Kategori: HUSET PÅ HEDEN

Nu börjar allt att plana ut. Det har varit otroligt mycket ett tag nu. Äntligen förtjänar man lite lung och normalitét. Det är otroligt mycket som har hänt den senaste tiden. Nästan mer än på flera år.

Och jag har snart varit inne i det nya jobbet 1 år. På Onsdag är det 1 år. Det känns som en evighet redan. Och jag har inte ångrat mig, visst är det mycket prestationer som skall till här också och bra insatser.

Jag går förbi grävmaskiner nästan dagligen, vissa dagar besiktar jag arbeten. Nu på Onsdag blir det t ex på en skola. Jag är i branschen, men på ett annat sätt. Det är kul och det är okej.

Jag var upp till landet i helgen, men det blev ingen fisk. Hösten är påväg, även om den har bromsats litegrann. Jag var i huset på Heden. Eller vi var där, vadå undrar du? Ja, du får undra vidare.

Lova att du tar tillvara på ljuset -de fina dagar som är kvar nu.

🙂

Ja så kan man sammanfatta de sista dagarna under semestern. Jag har haft en väldigt bra och lång semester. Även om jag nu undrar vart allting tog vägen. Jag har hunnit gjort otroligt mycket på landet och det har verkligen varit produktivt. Samtidigt så har jag kommit till en punkt där jag kanske behöver en paus ifrån landet också?

Det brukar bli en slags motreaktion när man varit på ett ställe länge, då vill man istället vara hemma sedan. Många åker hem för att de inte har något val, jag åker hem för att jag vill.

I en annan tid och i ett annat liv så kanske jag hade stannat. Stannat kvar på Heden.
Jag älskar Heden och jag älskar platsen. Det är en stark koppling jag har dit nu efter 7 år (1 Oktober).

Nåja, saker har förflutit. Och gränsen har passerats nu, alldeles för lätt. Det vart inte ens spännande och inte bra. Jag tappade suget helt om jag skall vara ärlig. Man har bara tokkastat sig ut, utan att tänka på konsekvenserna, bara struntat i världen utanför helt enkelt. Bara gjort det man velat. Jag har slagit in på en farlig väg. Bomben har både briserats och sprängts kan man säga. Men det viktigaste är att ingen har känt av bomben eller laddningen eller det som kom av den, surt kommer senare. En gammal sanning, där säkert hälften stämmer.

Egentligen är saker svåra att förklara. En del frågar om jag längtar tillbaka till entreprenad. Det gör jag inte, jag har snart ett år bakom mig inom denna bransch, och det är någonting jag inte gjort tidigare. Jag inser att det är här man skall vara. Det är nu man är på rätt plats.

Jag inser att det kanske kan ta ett tag innan jag vandrar på Heden igen, iallafall några veckor. Och det kan också vara bra, i ett förhållande är det ju bra att vara ifrån varandra ibland som man säger…

Vad var det gamla påven sa? ”Vi är alla syndare”.

Även om det är svårt att tro det 🙂

Inläggen blir färre och färre, variationen är ganska tråkig. Radikalismen är borta, fast bara i praktiken, inte i teorin. Samhället håller på att rasa ihop fullständigt, samtidigt som vi kanske också befinner oss i en succefas utan dess like för många av oss.

Själv är det full spruta, det är hur mycket som helst att göra. Jag åker kommunalt för det mesta, hyr bil när jag behöver och försöker lösa saker på ett alternativt sätt. Igår köpte jag ny dator och en extra skärm. Det är ett sätt att anpassa sig till det nya livet. Ett nytt sätt att jobba och leva. Kanske hemifrån på fredagar längre fram? Jag trodde faktiskt inte att jag skulle ta steget och börja åka kommunalt, men det är faktiskt det steget jag har tagit och det funkar.

Jag var upp och kollade till Huset i Hed nu i helgen, allting var bra där, förvisso en del läckage i köksrörens skarvar som har frusit sönder helt enkelt, men det var aldrig värre än att jag kunde laga det. Suget har försvunnit litegrann, kanske var jag förmycket där innan jul och nyår? Nu är inte intresset så stort. Ändå är det rätt så härligt, huset står där och finns där, 6 år har det varit så nu och snart är det 7 år. Det är en trygghet, det är en plats jag alltid kan återvända till, där är man bland vänner, där finns inga förutfattade meningar och inga avensjuka människor. Det är en helt annan värld helt enkelt.

Jag behöver kanske åka upp nästa helg igen, men vi får se, jag har ett ärende till trakten helt enkelt. Jag har bokat en vecka i Hölick igen, det blir härligt. Man längtar verkligen till våren och möjligheten att kunna dra iväg med vagnen…

Tilldess så får vi alla springa omkring i det här rusket och blåsten en stund till. Man måste lida pin för att få ha det bra…snart vänder det, då är det vår tur 🙂

Idag har det gått exakt 3 månader. Hösten har varit bra. Jag har klarat mig bra och jag trivs. Nästa år ser bra ut till att börja med, sedan får vi se. Men tankarna har också svävat runt det som är vår vardag och runt människorna där. Jag funderar på hur det kan vara som det är. Någonting som är för djupt för att tala om här.

Det är tydligt hur tidens hjul bara snurrar, allting går fortare och fortare och man undrar vart veckorna tar vägen egentligen. Jag inser att jag inte längre skall hålla ihop en röd tråd enbart med olika ändar. Jag skall istället hålla i massor av olika trådar med olika ingångar. Det blir en utmaning.

Många gånger märker jag, att jag kommer från en annan värld, en annan verklighet. När mina världar möts brukar det inte bli bra, jag är i alla fall inte bekväm med det. Jag tycker det är bra när det är som det är idag och som det har varit under lång tid.

Jag är inne i en förändringsprocess. Saker har förändrats dramatiskt i grunden och allting är påväg vidare, ut i det oändliga. Jag har vetat hela mitt liv att alla tillstånd bara är tillfälliga, allting har alltid en dag ett slut, det är bara det att tillstånden och perioderna är olika långa, men att ett slut kommer, det är ju det enda vi egentligen vet om vår tillvaro idag.

Jag sitter just nu i ett VARMT stormande Hed med ca 8 grader utanför. Man förstår att världen är galen, att växthuseffekten finns och att vi kommer att få mera sådant här väder, mera stormar och regn och mindre snö.

Allting förändras och allting är påväg mot sitt slut. Med det i åtanke så blir ju varje dag en njutning, en känsla och fridfullhet som blir lättare att fånga för att vi vet att den är här och nu.

Det går liksom inte att tvivla på. Någonstans tappade vi kontrollen, någonstans försvann det genuina, det ofelbara och det oförstörbara. Idag finns det bara individualism, splittring, målbilder och ekonomiska kalkyler. Borta är solidariteten och jämlikheten, allting har liksom blåst bort, ungefär som när dörren till ett parkeringsgarage öppnas och man väntar i bilen och så är det storm utanför och löv blåser omkring. Några kanske blåser in. Sedan får man köra ut, ut i det förändrade samhället som egentligen inte finns eftersom samhället alltid befinner sig i förändring så har ingenting från före förändringen funnits.

Den som inte ser detta använder inte ögonen på rätt sätt. Den som förnekar detta ljuger. Den som motsäger sig detta saknar kunskaper. Att inte förstå detta är helt okej, jag kan berätta det för dig.

Carpe Noctem,

Jag kom på mig själv i Fredags morse med att i min dröm fundera på det. När jag ”liksom” skulle tillbaka. Kanske har jag upplevt det som en kurs hittills, haha, omedvetet då isåfall.

Nåja, alla tillstånd är tillfälliga, men med olika längd bara, så är det och det har alltid varit min inställning.

Det var skönt att återvända till Hed igår i mörkret.

Livet är väldigt bra just nu, förutom att förkylningen fortfarande finns kvar i liten skala. Den dyker upp lite här och där kan man säga och känns lite mer på kvällarna och mornarna.

Jag börjar komma in i ”det nya nu” och börjar satsa men säkert acklimatisera mig. Men det är ingen kurs, det måste man inse.

Nåja, nog om detta. Nu är man tillbaka i Hed, jag har dränerat husvagnen på vatten och tvättmaskinen och nu skall jag fiska på eftermiddagen. Det blir alla tiders.

Vi höres helt enkelt,

Vägen mellan Köping och Kolsva, 90 väg…