Att vända med en Atlantångare…

Att vända med en Atlantångare i en liten sjö är väldigt svårt. Det går förstås. Frågan är bara hur lång tid det tar? Ärligt talat så har livet de senaste veckorna känts som skit. Det har inte känts något vidare. Det finns flera sätt att hantera situationen. Ett av dem är att begrava sig i projekt och gömma sig i projekt. Det funkar – ett tag, ett annat är att idogt kämpa i motvind på bryggan för att försöka vända fartyget. Det tredje sättet är att börja tänka, stanna upp, analysera, rent av grubbla på saker.

De senaste halvårets händelser ter sig helt ologiska, mönstret framträder inte. Det kanske inte finns något?

Just nu är man ensam i det här landet och för varje dag som går så kommer mörkret allt närmre och allt tidigare. Snart är det mörkt när man åker till jobbet och när man åker hem från jobbet. Ljuset är det man kommer sakna mest.

Fartyget börjar vända – det är positivt, det är en bit kvar. Det går segt, men det rör sig. Jag börjar få lite andrum på bryggan, jag kan börja tänka igen och analysera. Någonting gick fel, troligen för ungefär ett halvår sen eller mer. Någonstans där, mitt i pandemins värsta våg. Att få se ljuset och solnedgången vid Medelhavet kanske inte var positivt? Jag tog många beslut där, back in the time. Egentligen handlade allt om längtan. Allt vi har gjort de senaste åren handlar om en längtan.

Det har varit en konstig tid vi har levt i, vi skulle inte träffas och ändå var det viktigt vart vi var?

Någonting som liknar en cirkelreferens framträder. Jag ångrar ingenting. Det tjänar inget till, det förändrar inget av det som skedde. Det inte lönt att vara bitter över det som var.

Fartyget har börjat att röra på sig, snart har vi vänt, vändningen är påväg. Men hur långt tålamod har egentligen rederiet med kaptenen och besättningen?

Ett svar på ”Att vända med en Atlantångare…”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.