När alla vännerna gått hem…

Låten är en gammal slagdänga från Gyllene tider. Men låten har också ett allvar och en viktig innebörd.

Jag har 121 vänner om man skall tro Facebook. Men i verkligheten är det kanske 3-4 utanför familjen. Folk har försvunnit. Den där känslan av att telefonen slutade att ringa när jag bytte jobb, den är ganska påtaglig. Jag ringde upp en vän idag för att kolla status, och det verkar bra. Men jag vet ju inte säkert. Det finns ett stort allvarligt problem i det här.

Det finns en djup dimension i det här, en oroande tendens som har pågått i kanske 2 år nu. Sakta men säkert försvinner dem alla, alla vännerna har gått hem. Jag funderar naturligtvis på detta. Vad är orsaken?

Varför lyckas jag inte med detta? I svaga ögonblick kommer sanningen fram, där jag berättar om det. Men det är inte så ofta. Man kör på i sina vanliga fotspår och hoppas att allting löser sig. Tidigare har det alltid gjort det. Men statusen nu är mera osäker, mer svårbedömd. Jag inser att stora delar av mitt värde hade att göra med mitt tidigare jobb, för det är verkligen en speciell känsla när man känner att telefonen slutat att ringa.

Samtidigt så kan jag känna att lugnet är välförtjänt och varför skulle det vara fel att ha det lite lugnt ett tag nu? På vilket sätt skadar det liksom? Jag måste lära mig att hantera en lugnare och behagligare situation, jag behöver inte jaga efter elden hela tiden. Den här situationen och det här livet som är nu är något man förtjänat, något man kämpat för att uppnå, det kan bara bli bättre.

Nåja, som vanligt så tror jag inte att man skall fundera så mycket…

A little bit back…

Vadå, kommer du inte att fortsätta? Fick jag frågan i helgen. Jorå, jag uttryckte mig bara felaktigt. Givetvis kommer jag att fortsätta. Jag trivs i den nya miljön.

Men i natt i drömmarna så var jag tillbaka, det hade gått väldigt fort, jag hade bara slutat och återvänt till där jag var tidigare. Jag kände då i drömmen att det kanske inte var någon bra ide att gå tillbaka, det hade inte varit ett bra beslut. Jag hade inte kämpat, jag hade inte gett det en chans, jag hade bara gått. Sedan vaknade jag och insåg att det var dags att gå upp, då var verkligheten likadan som den var i Fredags. Och det känns bra också, faktiskt riktigt bra på riktigt.

Det känns väldigt bra och allting fungerar, allting flyter på. Det är roligt och det är bra. Det är huvudsaken. Livet förändras, nya sidor vänds och ny historia skapas. Men den gamla har liksom helt vänt mig ryggen.

Jag inser att saker håller på att förändras radikalt, innan man förstår ordet av det så kommer allting att ha förändrats i grunden. Då kommer verkligheten och bakgrunden att bli helt annorlunda.

Snart står vi där vid brasan igen, snart är det vår, på riktigt. Snart kan man känna den där vinden i nacken när man går ut från stugan på kvällen. Helt plötsligt kan man då känna att man lever, på riktigt…

6 månader och hjulen snurrar på…

På måndag har det gått 6 månader. Det är en ganska lång tid. Ändå känns det inte som så lång tid sedan det hela började. I morse satt jag och funderade när jag hade min egna lilla stund 5-10 minuter på morgonen, faktiskt en helt underbar stund där man kan slappna av och sitta i soffan och bara vara och finnas till.

Iallafall, mina funderingar gick kring att jag aldrig gjort detta som jag gör nu. Min bakgrund och det jag gjort tidigare ger en stor fördel som gör allting så mycket lättare. Det går enklare här. Berget kommer till Mohammed och inte tvärtom. Ändå förstår jag skillnaden -eller jag kommer snart att förstå den. Det är helt annorlunda. Lika på något sätt fast helt annorlunda.

En ny spännande episod startade. Och vi får hjulen att snurra bra, väldigt bra vill jag säga.

Ett nytt liv började. Jag går till en av arbetsplatserna, jag hyr bil i en bilpool och jag funderar på att köpa en elcykel privat. Saker har förändrats, egentligen hade jag inte som mål att dessa saker skulle vara förändringen i sig. Men dem är samtidigt det.

Min privata bil står allt mer i garaget eller på parkeringen ute. Den åker som mest 1-2 gånger under arbetsveckan och på helgen till landet. Vissa tidiga mornar eller när jag har en jäktig tidplan någon dag så får den rycka in. Men min princip är att den inte skall göra det.

Jag vet att alla sådana här mönster bara håller i sig ett tag och sedan så rasar alltihopa ihop och man faller tillbaka till det gamla. Men det har inte skett ännu. Talar något för att det kommer att ske? Tveksamt. Jag har insett att lyx och rikedom är dem enkla sakerna i livet.

Lyx och rikedom är t ex att kunna åka kommunalt och få det att funka.

Ideologiskt så sviktar jag, jag är alltförlångt bort i den röda korridorren och ibland är jag tillbaka på mitten av den. Problemet är att jag håller med dem längst bort i den röda korridorren men att jag snarare numera nästan tillhör dem som finns innanför den blåa dörren. Dem röda känner jag inte gemenskapen med. Är det en otäck utveckling? Är det något som skrämmer mig? Är jag bekymrad över det?

Nej, det är ingen otäck utveckling, det skrämmer mig inte och jag är inte bekymrad över det. Anledningen är att jag vet vart jag kommer ifrån och jag har kvar rötterna i det förflutna och i det samhälle där jag växte upp och i den världen.

Så länge man vet vem man är, och så länge man är sig själv behöver man som människa aldrig vara rädd. Rädda människor är farliga människor. Den som är trygg vågar ta ansvar, vågar utveckla och vågar ta dem avgörande stegen till nästa nivå, vågar bulta på den blåa dörren utan att för den saken skull behöva gå in…

Palmemordet en grundlig analys…

Jag skall efter ett logiskt resonemang försöka reda ut saker kring mordet, utan att för den skull spekulera. Det jag redogör för är sådant man vet från utredningen.

Christer Pettersson, finns i kvarteren runt Sveavägen och biografen Grand denna natt. Han brukar röra sig där och han har kännedom om området. Problemet med Christer Pettersson är att han aldrig använt skjutvapen och skulle han vara skytten så skulle han sannolikt dra av hela magasinet. Och dessutom skrika och kanske bete sig betydligt mer annorlunda än vad skytten faktiskt gör. Det finns en hel del som talar för honom, men också likväl emot.

Det som talar för honom är att han flytt den aktuella flyktvägen vid ett tidigare mord (med kniv) och han är väl medveten om hur man skall flyr där. Lisbeth har iochförsig pekat ut honom, efter att ha fått förhandsinformation om vem man misstänkte och samtidigt så finns inga andra kriminella med i konfrontationen. På det viset blir trovärdighetsproblemet stort där. Därmed inte sagt att det inte kan vara han.

Platsen.
Platsen är idiotiskt vald, eftersom trapporna upp fördröjer flykten. Detta talar isåfall för att den som gjorde detta inte hade några problem med att fly uppför trappor och sannolikt hade bra kondition. Att det sker på den platsen kan tyda på att mördaren bor där och enbart har en kort flyktväg. Detta eftersom han ganska snabbt också bara försvinner…

Mördaren lufsar på sin flyktväg mot trappan.
Detta skulle vara ytterligare en anledning till att det var Pettersson, att gångstilen var lika hans. Anledningen till att mördaren lufsar fram är att gångvägen är täkt med snö och is och han springer precis vid kantstenens mynning. Och det vet alla som försökt att springa på ett sådant underlag, att då liknar vi alla Christer Pettersson.

Tillvägagångssättet.
Mördaren skjuter 2st skott, ett mot respektive person. Någon som inte var van vid att döda folk med skjutvapen skulle dra av hela magasinet och skjuta hej vilt för att verkligen veta att man lyckas döda Palme. Detta gör inte mördaren.

Hasse Aro menar att slumpen är inblandad och att mördaren upptäcker paret när dem går in på biografen. Jag är inte lika övertygad om det där. När Paret lämnar hemmet i Gamla Stan så måste några eller åtminstone någon veta att man går utan livvakter. Följer man då efter ett tag så kan man konstatera detta. Har mördaren befunnit sig i närheten av hemmet så har han sannolikt följt paret under några timmar. Han kan också ha följt efter paret under en längre tid eller bevakat hemmet från nära avstånd för att se när ett tillfälle skulle dyka upp. Detta betyder isåfall att mördaren bor i Gamla stan i närheten av parets bostad.

Polisen.
Agerar helt felaktigt, något liknande hade aldrig hänt och massor av fel begås från början. På det sättet tappar man bort allting redan under kvällen. Likaså låser sig utredarna tidigt vid ett spår, PKK. Alla som vet hur poliser jobbar vet att metoden vid ett mord alltid skall vara samma process. Ett traditionellt polisarbete, förutsättningslöst. Oavsett vem som mördas. Här gör man på ett annat sätt och det funkar inte. Man fokuserar på att offret är just Palme och letar på det viset i fel gängor och i fel riktningar. Dessutom har det under lång tid verkat som att man inte har utrett alla spår och systematiskt lagt uppgifter till handlingarna.

Vittnena.
Ett av vittnena som man inte fäster så stor vikt vid och hör först lite senare är mannen som befinner sig mellan byggbodarna, han gömmer sig där när han hör skott och ser att något otrevligt pågår nere på gatan. Han ser mördaren från 4-5 meter håll bara passera förbi springan mellan bodarna. Han känner dessutom Christer Pettersson och vet direkt att det inte är Christer Pettersson han ser.

Vapnet.
Ingen vet säkert vilket vapen det är. Kulorna hittas dagen därpå och behöver inte ha med mordet att göra. Är det så att kulorna lagts dit efteråt och faktiskt inte har med mordet att göra, då är polisens misstag otroligt mycket större. Men detta antar jag att man måste ha kommit fram till utan några tvivel att det är de kulorna, även om man på SKL har tvättat bort alla bevis iform av vävnad och fiber från kläder som kunde finnas på kulorna. Vittnet Inge Mårelius som sitter i en bil tvärs över gatan säger att han ser hela händelseförloppet och säger att vapnet är en ”kanon”. Om ett sådant vapen som man är inne på kan liknas vid en kanon, isåfall är man på rätt spår. Förslaget är väl att avlossa ett sådant vapen på liknande sätt och låta Inge avgöra det.

Nu kommer vi till delen där jag spekulerar lite.

Vem är han då mördaren?
Jag tror att han lever ganska ensam vid denna tidpunkt och är lite isolerad och befinner sig precis ”utanför” bekantskapskretsar eller i periferin i olika sammanhang. Han är sannolikt en välrenommerad medborgare som inte gör mycket väsen ifrån sig och lever ganska ensam utan att utmärka sig. Han kan vara någon lägre stående polis eller militär eller vakt eller något sådant och har troligen en god kännedom om hur man skall mörda folk med skjutvapen. Kanske skjuter han regelbundet i någon skytte klubb eller i något annat sammanhang. Jag skulle tro att mördaren är en ganska tystlåten person som inte utmärker sig någe speciellt i sitt yrkesliv. Han bor sannolikt i närheten av mordplatsen eller i gamla stan och är rätt säker på att komma undan. Lung och systematisk.

Motivet?
Sannolikt ett allmänt Palmehat och kanske missnöjd med något som hänt i samhället eller helt enkelt misstänksam mot på vilket sätt Sverige utvecklades.

Kommer mordet att klaras upp?
Nej, det har gått för lång tid. Alla spår försvinner efter trappan på Tunnelgatan, längre har ju inte utredningen kommit på 30 år…

Vad skulle man ha gjort?
Bedrivit ett traditionellt polisarbete utan fokusering på vem som mördats och varför, man skulle ha gått på allt som kommit fram från iakttagelser på Sveavägen och sökt i vanlig ordning som man brukar göra. Istället fastnade man i chock, konspirationerna och teorin samt storpolitiken tog över.

Jag tror man skall söka i kanterna av utredningen, där spåren började, inte dra iväg in och fördjupa sig i detaljer förmycket.

Alltings svårighet har ofta att göra med att det är så enkelt. Mördaren finns i periferin av utredningen, det är där han alltid har varit.

Att mordet kanske bara handlade om fosterlands kärlek och oro var det ingen som utredde…

Bloggen lever…

Även om det är svårt att tro det 🙂

Inläggen blir färre och färre, variationen är ganska tråkig. Radikalismen är borta, fast bara i praktiken, inte i teorin. Samhället håller på att rasa ihop fullständigt, samtidigt som vi kanske också befinner oss i en succefas utan dess like för många av oss.

Själv är det full spruta, det är hur mycket som helst att göra. Jag åker kommunalt för det mesta, hyr bil när jag behöver och försöker lösa saker på ett alternativt sätt. Igår köpte jag ny dator och en extra skärm. Det är ett sätt att anpassa sig till det nya livet. Ett nytt sätt att jobba och leva. Kanske hemifrån på fredagar längre fram? Jag trodde faktiskt inte att jag skulle ta steget och börja åka kommunalt, men det är faktiskt det steget jag har tagit och det funkar.

Jag var upp och kollade till Huset i Hed nu i helgen, allting var bra där, förvisso en del läckage i köksrörens skarvar som har frusit sönder helt enkelt, men det var aldrig värre än att jag kunde laga det. Suget har försvunnit litegrann, kanske var jag förmycket där innan jul och nyår? Nu är inte intresset så stort. Ändå är det rätt så härligt, huset står där och finns där, 6 år har det varit så nu och snart är det 7 år. Det är en trygghet, det är en plats jag alltid kan återvända till, där är man bland vänner, där finns inga förutfattade meningar och inga avensjuka människor. Det är en helt annan värld helt enkelt.

Jag behöver kanske åka upp nästa helg igen, men vi får se, jag har ett ärende till trakten helt enkelt. Jag har bokat en vecka i Hölick igen, det blir härligt. Man längtar verkligen till våren och möjligheten att kunna dra iväg med vagnen…

Tilldess så får vi alla springa omkring i det här rusket och blåsten en stund till. Man måste lida pin för att få ha det bra…snart vänder det, då är det vår tur 🙂

”Någonting tog slut”…

Jag har jobbat första dagen efter jul och nyårsledigheten som var mycket lång, ungefär 3 veckor. Det var roligt idag, jag trivdes, jag åstadkom saker och jag var effektiv. Jag sov ingenting i natt, utan låg klarvaken i 6,5 timmar, det var jobbigt. Men jag var ändå inte trött, för ca 13 timmar sedan så tänkte jag att det blir väldigt svårt att vara vaken nu när man kommit hem med bussen. Men icke, nu håller jag på och skall laga en sen middag, sedan får det bli en promenad innan jag går och sover.

Det senaste halvåret har gått väldigt fort och det känns som att jag jobbat där jag jobbat nu hur länge som helst, i konsultbranschen motsvarar sannolikt 3 månader ca 1 år. Det är en tes som verkar stämma tycker jag.

Jag är också lite osäker på vad som faktiskt hände och hur det kom sig att jag så hastigt bytte jobb bara. Efter att ha varit inne i ekorrhjulet som entreprenör på toppnivå i över 10 år. Jag har ingen vettig förklaring, men jag tror att någonting tog slut i huvudet. Det fanns ett slut på att vara entreprenör, driven, åka bil och försöka vara så fruktansvärt effektiv och kundvänlig som det bara gick. Allting måste helt plötsligt ha tagit slut, och det är en historia som någonstans började i Juni, med några möten. Och sedan vart det den numera legendariska semestern i Hölick. Det var där jag tog alla beslut, det var där jag kom fram till detta.

Men helt säker på vad som faktiskt hände kan man inte vara. Jag åker pendeltåg och jag njuter av det, jag tittar ut på bilarna som står i köer. Nuförtiden (i alla fall i morse) så gick pendeltåget även när det snöade. Kanske har man hos SL kommit på att det faktiskt blir vinter i Sverige och faktiskt också i Storstockholm? Kanske har man gjort något med tågen?

Sanningen var nog den att jag kom till vägs ände, jag hade kört färdigt. Den 20 Juli sa jag upp mig, efter det saktade allt in, alla klossar rasade och jag har förstått att alltihop jag byggde upp rasade som ett korthus. Iallfall resultatmässigt, jag skall inte säga att jag hade gjort något bättre. Men det är som alltid lätt att sitta på sidan och vara efterklok och säga ”vad var det jag sa”.

Nåja, en spännande ny resa i en ny värld för mig började, och den fortsätter. Du kanske svär över tågen, önskar att du hade bil och att du kunde åka själv, du kanske ser bilen som en frihetsmaskin?

Jag skall berätta en sak för dig, bilen är en frihetsmaskin som fängslar dig. Tillslut så sitter man fast. Jag är inte fängslad, jag sitter inte fast, jag kan gå när jag vill och bilen har inte längre något att bestämma över. Jag ser med en dyster syn på samhällsutvecklingen, men jag stänger utveckligen ute. Jag ser med en positiv syn på min egen lilla värld, jag trivs i min egen lilla värld.

Trivs du i din?

8 grader i December…

Idag har det gått exakt 3 månader. Hösten har varit bra. Jag har klarat mig bra och jag trivs. Nästa år ser bra ut till att börja med, sedan får vi se. Men tankarna har också svävat runt det som är vår vardag och runt människorna där. Jag funderar på hur det kan vara som det är. Någonting som är för djupt för att tala om här.

Det är tydligt hur tidens hjul bara snurrar, allting går fortare och fortare och man undrar vart veckorna tar vägen egentligen. Jag inser att jag inte längre skall hålla ihop en röd tråd enbart med olika ändar. Jag skall istället hålla i massor av olika trådar med olika ingångar. Det blir en utmaning.

Många gånger märker jag, att jag kommer från en annan värld, en annan verklighet. När mina världar möts brukar det inte bli bra, jag är i alla fall inte bekväm med det. Jag tycker det är bra när det är som det är idag och som det har varit under lång tid.

Jag är inne i en förändringsprocess. Saker har förändrats dramatiskt i grunden och allting är påväg vidare, ut i det oändliga. Jag har vetat hela mitt liv att alla tillstånd bara är tillfälliga, allting har alltid en dag ett slut, det är bara det att tillstånden och perioderna är olika långa, men att ett slut kommer, det är ju det enda vi egentligen vet om vår tillvaro idag.

Jag sitter just nu i ett VARMT stormande Hed med ca 8 grader utanför. Man förstår att världen är galen, att växthuseffekten finns och att vi kommer att få mera sådant här väder, mera stormar och regn och mindre snö.

Allting förändras och allting är påväg mot sitt slut. Med det i åtanke så blir ju varje dag en njutning, en känsla och fridfullhet som blir lättare att fånga för att vi vet att den är här och nu.

Det går liksom inte att tvivla på. Någonstans tappade vi kontrollen, någonstans försvann det genuina, det ofelbara och det oförstörbara. Idag finns det bara individualism, splittring, målbilder och ekonomiska kalkyler. Borta är solidariteten och jämlikheten, allting har liksom blåst bort, ungefär som när dörren till ett parkeringsgarage öppnas och man väntar i bilen och så är det storm utanför och löv blåser omkring. Några kanske blåser in. Sedan får man köra ut, ut i det förändrade samhället som egentligen inte finns eftersom samhället alltid befinner sig i förändring så har ingenting från före förändringen funnits.

Den som inte ser detta använder inte ögonen på rätt sätt. Den som förnekar detta ljuger. Den som motsäger sig detta saknar kunskaper. Att inte förstå detta är helt okej, jag kan berätta det för dig.

Carpe Noctem,