Men jag är inte helt säker på att vägen är den rätta. Kommer jag att jobba inom entreprenad någongång igen? Kanske.

Min filosofi är att alla tillstånd i livet är tillfälliga, och så är det. Allting är tillfälligt, allting kommer att förändras, saker och människor och annat kommer att komma och försvinna, företag, arbeten, branscher, uppdrag kommer att komma och försvinna. Allting är tillfälligt.

För att spinna vidare på det spåret så är min husvagn ett boende som jag åker runt med, bor på olika platser, upplever och ser olika ställen. Platserna och vistelserna är alltid tillfälliga, iallafall är vistelserna det. Jag trivs bra med det här. Faktum är att jag funderar på om man verkligen behöver ha lägenhet och sommarstuga, det skulle ju faktiskt räcka med en husvagn och bil. Och så bodde man på olika ställen som hade serviceanläggningar. Husvagnen har ju allt.

Många tycker det är skönt att komma hem, jag tycker det är skönt att komma bort. En husvagn är samma boende fast på olika platser, men du har alltid med dig dina saker, din säng, kylskåp och mat osv. Det är praktiskt och fasiken inte så dumt. Frågan är om jag skall prova på det längre fram, alltså att typ bara bo i husvagnen på landet. Och inte vara någoting i huset, mer än för servicebehov förstås.

Jag har sovit så otroligt bra de här dagarna sedan jag kom till Sollerön. Det är bra, det känns tryggt, det behövs.

Givetvis kunde man bo i husvagnen även i Hed, men det är bara det att jag inte har någon veranda där, iallfall inte utanför husvagnen…

Palmemordet en grundlig analys…

Jag skall efter ett logiskt resonemang försöka reda ut saker kring mordet, utan att för den skull spekulera. Det jag redogör för är sådant man vet från utredningen.

Christer Pettersson, finns i kvarteren runt Sveavägen och biografen Grand denna natt. Han brukar röra sig där och han har kännedom om området. Problemet med Christer Pettersson är att han aldrig använt skjutvapen och skulle han vara skytten så skulle han sannolikt dra av hela magasinet. Och dessutom skrika och kanske bete sig betydligt mer annorlunda än vad skytten faktiskt gör. Det finns en hel del som talar för honom, men också likväl emot.

Det som talar för honom är att han flytt den aktuella flyktvägen vid ett tidigare mord (med kniv) och han är väl medveten om hur man skall flyr där. Lisbeth har iochförsig pekat ut honom, efter att ha fått förhandsinformation om vem man misstänkte och samtidigt så finns inga andra kriminella med i konfrontationen. På det viset blir trovärdighetsproblemet stort där. Därmed inte sagt att det inte kan vara han.

Platsen.
Platsen är idiotiskt vald, eftersom trapporna upp fördröjer flykten. Detta talar isåfall för att den som gjorde detta inte hade några problem med att fly uppför trappor och sannolikt hade bra kondition. Att det sker på den platsen kan tyda på att mördaren bor där och enbart har en kort flyktväg. Detta eftersom han ganska snabbt också bara försvinner…

Mördaren lufsar på sin flyktväg mot trappan.
Detta skulle vara ytterligare en anledning till att det var Pettersson, att gångstilen var lika hans. Anledningen till att mördaren lufsar fram är att gångvägen är täkt med snö och is och han springer precis vid kantstenens mynning. Och det vet alla som försökt att springa på ett sådant underlag, att då liknar vi alla Christer Pettersson.

Tillvägagångssättet.
Mördaren skjuter 2st skott, ett mot respektive person. Någon som inte var van vid att döda folk med skjutvapen skulle dra av hela magasinet och skjuta hej vilt för att verkligen veta att man lyckas döda Palme. Detta gör inte mördaren.

Hasse Aro menar att slumpen är inblandad och att mördaren upptäcker paret när dem går in på biografen. Jag är inte lika övertygad om det där. När Paret lämnar hemmet i Gamla Stan så måste några eller åtminstone någon veta att man går utan livvakter. Följer man då efter ett tag så kan man konstatera detta. Har mördaren befunnit sig i närheten av hemmet så har han sannolikt följt paret under några timmar. Han kan också ha följt efter paret under en längre tid eller bevakat hemmet från nära avstånd för att se när ett tillfälle skulle dyka upp. Detta betyder isåfall att mördaren bor i Gamla stan i närheten av parets bostad.

Polisen.
Agerar helt felaktigt, något liknande hade aldrig hänt och massor av fel begås från början. På det sättet tappar man bort allting redan under kvällen. Likaså låser sig utredarna tidigt vid ett spår, PKK. Alla som vet hur poliser jobbar vet att metoden vid ett mord alltid skall vara samma process. Ett traditionellt polisarbete, förutsättningslöst. Oavsett vem som mördas. Här gör man på ett annat sätt och det funkar inte. Man fokuserar på att offret är just Palme och letar på det viset i fel gängor och i fel riktningar. Dessutom har det under lång tid verkat som att man inte har utrett alla spår och systematiskt lagt uppgifter till handlingarna.

Vittnena.
Ett av vittnena som man inte fäster så stor vikt vid och hör först lite senare är mannen som befinner sig mellan byggbodarna, han gömmer sig där när han hör skott och ser att något otrevligt pågår nere på gatan. Han ser mördaren från 4-5 meter håll bara passera förbi springan mellan bodarna. Han känner dessutom Christer Pettersson och vet direkt att det inte är Christer Pettersson han ser.

Vapnet.
Ingen vet säkert vilket vapen det är. Kulorna hittas dagen därpå och behöver inte ha med mordet att göra. Är det så att kulorna lagts dit efteråt och faktiskt inte har med mordet att göra, då är polisens misstag otroligt mycket större. Men detta antar jag att man måste ha kommit fram till utan några tvivel att det är de kulorna, även om man på SKL har tvättat bort alla bevis iform av vävnad och fiber från kläder som kunde finnas på kulorna. Vittnet Inge Mårelius som sitter i en bil tvärs över gatan säger att han ser hela händelseförloppet och säger att vapnet är en ”kanon”. Om ett sådant vapen som man är inne på kan liknas vid en kanon, isåfall är man på rätt spår. Förslaget är väl att avlossa ett sådant vapen på liknande sätt och låta Inge avgöra det.

Nu kommer vi till delen där jag spekulerar lite.

Vem är han då mördaren?
Jag tror att han lever ganska ensam vid denna tidpunkt och är lite isolerad och befinner sig precis ”utanför” bekantskapskretsar eller i periferin i olika sammanhang. Han är sannolikt en välrenommerad medborgare som inte gör mycket väsen ifrån sig och lever ganska ensam utan att utmärka sig. Han kan vara någon lägre stående polis eller militär eller vakt eller något sådant och har troligen en god kännedom om hur man skall mörda folk med skjutvapen. Kanske skjuter han regelbundet i någon skytte klubb eller i något annat sammanhang. Jag skulle tro att mördaren är en ganska tystlåten person som inte utmärker sig någe speciellt i sitt yrkesliv. Han bor sannolikt i närheten av mordplatsen eller i gamla stan och är rätt säker på att komma undan. Lung och systematisk.

Motivet?
Sannolikt ett allmänt Palmehat och kanske missnöjd med något som hänt i samhället eller helt enkelt misstänksam mot på vilket sätt Sverige utvecklades.

Kommer mordet att klaras upp?
Nej, det har gått för lång tid. Alla spår försvinner efter trappan på Tunnelgatan, längre har ju inte utredningen kommit på 30 år…

Vad skulle man ha gjort?
Bedrivit ett traditionellt polisarbete utan fokusering på vem som mördats och varför, man skulle ha gått på allt som kommit fram från iakttagelser på Sveavägen och sökt i vanlig ordning som man brukar göra. Istället fastnade man i chock, konspirationerna och teorin samt storpolitiken tog över.

Jag tror man skall söka i kanterna av utredningen, där spåren började, inte dra iväg in och fördjupa sig i detaljer förmycket.

Alltings svårighet har ofta att göra med att det är så enkelt. Mördaren finns i periferin av utredningen, det är där han alltid har varit.

Att mordet kanske bara handlade om fosterlands kärlek och oro var det ingen som utredde…

En helt ny känsla…

Jag har inte haft många vänner de senaste åren och just nu är det väldigt få. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och det har bara fallit sig så. Det är ett socialt problem. Men jag är medveten om det och har varit van med det under en lång tid. Förvisso har jag väl många nya vänner nu, men dem som jag räknar är inte många. Ett stort umgänge är inte samma sak som en stor vänskapskrets.

Jag är radikal och lite kontroversiell och jag är ganska rak, det kan störa en del, det gillar inte alla. Det passar inte in, det stämmer inte med normalbilden.

En helt ny känsla är också den nu efter 2 månader på ett nytt jobb, att telefonen inte ringer. Alla har fått numret, men ingen hör av sig. Det säger kanske mer om mig än om andra människor. Men jag ringer inte heller, så är det ju faktiskt också. Man måste se båda sidorna av myntet.

Man är inte attraktiv på det sättet längre som man var när man jobbade med entreprenad. Då var säljare och andra intresserade av en, att samarbeta med en och att sälja sina produkter. Få är dem som faktiskt vart ens vänner i den stora mängden av människor hit och dit.

I färden och tankarnas vimmel på t ex ett tåg så ringer inte telefonen heller, kanske kommer det ett mail om man har tur?

Jag är ganska tråkig på det sättet att jag levererar en jämn toppkvalité nästan hela tiden, faktiskt mest för att kompensera för att det inte finns något annat. P ga det, eller kanske tackvare det?

Alla hade ett annat syfte, det hade ju jag också så jag skall inte klanka ner på någon. Men faktum var att telefonen är väldigt tyst nu, och har så varit länge. En del har vänt en ryggen och en del vill inte alls ha med en att göra. Sedan finns det en del som ljugit och faktiskt gjort det i flera år. Ett uppseende väckande beteende.

Jag har under flera år känt att en del personer kanske är rädda för mig, vad nu en sån rädsla skulle mynna sig i?

Jag har inte heller varit helt ärlig jämnt, men jag har inte skadat eller sårat någon med det.

Jag är född projektledare och jag kommer nog alltid att vara projektledare, jag vet vad mitt kall är. Det är att få ihop alla lösa trådar till en helhet, till ett enastående resultat. Jag vet vem jag är och jag är inte bekymrad och jag är inge orolig alls. Jag har aldrig glömt vad och vart jag kommer ifrån.

Nåja, om man känner sig ensam så blir man ensam, om man känner sig positiv så blir man positiv.

Trevlig kväll!