Författare: robban@rnp.one

Det är uppenbart att de kommande månaderna/året/åren är den farligaste perioden i vår generations historia. Kriget i Ukraina har förändrat allt och får enorma konsekvenser. Jag sa till min fru att Nato för nån månad sedan borde ha flugit in Amerikanske marktrupper till Ukrainas territorium, långt innan invasionen hade börjat. Det hade avskräckt Ryssland och då kanske inte invasionen hade genomförts. Men det modet fanns inte hos Väst.

Väst har fryst ut Ryssland men vägrar en flygförbudszon. Detta hade givetvis gått att upprätta. Hade då Ryssland attackerat Nato planen så var det Ryssland som fick kriget att eskalera.

Många frågor funderar man över. På andra sidan gränsen från Ukraina väntar Nato med 130 flygplan, 200 fartyg och tusentals marktrupper. Men kommer Nato att ingripa om ett av länderna attackeras? Blir det inte bara en förhandling där man delar upp Europa i nya områden. Kommer verkligen Nato att försvara sig? Vågar dem? Är det rädda för Ryssland? Många frågor snurrar runt i huvudet.

För de som håller på med konspirationsteorier menar man att det finns 3 makter i världen, USA-Europa, Ryssland och Kina. Att världen är uppdelad mellan dessa 3 sfärer.

Tyvärr har alltförmånga avfärdat Putin och betraktat Ryssland som allmänna galningar i Kreml – och vi har nu fått skrattet i halsen. Problemet blev att den ryska björnen tillslut vart så stark att den återigen har vaknat.

Adolf Putin har valt på vilken sida historien han vill stå. Men på vilken sida vill Väst stå? Sveket mot Ukraina är uppenbart, och kommer att få oanade konsekvenser.

Vi i Sverige och Finland bör vara oroliga och på vår vakt. Att skramla med mer pengar och resurser till Försvaret är bra och en viktig signal, men i praktiken helt onödigt. Det som skulle ha effekt vore istället att ge pengarna i medlemsavgift till Nato. Som med allt annat med Sverige så är det försent och borde ha gjorts för längesedan. Allting kommer försent och allting hanteras försent och förlångsamt.

Det finns en sak som Ukraina kan göra och redan gör och man gör det bra för att få stopp på Ryssland. Det är att skjuta bort så många ur den Ryska armen som möjligt. Flygräder och bombningar kan man gömma sig ifrån i bunkrar, men marktrupperna är det avgörande. Om det fortsätter som det gör nu och väst pumpar in mer vapen till Ukraina så kan Ukraina vinna demokratikampen – det måste dem göra.

Vår farligaste tid är nu, vi har nu levt igenom både en pandemi och upplever nu det som kan bli början på 3de värdskriget.

Kom ihåg att alltid ta hand om era närmaste, att skydda er själva och er familj – det är det som i slutändan betyder något. Vi måste alla tänka oss in i hur det kan vara om vi behöver fly. Alla behöver tänka tanken. Man skall inte vara naiv inför det.

Att rädda sitt och sin familjs liv är en självklarhet.

Och det måste ske till vilket pris som helst…

Så kan nog denna vecka kallas. Mycket föll på plats för det som komma skall. Nu är det bara en tidsfråga. Allting har vänt nu. Och det har vänt rejält. Goda tecken finns överallt och det känns som att det man väntat på, nu händer.

Det kan bli riktigt bra, och vi är glada.

• 

Det märks tydligt i konjunkturen att ekonomin i princip går rakt uppåt.

Nu är det bara en tidsfråga som sagt innan allt startar.

• 

Idag gör vintern comeback, igår sken solen. Den bästa tiden på året ligger framför oss.

😉

Allting är påväg att förändras. Just nu är det tiden före framtiden och genombrottet är nära. Det kommer allt närmare. 2års arbete kommer troligen ge resultat snart. Saker börjar gå lättare, konjunkturen är tillbaka, efterfrågan ökar och den gör det kraftigt.

Själv funderar jag mycket – som alltid. När jag sitter härnere vid Atlanten och det som stör lugnet är just ett bollmande hav, då kan jag tänka, bara då, eller iallafall bättre då.

Jag inser att vägen framåt ligger i mina egna händer, man får ingenting gratis, väldigt få kommer att hjälpa en. Jag inser att ensam är stark och att triumfen kan komma om man går fram på egen hand, bara då kommer man att segra i det tysta. Vi är en enhet nu – vi är ett, vi är enade.

”Din hjälp har betytt så mycket för oss”. Jag förväntas alltid vara den starkaste, oftast är jag det. Jag har begåvats med att vara en väldigt stark människa, varifrån den egenskapen kommer vet jag ej. Jag är bara mer fascinerad av det. Trots ett tufft år står jag stark kvar, månhända har det kostat på, men det har inte kostat för mycket.

Kanske händer något snart som kommer förvåna många? Saker är pågång, grytorna kokar. Bilden kommer att förändras, tavlan kommer att målas om. Blir det en bättre tavla?

Det hänger förstås på betraktarens ögon…

Att vända med en Atlantångare i en liten sjö är väldigt svårt. Det går förstås. Frågan är bara hur lång tid det tar? Ärligt talat så har livet de senaste veckorna känts som skit. Det har inte känts något vidare. Det finns flera sätt att hantera situationen. Ett av dem är att begrava sig i projekt och gömma sig i projekt. Det funkar – ett tag, ett annat är att idogt kämpa i motvind på bryggan för att försöka vända fartyget. Det tredje sättet är att börja tänka, stanna upp, analysera, rent av grubbla på saker.

De senaste halvårets händelser ter sig helt ologiska, mönstret framträder inte. Det kanske inte finns något?

Just nu är man ensam i det här landet och för varje dag som går så kommer mörkret allt närmre och allt tidigare. Snart är det mörkt när man åker till jobbet och när man åker hem från jobbet. Ljuset är det man kommer sakna mest.

Fartyget börjar vända – det är positivt, det är en bit kvar. Det går segt, men det rör sig. Jag börjar få lite andrum på bryggan, jag kan börja tänka igen och analysera. Någonting gick fel, troligen för ungefär ett halvår sen eller mer. Någonstans där, mitt i pandemins värsta våg. Att få se ljuset och solnedgången vid Medelhavet kanske inte var positivt? Jag tog många beslut där, back in the time. Egentligen handlade allt om längtan. Allt vi har gjort de senaste åren handlar om en längtan.

Det har varit en konstig tid vi har levt i, vi skulle inte träffas och ändå var det viktigt vart vi var?

Någonting som liknar en cirkelreferens framträder. Jag ångrar ingenting. Det tjänar inget till, det förändrar inget av det som skedde. Det inte lönt att vara bitter över det som var.

Fartyget har börjat att röra på sig, snart har vi vänt, vändningen är påväg. Men hur långt tålamod har egentligen rederiet med kaptenen och besättningen?

Phil Collins låt spelades i bilen ikväll påväg hem från Kvarnbol. Jag inser att det är så det är. Vi lever i en av de bästa av världar, i alla fall så bra som det troligen någonsin kan bli. Det är viktigt att vara tacksam och ödmjuk.

2021 har varit ett stökigt år. Ett år då vad som helst kunde hända och en hel del gjorde det. Jag funderar på det där. Jag har tid att fundera. Jag har mött motgångar förut och alltid tagit mig igenom dem. ”Du är en väldigt stark människa” säger min fru. Det ligger nog en del i det där. Jag har alltid rest mig och gått vidare. Många gånger har jag behandlats annorlunda och väldigt orättvist. Men så är livet, jag är inte bitter. Jag har bitit tillbaka och påpekat det. Och jag är en långsint människa, kanske mindre idag än förut, men allting finns där i bakhuvudet. Hade världen varit perfekt hade jag kunnat jämna ut alla orättvisor, kanske kommer jag att kunna göra det med några?

Jag tror på att varje människa har en egen inbyggd kraft. Men alla vet inte hur man använder den eller hur den kan användas. Men jag tror att alla har den inbyggda kraften. Och alla har potentialen att lyckas, men det handlar om vilja och mod.

Vad står på tur? Just nu en hel del renovering och upprustning av mina 2 hus. Det är nu det börjar typ. Just nu börjar en resa mot det nya, allting blir bättre nu.

I veckan som var tog Pandemin slut också, vad hände? Skall vi leva normalt nu igen? Vad är normalt?

Snart skall jag gå och lägga mig för att vakna upp till en ny dag i paradiset, det är så man måste se det. Allt annat är otänkbart -även om det är svårt ibland, men för oss som är kvar här är det självklart. Orättvisor försvinner inte över en natt.

Jag har funderat över Arlanda Flygplats i veckan som var, jag har inte pratat om den offentligt eller diskuterat den på flera år. Men det slog mig i veckan att jag kanske borde yttra mig om den. Det finns en del konstigheter att fundera på. Men som oftast de senaste åren så väljer jag av taktiska skäl att hålla tyst. Tro mig, det kan vara bra ibland. Det är en talang att veta när man skall prata och när man inte skall göra det. ”Du kan ju flygplatsen innan och utan” fick jag höra av en före detta kollega i ett telefonsamtal förra veckan. Hälften stämmer ungefär. 🙂

Nåja, ta hand om er och ha en bra kommande vecka!

För 3 veckor sedan påbörjade jag mitt nya uppdrag. Jag hade nog glömt bort hur det var. Det var ändå 6 år sedan jag var platschef senast. Men det går bra, det blir intensiva och spännande dagar varje dag. På en vecka här händer lika mycket som tidigare hänt på 1 månad. Så visst är det skillnad. Samtidigt så märker man ibland i detaljer att det var ett tag sedan. Häromdagen fick jag fundera och söka länge innan jag kommer på vad spikkanstöd heter på fackspråk. Bara en sådan sak.

Men det känns bra och jag trivs bra. Ett högre tempo passar mig bra, det händer alltid något.

Sen gifte vi oss också den 4 september. Det blev så bra som vi tänkte oss och i princip allting gick exakt som det skulle. Så nu har man bytt civilstånd också. 😊

Många tankar far genom huvudet (som vanligt).

Vill man leva på riktigt med någon så är det likabra att gifta sig. Det behöver inte bli en så stor apparat, även om det blir det. Det går inte att undvika den stora apparaten.

Samtidigt är man tillbaka på vägarna, vi som åker på dessa vägar t o f Stockholm och Essingeleden o sv. Samma tider varje dag. Att bo på Norra sidan och jobba på Södra har alltid inneburit bilåkande, resande. Vi är ett resande folk. Men de flesta har långt att åka till jobbet hos oss, förvisso från olika håll. Långa avstånd, korta tider, ett transportsystem som inte fungerar bra. En storstad med puls.

Faktum är att jag efter bussomläggningarna som gjordes har likalång resa till Segeltorp som jag hade till Arlanda, i alla fall i tid.

Nu går vi mot hösten och kallare tider. Jag längtar upp till stugan i Bergslagen. Snart återser jag den.

Sköt om er och var rädda om varandra!

Planeringen och processen för mitt nya uppdrag som platschef har påbörjats. Jag tycker det skall bli jättekul och ser framemot det. Det blir ett nytt kapitel. Efter att ha varit på Arlanda i 4 år så kommer jag nu tillbaka till Södra sidan av stan.

Det blir många timmar i bilen nu t o f jobbet, och en ljudbokstjänst är nog inte så dumt, att lyssna på det. Fördelen förut när man åkte tåg var att man kunde jobba på vägen också. Men kör man bil går ju inte detta.

Hösten innehåller en hel del spännande händelser, med rivstart den 23 Augusti. Det blir kul. Nya människor och nytt uppdrag. Jag tror på att man skall byta med kanske 5 års intervall för att inte tappa skärpan. Framför allt skall man nog undvika att jobba någonstans för länge. Men det är förstås individuellt också, en del trivs med det, en del har inget annat val.

Det här är också första gången i den här rollen på det här sättet.

På det personliga planet händer det också en rolig händelse i början av September. 😊

Jag funderar mycket kring det nya uppdraget. Visst blir det längre dagar nu och mer tid borta. Men det har jag ju varit med om förr. Så det är inget särskilt. Jag har otroligt mycket erfarenheter som jag tar med mig in i detta.

Ha en fortsatt bra sommar!