Författare: robban@rnp.one

Sannolikt är det så. Igår morse var det 12 grader ute och på vissa platser 9 grader. Rejält kallt och hösten har tagit sin början.

Saker har blivit stabila, dåliga tider spås, men det berör inte oss, inte direkt. Vi står starka än så länge i dessa tider. Det finns mycket att fundera på (som vanligt).       

Jag har kommit in bra i mina nya yrkesroller och saker rullar på. Jag besöker kyrkogården ibland, men det blir mest en tur på turen, när man ändå är ute och åker. De egna spontana besöken har inte varit så många.

Det är skillnad nu på Flygplatsen jämfört med när jag var här senast. Ett år passerade fort, 8 månader på Bro & Väg gick fort och känns idag som en avlägsen tid. Ändå var det i närtid.

Jag är mer aktiv nu, har inte sovit på eftermiddagarna den senaste månaden. Livet och vardagen är igång igen. Allting rullar på som det gjorde i våras. Sommaren och det som hände känns som en svart period som vi har tagit oss ur – med minnena och sorgen i behåll.

Sommaren var bra också, men det är en sommar man sent kommer att glömma. Saknaden finns där. Glädjen har sakta börjat att hitta tillbaka – men inte helt. Det finns många utmaningar och det finns många sätt att hjälpa varandra på.

Jag är glad över den situation som vi byggt upp och den styrka vi har. Den gör att vi kan hjälpa till, idag, imorgon och i framtiden. Vi kan hjälpa varandra och våra närmaste familjer. Det är något att vara glad över i alla fall.

Sannolikt kommer kanske glädjen att ha återkommit lagom till när mörkret kommer under hösten. Pappa en vit natt, och månaden fram till begravningen var vita nätter. Det var vita nätter tills han tog farväl.

Han slipper uppleva det mörker som är påväg efter gryningen nu senare under hösten…

Nu är semesterperioden över för den här gången. Det blev inte helt som vi tänkte oss. Resan till Kreta blev inte av p ga några sura piloter som ansåg att de inte hade tillräckligt i lön (bara 93000:-kr).

Så det vart lite add hook semester i våra sommarstugor och en resa till Sundsvall. Det var trevligt och det känns på det stora hela ganska bra. Jag var in och jobbade en vecka emellan semesterveckorna p ga en körutbildning på Arlanda.

Begravningsförfarandet har vi också slutfört, jag var på Handelsbanken häromdagen och gjorde de sista betalningarna från Dödsboet. Det är mycket tankar som far igenom huvudet.

En tomhet har kommit, jag har besökt gravplatsen kvällstid för att se den vackra lyckan, man blir glad att pappa har ett ljus som tänds i början av de mörka kvällarna.

Tiden går fort, idag känns 20-30 år som igår, och det känns som att livet rullar på i en allt högre takt.

Just nu är det någon slags mellanperiod. Mellan olika skeenden och samtidigt efter dem.

Jag vet inte om jag har samma styrka som förut som person. Det känns inte så. Måste man ha det? Saker slumpade sig och utvecklades inte som jag trodde i våras, det blir ju ofta så. Tvivlen har kommit till mig. Jag är inte säker på att allt blev bra som det blev. Allt löste sig men kanske inte som jag hade tänkt mig. Jag saknar den gamla tiden, bara ca 1-2 år bakåt. Då och nu är en skillnad. Det slog mig redan i morse när jag drack en kopp kaffe vid 6.30 tiden.

Då och Nu, så är det…

Det är uppenbart att de kommande månaderna/året/åren är den farligaste perioden i vår generations historia. Kriget i Ukraina har förändrat allt och får enorma konsekvenser. Jag sa till min fru att Nato för nån månad sedan borde ha flugit in Amerikanske marktrupper till Ukrainas territorium, långt innan invasionen hade börjat. Det hade avskräckt Ryssland och då kanske inte invasionen hade genomförts. Men det modet fanns inte hos Väst.

Väst har fryst ut Ryssland men vägrar en flygförbudszon. Detta hade givetvis gått att upprätta. Hade då Ryssland attackerat Nato planen så var det Ryssland som fick kriget att eskalera.

Många frågor funderar man över. På andra sidan gränsen från Ukraina väntar Nato med 130 flygplan, 200 fartyg och tusentals marktrupper. Men kommer Nato att ingripa om ett av länderna attackeras? Blir det inte bara en förhandling där man delar upp Europa i nya områden. Kommer verkligen Nato att försvara sig? Vågar dem? Är det rädda för Ryssland? Många frågor snurrar runt i huvudet.

För de som håller på med konspirationsteorier menar man att det finns 3 makter i världen, USA-Europa, Ryssland och Kina. Att världen är uppdelad mellan dessa 3 sfärer.

Tyvärr har alltförmånga avfärdat Putin och betraktat Ryssland som allmänna galningar i Kreml – och vi har nu fått skrattet i halsen. Problemet blev att den ryska björnen tillslut vart så stark att den återigen har vaknat.

Adolf Putin har valt på vilken sida historien han vill stå. Men på vilken sida vill Väst stå? Sveket mot Ukraina är uppenbart, och kommer att få oanade konsekvenser.

Vi i Sverige och Finland bör vara oroliga och på vår vakt. Att skramla med mer pengar och resurser till Försvaret är bra och en viktig signal, men i praktiken helt onödigt. Det som skulle ha effekt vore istället att ge pengarna i medlemsavgift till Nato. Som med allt annat med Sverige så är det försent och borde ha gjorts för längesedan. Allting kommer försent och allting hanteras försent och förlångsamt.

Det finns en sak som Ukraina kan göra och redan gör och man gör det bra för att få stopp på Ryssland. Det är att skjuta bort så många ur den Ryska armen som möjligt. Flygräder och bombningar kan man gömma sig ifrån i bunkrar, men marktrupperna är det avgörande. Om det fortsätter som det gör nu och väst pumpar in mer vapen till Ukraina så kan Ukraina vinna demokratikampen – det måste dem göra.

Vår farligaste tid är nu, vi har nu levt igenom både en pandemi och upplever nu det som kan bli början på 3de värdskriget.

Kom ihåg att alltid ta hand om era närmaste, att skydda er själva och er familj – det är det som i slutändan betyder något. Vi måste alla tänka oss in i hur det kan vara om vi behöver fly. Alla behöver tänka tanken. Man skall inte vara naiv inför det.

Att rädda sitt och sin familjs liv är en självklarhet.

Och det måste ske till vilket pris som helst…

Så kan nog denna vecka kallas. Mycket föll på plats för det som komma skall. Nu är det bara en tidsfråga. Allting har vänt nu. Och det har vänt rejält. Goda tecken finns överallt och det känns som att det man väntat på, nu händer.

Det kan bli riktigt bra, och vi är glada.

• 

Det märks tydligt i konjunkturen att ekonomin i princip går rakt uppåt.

Nu är det bara en tidsfråga som sagt innan allt startar.

• 

Idag gör vintern comeback, igår sken solen. Den bästa tiden på året ligger framför oss.

😉

Allting är påväg att förändras. Just nu är det tiden före framtiden och genombrottet är nära. Det kommer allt närmare. 2års arbete kommer troligen ge resultat snart. Saker börjar gå lättare, konjunkturen är tillbaka, efterfrågan ökar och den gör det kraftigt.

Själv funderar jag mycket – som alltid. När jag sitter härnere vid Atlanten och det som stör lugnet är just ett bollmande hav, då kan jag tänka, bara då, eller iallafall bättre då.

Jag inser att vägen framåt ligger i mina egna händer, man får ingenting gratis, väldigt få kommer att hjälpa en. Jag inser att ensam är stark och att triumfen kan komma om man går fram på egen hand, bara då kommer man att segra i det tysta. Vi är en enhet nu – vi är ett, vi är enade.

”Din hjälp har betytt så mycket för oss”. Jag förväntas alltid vara den starkaste, oftast är jag det. Jag har begåvats med att vara en väldigt stark människa, varifrån den egenskapen kommer vet jag ej. Jag är bara mer fascinerad av det. Trots ett tufft år står jag stark kvar, månhända har det kostat på, men det har inte kostat för mycket.

Kanske händer något snart som kommer förvåna många? Saker är pågång, grytorna kokar. Bilden kommer att förändras, tavlan kommer att målas om. Blir det en bättre tavla?

Det hänger förstås på betraktarens ögon…

Att vända med en Atlantångare i en liten sjö är väldigt svårt. Det går förstås. Frågan är bara hur lång tid det tar? Ärligt talat så har livet de senaste veckorna känts som skit. Det har inte känts något vidare. Det finns flera sätt att hantera situationen. Ett av dem är att begrava sig i projekt och gömma sig i projekt. Det funkar – ett tag, ett annat är att idogt kämpa i motvind på bryggan för att försöka vända fartyget. Det tredje sättet är att börja tänka, stanna upp, analysera, rent av grubbla på saker.

De senaste halvårets händelser ter sig helt ologiska, mönstret framträder inte. Det kanske inte finns något?

Just nu är man ensam i det här landet och för varje dag som går så kommer mörkret allt närmre och allt tidigare. Snart är det mörkt när man åker till jobbet och när man åker hem från jobbet. Ljuset är det man kommer sakna mest.

Fartyget börjar vända – det är positivt, det är en bit kvar. Det går segt, men det rör sig. Jag börjar få lite andrum på bryggan, jag kan börja tänka igen och analysera. Någonting gick fel, troligen för ungefär ett halvår sen eller mer. Någonstans där, mitt i pandemins värsta våg. Att få se ljuset och solnedgången vid Medelhavet kanske inte var positivt? Jag tog många beslut där, back in the time. Egentligen handlade allt om längtan. Allt vi har gjort de senaste åren handlar om en längtan.

Det har varit en konstig tid vi har levt i, vi skulle inte träffas och ändå var det viktigt vart vi var?

Någonting som liknar en cirkelreferens framträder. Jag ångrar ingenting. Det tjänar inget till, det förändrar inget av det som skedde. Det inte lönt att vara bitter över det som var.

Fartyget har börjat att röra på sig, snart har vi vänt, vändningen är påväg. Men hur långt tålamod har egentligen rederiet med kaptenen och besättningen?