Kategori: En helt annan sak…

Här är ett smakprov på min kommande digitala bok om maktkampen i konsultvärlden och om Sarah Nilsson, Drottningen i konsultvärlden.

Ida och Peter satt mittemot Sarah, Johan och Anders i Globes största konferensrum. Stämningen var spänd, och luften kändes tung av outtalad rädsla och frustration. Ida försökte samla mod, men hennes händer darrade svagt.

”Vi behöver Globe mer än någonsin,” sa Ida, hennes röst fylld av desperation. ”Vi inser att vi är tryggast tillsammans.”

Sarah lutade sig tillbaka i stolen, hennes blick var kall som is. ”Så nu passar det, Ida? När ni hotas av vargen så vill du att björnen ska agera?”

Ida stirrade på henne, oförmögen att svara. Sarahs ögon borrade sig in i henne, och hon insåg att hon aldrig hade sett Sarah så farlig som nu.

”Jag vädjar till dig, Sarah,” fortsatte Ida, hennes röst nästan bröts. ”IBC är mitt livsverk. Jag har kämpat så hårt för att bygga upp det. Vi behöver er hjälp, vi behöver Globe.”

Sarah satt tyst, hennes ansikte uttryckslöst. Hennes tystnad var nästan värre än ord.
”Så du vill fortsätta ha björnens beskydd?” sa Sarah till slut, hennes röst låg och iskall. ”När du trodde att du kunde klara dig själv, trotsade du oss. Och nu, när vargen är vid dörren, vädjar du till björnen?”

Ida bröt ihop. Hon började gråta, oförmögen att hålla tillbaka tårarna. Peter sträckte sig över bordet och gav henne en näsduk. ”Det är mitt livsverk,” viskade Ida och torkade tårarna. ”Jag trodde du var min partner. Min mentor.”

En minut av tystnad följde. Alla i rummet satt som statyer, ingen vågade säga något. Sarah lutade sig framåt och mötte Idas blick, hennes ögon brände av kyla och beslutsamhet.

”Vet du vad, Ida,” sa Sarah långsamt. ”Björnen har redan agerat.”

Ida tittade förvirrat på henne.
Ida såg på henne i chock. ”Vad har du gjort?”

Sannolikt är det så. Igår morse var det 12 grader ute och på vissa platser 9 grader. Rejält kallt och hösten har tagit sin början.

Saker har blivit stabila, dåliga tider spås, men det berör inte oss, inte direkt. Vi står starka än så länge i dessa tider. Det finns mycket att fundera på (som vanligt).       

Jag har kommit in bra i mina nya yrkesroller och saker rullar på. Jag besöker kyrkogården ibland, men det blir mest en tur på turen, när man ändå är ute och åker. De egna spontana besöken har inte varit så många.

Det är skillnad nu på Flygplatsen jämfört med när jag var här senast. Ett år passerade fort, 8 månader på Bro & Väg gick fort och känns idag som en avlägsen tid. Ändå var det i närtid.

Jag är mer aktiv nu, har inte sovit på eftermiddagarna den senaste månaden. Livet och vardagen är igång igen. Allting rullar på som det gjorde i våras. Sommaren och det som hände känns som en svart period som vi har tagit oss ur – med minnena och sorgen i behåll.

Sommaren var bra också, men det är en sommar man sent kommer att glömma. Saknaden finns där. Glädjen har sakta börjat att hitta tillbaka – men inte helt. Det finns många utmaningar och det finns många sätt att hjälpa varandra på.

Jag är glad över den situation som vi byggt upp och den styrka vi har. Den gör att vi kan hjälpa till, idag, imorgon och i framtiden. Vi kan hjälpa varandra och våra närmaste familjer. Det är något att vara glad över i alla fall.

Sannolikt kommer kanske glädjen att ha återkommit lagom till när mörkret kommer under hösten. Pappa en vit natt, och månaden fram till begravningen var vita nätter. Det var vita nätter tills han tog farväl.

Han slipper uppleva det mörker som är påväg efter gryningen nu senare under hösten…

Allting är påväg att förändras. Just nu är det tiden före framtiden och genombrottet är nära. Det kommer allt närmare. 2års arbete kommer troligen ge resultat snart. Saker börjar gå lättare, konjunkturen är tillbaka, efterfrågan ökar och den gör det kraftigt.

Själv funderar jag mycket – som alltid. När jag sitter härnere vid Atlanten och det som stör lugnet är just ett bollmande hav, då kan jag tänka, bara då, eller iallafall bättre då.

Jag inser att vägen framåt ligger i mina egna händer, man får ingenting gratis, väldigt få kommer att hjälpa en. Jag inser att ensam är stark och att triumfen kan komma om man går fram på egen hand, bara då kommer man att segra i det tysta. Vi är en enhet nu – vi är ett, vi är enade.

”Din hjälp har betytt så mycket för oss”. Jag förväntas alltid vara den starkaste, oftast är jag det. Jag har begåvats med att vara en väldigt stark människa, varifrån den egenskapen kommer vet jag ej. Jag är bara mer fascinerad av det. Trots ett tufft år står jag stark kvar, månhända har det kostat på, men det har inte kostat för mycket.

Kanske händer något snart som kommer förvåna många? Saker är pågång, grytorna kokar. Bilden kommer att förändras, tavlan kommer att målas om. Blir det en bättre tavla?

Det hänger förstås på betraktarens ögon…

Planeringen och processen för mitt nya uppdrag som platschef har påbörjats. Jag tycker det skall bli jättekul och ser framemot det. Det blir ett nytt kapitel. Efter att ha varit på Arlanda i 4 år så kommer jag nu tillbaka till Södra sidan av stan.

Det blir många timmar i bilen nu t o f jobbet, och en ljudbokstjänst är nog inte så dumt, att lyssna på det. Fördelen förut när man åkte tåg var att man kunde jobba på vägen också. Men kör man bil går ju inte detta.

Hösten innehåller en hel del spännande händelser, med rivstart den 23 Augusti. Det blir kul. Nya människor och nytt uppdrag. Jag tror på att man skall byta med kanske 5 års intervall för att inte tappa skärpan. Framför allt skall man nog undvika att jobba någonstans för länge. Men det är förstås individuellt också, en del trivs med det, en del har inget annat val.

Det här är också första gången i den här rollen på det här sättet.

På det personliga planet händer det också en rolig händelse i början av September. 😊

Jag funderar mycket kring det nya uppdraget. Visst blir det längre dagar nu och mer tid borta. Men det har jag ju varit med om förr. Så det är inget särskilt. Jag har otroligt mycket erfarenheter som jag tar med mig in i detta.

Ha en fortsatt bra sommar!

Vintern kom i januari. Jag började att arbeta igen den 11 januari. Det är ÅR 40 och år 2 samtidigt. Hösten kändes stökig och stressig, den var tuff. Nu hoppas vi att batterierna är laddade för det nya året och det som komma skall.

Det här året kan bli omvälvande, ett förändringens år. Kanske är det så. Vi får se, en del saker ligger i luften, saker som tidigare varit dolda har exploderat, mycket har kommit fram och det finns mycket att fundera på – som vanligt. Jag vill inte sträcka mig till att säga att saker har varit bortkastade, men det är så jag har tänkt.

På det stora hela känns det ändå bra och man hoppas på det bästa. Livet på Arlanda fortsätter, och på kvällar kör jag ibland Släptransporter och RN Shopen.se har börjat att sälja mer och mer. Det är kul, och kanske kommer det att resultera i något större? Något mer?

Fisket har jag saknat, av olika anledningar blev det inte mycket alls förra året. Jag vet inte exakt varför det var så. Men hela världen har ju varit upp och ner med Corona pandemin, allting kring pandemin har spårat ur fullständigt och länderna har tappat kontrollen över smittan, det är tragiskt.

Men vaccinet ger oss alla hopp – det kan bara bli bättre nu. Vi får vara tacksamma.

Det är en ny President i USA. Nu kommer världen att bli en bättre och säkrare plats igen.

Ta hand om er och ta hand om varandra!

Det här är faktiskt en riktigt bra låt. Bästa jag hört på flera år faktiskt. Älskar när den är på radion i bilen.

Just nu är det en svajig tid. Det kan vara tiden före början eller tiden före slutet. Riktigt vad det blir vet man inte säkert. Osäkerheterna i vår omvärld är många och stora. Ingen vet egentligen vad som skall hända. Alla håller andan, alla väntar. Det här är en fullkomligt förödande tid för alla. Ingen vågar satsa, ingen vågar gå framåt.

Allt som man hade tänkte göra skjuter man fram, man avvaktar. Och fortsätter det så här så kommer det att leda till en stagnation av hela samhällsekonomin – och då är vi riktigt illa ute.

Det bästa hade naturligtvis varit att fortsätta precis som förut, men alla kan förstås inte det. Många har mött utmaningar och prövningar. Prövningarnas tid är här. Jag stod idag och tittade på när ett flygplan lyfte från Bana 3 på Arlanda. Det kändes bra, de skulle långt bort – mycket långt bort. Kanske vill man åka iväg? Kanske inte? Tiden är alldeles för osäker, men ju längre tiden går – ju mer positivt är det – så resonerar jag.

Ha en bra helg och kommande vecka!

Den senaste veckan har ställt mig inför några personliga utmaningar. Jag har i praktiken varit i den här rollen under flera års tid. Även om jag kanske inte själv har insett djupet i det. I vintras fattade jag det första beslutet i frågan. Jag kanske har gömt mig och genom att hålla mig borta tänkt att allt kommer att lösa sig.

Men det fanns beslut att fatta och ta ställning till. Alla familjer har någon person som hamnar i den här rollen. Nån slags chefsroll, även om det inte är det. Mer som en slags förvaltare. Varför du frågar man? Jag vet inte, det är bara så.

Jag har inga problem med det, inte yrkesmässigt. Jag fattar massor av beslut yrkesmässigt hela tiden och fick i veckan veta att jag var bra på att samarbeta med alla och att jag lyckas med det också.
Men det är ändå skillnad när det handlar om en annan persons öde. Mitt dåliga samvete har plågat mig i flera år och jag får det när jag håller mig borta.

Därför var det skönt igår att spontant sätta sig i bilen åka iväg till personen och säga som det är. Och även få ett medhåll och en positiv reaktion ”vad som helst är ju bättre än det här”. För mig rann tårarna och jag gjorde som jag brukar, jag gick in i ett annat rum och samlade mig.

Jag vill inte visa mig svag inför min far. Att blotta svaghet som ledare kan förvisso te sig mänskligt och göra att man stärks ännu mer.
Jag har förmågan och den inre kraften. Jag är väldigt sällan rädd, jag vågar säga saker och ta beslut.
Jag är projektledare, och jag har ett nytt projekt. Att under tre månader ta hand om det som nu komma skall. Det är ganska likt ett byggprojekt, det handlar om ekonomistyrning, kvalitetsstyrning och tidsstyrning. Och att få en nöjd kund i slutändan.
Precis som vanligt med andra ord.

Här ute i Hed så ropar våren att den är slut. Det är sommar i luften, man kände det när man klev ur bilen. Gräset är grönt. Det är härligt.
Det som pågår mellan projekten är livet – njut av det. ?