Författare: robban@rnp.one

Att vända med en Atlantångare i en liten sjö är väldigt svårt. Det går förstås. Frågan är bara hur lång tid det tar? Ärligt talat så har livet de senaste veckorna känts som skit. Det har inte känts något vidare. Det finns flera sätt att hantera situationen. Ett av dem är att begrava sig i projekt och gömma sig i projekt. Det funkar – ett tag, ett annat är att idogt kämpa i motvind på bryggan för att försöka vända fartyget. Det tredje sättet är att börja tänka, stanna upp, analysera, rent av grubbla på saker.

De senaste halvårets händelser ter sig helt ologiska, mönstret framträder inte. Det kanske inte finns något?

Just nu är man ensam i det här landet och för varje dag som går så kommer mörkret allt närmre och allt tidigare. Snart är det mörkt när man åker till jobbet och när man åker hem från jobbet. Ljuset är det man kommer sakna mest.

Fartyget börjar vända – det är positivt, det är en bit kvar. Det går segt, men det rör sig. Jag börjar få lite andrum på bryggan, jag kan börja tänka igen och analysera. Någonting gick fel, troligen för ungefär ett halvår sen eller mer. Någonstans där, mitt i pandemins värsta våg. Att få se ljuset och solnedgången vid Medelhavet kanske inte var positivt? Jag tog många beslut där, back in the time. Egentligen handlade allt om längtan. Allt vi har gjort de senaste åren handlar om en längtan.

Det har varit en konstig tid vi har levt i, vi skulle inte träffas och ändå var det viktigt vart vi var?

Någonting som liknar en cirkelreferens framträder. Jag ångrar ingenting. Det tjänar inget till, det förändrar inget av det som skedde. Det inte lönt att vara bitter över det som var.

Fartyget har börjat att röra på sig, snart har vi vänt, vändningen är påväg. Men hur långt tålamod har egentligen rederiet med kaptenen och besättningen?

Phil Collins låt spelades i bilen ikväll påväg hem från Kvarnbol. Jag inser att det är så det är. Vi lever i en av de bästa av världar, i alla fall så bra som det troligen någonsin kan bli. Det är viktigt att vara tacksam och ödmjuk.

2021 har varit ett stökigt år. Ett år då vad som helst kunde hända och en hel del gjorde det. Jag funderar på det där. Jag har tid att fundera. Jag har mött motgångar förut och alltid tagit mig igenom dem. ”Du är en väldigt stark människa” säger min fru. Det ligger nog en del i det där. Jag har alltid rest mig och gått vidare. Många gånger har jag behandlats annorlunda och väldigt orättvist. Men så är livet, jag är inte bitter. Jag har bitit tillbaka och påpekat det. Och jag är en långsint människa, kanske mindre idag än förut, men allting finns där i bakhuvudet. Hade världen varit perfekt hade jag kunnat jämna ut alla orättvisor, kanske kommer jag att kunna göra det med några?

Jag tror på att varje människa har en egen inbyggd kraft. Men alla vet inte hur man använder den eller hur den kan användas. Men jag tror att alla har den inbyggda kraften. Och alla har potentialen att lyckas, men det handlar om vilja och mod.

Vad står på tur? Just nu en hel del renovering och upprustning av mina 2 hus. Det är nu det börjar typ. Just nu börjar en resa mot det nya, allting blir bättre nu.

I veckan som var tog Pandemin slut också, vad hände? Skall vi leva normalt nu igen? Vad är normalt?

Snart skall jag gå och lägga mig för att vakna upp till en ny dag i paradiset, det är så man måste se det. Allt annat är otänkbart -även om det är svårt ibland, men för oss som är kvar här är det självklart. Orättvisor försvinner inte över en natt.

Jag har funderat över Arlanda Flygplats i veckan som var, jag har inte pratat om den offentligt eller diskuterat den på flera år. Men det slog mig i veckan att jag kanske borde yttra mig om den. Det finns en del konstigheter att fundera på. Men som oftast de senaste åren så väljer jag av taktiska skäl att hålla tyst. Tro mig, det kan vara bra ibland. Det är en talang att veta när man skall prata och när man inte skall göra det. ”Du kan ju flygplatsen innan och utan” fick jag höra av en före detta kollega i ett telefonsamtal förra veckan. Hälften stämmer ungefär. 🙂

Nåja, ta hand om er och ha en bra kommande vecka!

För 3 veckor sedan påbörjade jag mitt nya uppdrag. Jag hade nog glömt bort hur det var. Det var ändå 6 år sedan jag var platschef senast. Men det går bra, det blir intensiva och spännande dagar varje dag. På en vecka här händer lika mycket som tidigare hänt på 1 månad. Så visst är det skillnad. Samtidigt så märker man ibland i detaljer att det var ett tag sedan. Häromdagen fick jag fundera och söka länge innan jag kommer på vad spikkanstöd heter på fackspråk. Bara en sådan sak.

Men det känns bra och jag trivs bra. Ett högre tempo passar mig bra, det händer alltid något.

Sen gifte vi oss också den 4 september. Det blev så bra som vi tänkte oss och i princip allting gick exakt som det skulle. Så nu har man bytt civilstånd också. 😊

Många tankar far genom huvudet (som vanligt).

Vill man leva på riktigt med någon så är det likabra att gifta sig. Det behöver inte bli en så stor apparat, även om det blir det. Det går inte att undvika den stora apparaten.

Samtidigt är man tillbaka på vägarna, vi som åker på dessa vägar t o f Stockholm och Essingeleden o sv. Samma tider varje dag. Att bo på Norra sidan och jobba på Södra har alltid inneburit bilåkande, resande. Vi är ett resande folk. Men de flesta har långt att åka till jobbet hos oss, förvisso från olika håll. Långa avstånd, korta tider, ett transportsystem som inte fungerar bra. En storstad med puls.

Faktum är att jag efter bussomläggningarna som gjordes har likalång resa till Segeltorp som jag hade till Arlanda, i alla fall i tid.

Nu går vi mot hösten och kallare tider. Jag längtar upp till stugan i Bergslagen. Snart återser jag den.

Sköt om er och var rädda om varandra!

Planeringen och processen för mitt nya uppdrag som platschef har påbörjats. Jag tycker det skall bli jättekul och ser framemot det. Det blir ett nytt kapitel. Efter att ha varit på Arlanda i 4 år så kommer jag nu tillbaka till Södra sidan av stan.

Det blir många timmar i bilen nu t o f jobbet, och en ljudbokstjänst är nog inte så dumt, att lyssna på det. Fördelen förut när man åkte tåg var att man kunde jobba på vägen också. Men kör man bil går ju inte detta.

Hösten innehåller en hel del spännande händelser, med rivstart den 23 Augusti. Det blir kul. Nya människor och nytt uppdrag. Jag tror på att man skall byta med kanske 5 års intervall för att inte tappa skärpan. Framför allt skall man nog undvika att jobba någonstans för länge. Men det är förstås individuellt också, en del trivs med det, en del har inget annat val.

Det här är också första gången i den här rollen på det här sättet.

På det personliga planet händer det också en rolig händelse i början av September. 😊

Jag funderar mycket kring det nya uppdraget. Visst blir det längre dagar nu och mer tid borta. Men det har jag ju varit med om förr. Så det är inget särskilt. Jag har otroligt mycket erfarenheter som jag tar med mig in i detta.

Ha en fortsatt bra sommar!

Igår kom vi upp hit till Bergslagen, det kändes bra. Att acceptera att man är ledig och det en längre tid är en svår ekvation, men lugnet kommer. Vi satt ute och åt mat. Det var mycket trevligt. Vi flyttade virkeshögen som den fantastiska chauffören lagt mitt på uppfarten, fast instruktionen varit en helt annat.

• 

• 

Bilen klickade över till 15000 mil igår. ”Stackars bil” kommenterade min sambo det faktum att den var tungt lastad, både i lastutrymmet och på taket och dessutom drog släp. Men den är van. Jag uppskattar hur den bara rullar på och hur bra den fungerar. Det är så skönt. Vi låg förstås sakta upp hit och puttrade runt 80 eftersom släpet var på. Driftsäkerheten och kontinuiteten är det jag uppskattar mest. I med farthållaren, sedan är det bara att åka. Och det var lugnt i trafiken också. Det var skönt. Jag inser hur mycket jag tycker om den här bilen.

Bilderna dyker upp från min barndom då vi 5 personer åkte på semester i en ofta överlastad Volvo 245, många gånger även med takbox. Där kan man snacka om full last. Bakluckan gick knappt att stänga, det var tur att det var ett galler in emot baksätet så att lasten kunde pressas emot det. Det var alltid resor med en viss dramatik, en del gånger gick bilen sönder också, men en 245a gick alltid att laga och delar fanns på närmaste OKQ8 mack. Jag ville alltid att vi skulle åka och ha husvagn, men det vart sällan så. Bara en gång i min ungdom som jag kommer ihåg så hade vi husvagn, gången innan i Örebro var jag så liten att jag inte minns det.

Vart tog barndomen vägen? Vad hände med alla drömmar och vänner man hade?

Jag och en vän skulle starta ett Handelsbolag engång, vi skulle bränna cd skivor och göra hemsidor. Företaget kom inte mycket längre än till en hemsida och eget fast telefonabonnemang. Av det som jag lärt mig av relationer idag så skulle jag aldrig starta ett handelsbolag med någon annan fysiskperson. Det finns en viktig sanning som tyvärr allt som oftast stämmer – du känner aldrig en person fullt ut. Det är viktigt att förstå. Saker kan vändas i 360 grader på några sekunder, helt plötsligt så kan det självklara vara det uppenbart osannolika.

Igår när jag åkte bussen hem så åkte jag förbi vid gränsgatan strax före bränsledepån på en bro uppåt. Jag såg vägen mot Linhangaren förbi ett vitt tält, där har jag kört 100 tals gånger. Jag hade nästan glömt bort min gamla tes om att alla tillstånd är ”tillfälliga”. Jag insåg att igår att det är så. Just nu är det ett av dem slut för ett tag. Att förstå att man inte åker till Arlanda för att jobba snart igen, det kan bli svårt att förstå. Svårt att vänja sig ifrån, även om man kommer att göra det. Helt plötsligt så får man börja se Arlanda som en flygplats igen och inte som en arbetsplats.

Att bero på drömmar, när jag var liten drömde jag ofta att jag sprang över brinnande skogsmark, där glöden låg under grenarna, det var en dröm som återkom ofta, och den följde med även i vuxen ålder. Nu är det väldigt många år sedan jag drömde den. Kanske berättar den om något som kommer att hända i framtiden? Eller har det redan hänt? Är det därför den har försvunnit? En dröm behöver inte förklara något specifikt, det kan vara en dröm som handlar om att man leker med elden och allt bara börjar brinna upp under en.

De senaste åren och så även i natt så har jag drömt om ett hus som ligger ungefär där mitt hus på Heden ligger, huset har 3 våningar och är gult. Vi är alltid bara på 1 eller 2 av våningarna. Ibland går vi upp på den tredje våningen, där finns det fina möbler som i ett slott, allting är ganska dammigt, vattenledningarna är rostiga, men rummet har en fantastisk potential. Huset har även flera ingångar. Huset känns bekant för mig, men jag har nog aldrig sett det i verkliga livet – eller har jag det? Det är i varjefall inte mitt hus som jag har på Heden, även om likheterna finns gul färg, dubbla dörrar, den mellersta våningen är samma som det hus jag har. Denna dröm är spännande och återkommer då och då. Den har liksom tagit över drömmen där jag springer över brinnande skogsmark. Det spännande är att eventuellt få mer information och kanske utforska mer av det hela. Grannskapet i drömmen är några hus som ligger runt om, bakom huset i drömmen finns en väg där andra passerar för att nå sina hus.

I min andra dröm inatt så står jag på kassan inne på en bensinmack och har en hopplös expidit som absolut inte förstår någonting rätt och gör allting fel. Tillslut tar jag varorna och går. Denna dröm är lättare att tyda.

Har du någon återkommande dröm? Förstår du den? Förstår du den inte? Berätta gärna.

På torsdagen kom ett genombrott. På en promenad mellan Sky City och Swedaviahuset kom ett samtal. Och igår blev det klart vart jag kommer att jobba under hösten och 1 år framåt (till att börja med).

Det känns riktigt bra och skall bli kul. Det nya uppdraget är inom entreprenadbranschen och jag återvänder efter 6 år.

När jag tänker efter lite så är det här kanske mer jag, att jobba inom entreprenad. Det skall bli riktigt kul.

Nu kan semestern och sommaren komma, nu kan man slappna av och känna tillförsikt.

Om bara 1 vecka åker vi till Hed. Det skall jätteskönt efter de händelser som har varit sedan före midsommarhelgen.

Jag har beställt mycket virke till att bygga klart Sundeck, och det kommer att bli en del byggande och förstås mycket annat, fiske, båtturer o sv. Umgås med min kära också förstås. 😊

Under veckan som var så ägnades 2 eftermiddagskvällar åt att bygga klart rampen i Kvarnbol. Vi slutade kl 22 i Torsdag och då återstår nu enbart lite finjustering och att montera klart handledarna. Det var ett riktigt hårt arbete, kapning med vinkelslip, dubbning i berg med ankarmassa, många tunga lyft, arbete sittandes på knä o sv. Vem behöver ett gymkort? Kom och bygg med mig istället. 😊

Att det osannolika alltid kan inträffa är en lärdom från förra veckan. Nu kom ett dåligt besked precis innan midsommar. Det var knappast vad jag behövde. Jag har aldrig varit i denna situation förut, och vi får se vart den leder och hur jag skall ta mig vidare. Jag har i princip öppnat alla dörrar, och är öppen för det mesta. Jag har tid på mig att agera. Men oron finns där i bakgrunden, visst gör den det.

Oron och ledsenheten låg i bakgrunden och ibland i förgrunden under midsommarhelgen. Det var ändå en bra helg.

Snart kommer min långa ledighet, men det blev inte som jag tänkte mig. Nu måste fokus läggas på annat, att ta allting framåt. Jag hade sett framemot vila och reflektion, fiske och sköna dagar i Västanhed. De två sista absolut, de 2 första osäkert.

Man får se positivt på det hela också, jag har inte trivts i den situation som varit och hade planer på att kanske lämna ändå – fast då på ett ordnat sätt. Ur mitt horoskop idag kan man läsa ”Nu kommer du att bli lycklig”.

Det positiva är också att jag har stöd, av min kära sambo och min familj. Stöd som är viktigare än någonsin nu.

Hösten har innehållit storslagna planer, en del av det måste bromsas nu tills allt har stabiliserat sig. Det blir kanske inte som vi har tänkt oss detta.

I byggbranschen kallar vi detta för ”en störning”. Det är också det som pågår.

Om ett år så kan jag se tillbaka på den här tiden, intressant vilket perspektiv jag då kommer att ha på händelserna.

Världen är inte rättvis, men det har den aldrig varit. Men det är en annan historia. Att jag tidigare känt att vändningen är här kanske ändå stämmer.

Tänk om detta är en vändning?