Författare: robban@rnp.one

Här är ett smakprov på min kommande digitala bok om maktkampen i konsultvärlden och om Sarah Nilsson, Drottningen i konsultvärlden.

Ida och Peter satt mittemot Sarah, Johan och Anders i Globes största konferensrum. Stämningen var spänd, och luften kändes tung av outtalad rädsla och frustration. Ida försökte samla mod, men hennes händer darrade svagt.

”Vi behöver Globe mer än någonsin,” sa Ida, hennes röst fylld av desperation. ”Vi inser att vi är tryggast tillsammans.”

Sarah lutade sig tillbaka i stolen, hennes blick var kall som is. ”Så nu passar det, Ida? När ni hotas av vargen så vill du att björnen ska agera?”

Ida stirrade på henne, oförmögen att svara. Sarahs ögon borrade sig in i henne, och hon insåg att hon aldrig hade sett Sarah så farlig som nu.

”Jag vädjar till dig, Sarah,” fortsatte Ida, hennes röst nästan bröts. ”IBC är mitt livsverk. Jag har kämpat så hårt för att bygga upp det. Vi behöver er hjälp, vi behöver Globe.”

Sarah satt tyst, hennes ansikte uttryckslöst. Hennes tystnad var nästan värre än ord.
”Så du vill fortsätta ha björnens beskydd?” sa Sarah till slut, hennes röst låg och iskall. ”När du trodde att du kunde klara dig själv, trotsade du oss. Och nu, när vargen är vid dörren, vädjar du till björnen?”

Ida bröt ihop. Hon började gråta, oförmögen att hålla tillbaka tårarna. Peter sträckte sig över bordet och gav henne en näsduk. ”Det är mitt livsverk,” viskade Ida och torkade tårarna. ”Jag trodde du var min partner. Min mentor.”

En minut av tystnad följde. Alla i rummet satt som statyer, ingen vågade säga något. Sarah lutade sig framåt och mötte Idas blick, hennes ögon brände av kyla och beslutsamhet.

”Vet du vad, Ida,” sa Sarah långsamt. ”Björnen har redan agerat.”

Ida tittade förvirrat på henne.
Ida såg på henne i chock. ”Vad har du gjort?”

I Bergslagen ligger världen stilla, som i väntan på något större. Tjärnarna och sjöarna klär sig i skimrande hinnor av is, deras spegelytor bryts av tunna sprickor som berättar om vinterns första försök att ta greppet om naturen. Alla blad har fallit från träden, och de nakna grenarna sträcker sig mot en gråmulen himmel, som om de ropar efter solens återkomst. Vinden viskar genom skogen, en dyster men ändå förförisk melodi som för med sig en föraning om oroligare tider.

Fåglarna, med sina klara röster, bryter stundvis tystnaden – deras sånger påminner om att livet trots allt fortsätter.

I Märsta Centrum denna första advent möts man av en annan sorts magi. Ljusslingor glittrar över gatorna och butikernas fönster är klädda i vintriga dekorationer. Familjer strosar runt, bärandes på julklappspåsar medan doften av glögg och nybakade pepparkakor sprider sig från ett närliggande kafé. I kontrast till naturens frid är centrumet fyllt av rörelse och förväntan, som om varje steg närmar sig den högtid alla längtar efter.

I Väsby Centrum sprider adventssångerna från en kör på torget värme genom den kyliga luften. Gatorna pryds av stjärnor och kransar, och människor stannar upp för att ta del av stämningen.

Rådjuren, som dragits ut ur skogens allt hårdare mark, syns vid skogsbrynen där de söker något ätbart i trädgårdar och fält. De rör sig försiktigt, som om de känner av att deras närvaro inte är helt välkommen, men hungern är starkare än rädslan.

Vid Vargtjärn i Riddarhyttan ligger bäcken frusen, dess tidigare porlande vatten nu ett stilla konstverk av is. Det kristallklara täcket reflekterar skogen runt omkring som en frostig spegel. Allt är tyst, som om själva världen håller andan inför den långa vinternatten.

Norr om Stockholm lyfter flygplanen från Arlanda, deras mullrande motorer en påminnelse om människans förmåga att trotsa elementen. Arlanda Express susar fram genom landskapet, dess fart en skarp kontrast mot naturens långsamma vintertempo. I tågkupén sitter resenärer med drömmar om varmare platser eller nära och kära som väntar i andra änden.

Allt och alla – från rådjuren i skogens kant till människorna i städerna – tycks röra sig i väntan, som om vintern är både ett löfte och en prövning. I denna första advent pulserar magin, dold i både stillheten och rörelsen, i varje frostkristall och varje levande andetag.

För exakt en vecka sedan, den 17 november, hade vi bott i Upplands Väsby i ett år. Tiden har verkligen gått fort. Allt runt omkring oss förändras och rör sig snabbt. Det känns verkligen som EN ANNAN TID OCH ETT ANNAT LIV nu. Vi trivs väldigt bra här, och mycket är bättre än tidigare.

I Märsta var det som att leva i en liten sekt. Varje gång man gick till centrum stötte man på någon eller några man kände – vilket kanske inte är så konstigt efter att ha bott på samma ort i 42 år. Jag känner Märsta utan och innan, men på senare tid upptäcker jag nya saker där som jag aldrig lagt märke till förut. Det är som om jag inte längre är hemmablind.

Här i Upplands Väsby lever vi den svenska drömmen: vi bor i ett trevligt litet samhälle, i ett radhus, och driver vår egen konsultbyrå. Allt känns familjärt och behagligt. Miljön är helt annorlunda. Tätorten finns nära men ändå tillräckligt långt borta för att det ska kännas lugnt. Här har vi tillgång till vacker natur, en sjö, och spår från medeltiden – historiska platser som andas en annan tid.

Vintern kom, och nu verkar den redan vara på väg att försvinna – åtminstone för tillfället.

Edssjön, där vintern nyss svepte in sitt tysta täcke av frost och snö, står nu som en spegel för de grå molnens tunga tårar. Där det kalla ljuset från solens låga strålar en gång bröt genom ytans kristallklara skimmer, ligger nu regnvåta stigar och mörkare vatten.

Sjöns yta är en scen för kontraster — vinterns förgängliga skönhet som snabbt ger vika för novemberregnets envisa puls. De kala träden, tidigare prydda med rimfrost, speglar nu sig själva i vattnets skiftande reflektioner, som om de söker sitt förlorade skimmer.

Det är en melankolisk skönhet i regnets övergång. Kanske är det en påminnelse om hur kort våra stilla stunder är, men också om livets kretsgång — från vinters stillhet till regnets tårar och vidare till vårens hopp. I varje droppe regn finns ett löfte, och Edssjön bär dem alla i sin famn.

Företaget går som på räls, och projektledningen har aldrig fungerat bättre. Det är dock avgörande att inte drabbas av hybris eller låta oss förblindas av framgångarna. Istället behöver vi behålla fötterna stadigt på jorden och fortsätta fokusera på de faktorer som har tagit oss hit.

Det är exakt en månad till Jul nu. Sedan är det nyår, sen börjar karusellen om igen.

Allting upprepas – det enda vi märker är att vi blir äldre. Tidens hjul snurrar vidare, men det kan vi inte se – bara känna.

Allting är en upprepning – men det är vi som väljer vad som ska hända i reprisen.

Och kanske, i denna eviga cirkel av upprepningar, finns magin inte i det som passerat, utan i de små stunder där vi stannar upp, andas in och inser att varje repris är en chans att skapa något alldeles nytt.

När vinterns första frostnatt smög sig in över Västanhed och Upplands Väsby, kändes det som om världen höll andan. Skymningen lade sig som en mjuk filt över hustaken, och gatorna som vanligtvis sjöd av liv låg nu tysta, endast ackompanjerade av det dova knarret från fotsteg i den nyfallna snön.

I Västanhed svepte vinden fram mellan träden i skogsbrynet, bärandes med sig hemliga viskningar från forntidens andar. Det var som om varje frostnupen gren och varje istäckt bäck bar på en historia, en saga som endast kunde höras i den djupaste vinternatten. Ljuset från månen föll skimrande över den gnistrande marken och målade landskapet i silver, som en målning gjord av en drömmande själ.

I Upplands Väsby hade torget klätt sig i sin vinterskrud. De små ljuskedjorna, som slingrade sig kring träden, blinkade som stjärnor i det kalla mörkret. Runt brasan samlades människor, deras röster fyllda av förväntan och berättelser om kommande högtider. Lukten av nybakat bröd och varm choklad blandades med den krispiga doften av snö och barrträd, och barnen byggde snögubbar vars knappar av kol glimmade i det bleka vinterljuset.

Himlen över båda platserna var hög och klar, och ibland bröts dess stillhet av den gyllene glöden från ett stjärnfall. Det kändes som om själva universum ville påminna invånarna om att vintern, trots sin kyla och sitt mörker, var fylld av magi och löften om nytt liv.

När natten sänkte sig fullt över Västanhed och Upplands Väsby, kunde man nästan höra en osynlig symfoni – snöflingornas mjuka fall, vinden som sjöng i grantopparna, och den tysta värmen från människors hjärtan som fyllde världen med ett ljus starkare än någon eld. Vintern hade intagit sitt rike, och med den kom både stillhet och förundran.

”Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort” så lyder Per Myrbergs gamla sång 34an.

I Torsdag rensade vi förrådet och i Fredags körde vi iväg 2 fulla bilar med grejer. Det känns som att man är likgiltigt nu inför allt det gamla. Det som slog mig är vilken brutal teknikutveckling som skett.

Skiftet har skett, kartonger fulla med gamla laddare, kablar mm, gammal elektronik, cd skivor, böcker mm kan bara kastas dän. Ingenting av det där behövs längre. Parabolantenn eller vanlig antenn behövs inte längre, tv uttag, antennkabel m fl grejer. Allt kan kastas väck.

Nu är det en modern värld med trådlösa Blåtandsprodukter, nyckellösa system, appstyrning och smarta sensorer som man kan driva med batteri. Chromecast ersätter alla tv boxar som någonsin tidigare behövts, och den kan dessutom flyttas med hur lätt som helst.

Jag inser att skifte har skett, det gamla känns inte viktigt längre. Här lever vi ”Den Svenska drömmen” med ett radhus i Upplands Väsby. Hemkänslan för Väsby har inte kommit ännu, men det är ingen negativ känsla heller. Hemkänslan kommer troligen efter något år – hoppas jag. Nu har vi snart bott 8 månader i Väsby.

Samtidigt har vi små smultronställen i Husby Långhundra och i Västanhed. Det bästa av 3 världar. Och det roliga är att röra sig mellan dessa 3 världar anser jag.

Vissa saker blir dock kvar, min fru räddade ett antal personligt signerade cd skivor som jag skaffat och fått signerade – i en annan tid – i ett annat liv. Jag har spelat några av dem på bilstereon den senaste veckan.

Ett antal böcker behålls också – för min del mest läromedel, men en och annan roman också. Däremot är det väldiga mängder som lämnas till återbruket, t ex hela min samling om Erik Winter, samtliga böcker – borta. Dock ligger ”Kapten Corellis Mandolin”….kvar i bagageluckan.

Materiella ting känns inte så viktiga längre, verkligheten pågår och susar förbi därute. Allting förändras fortare nu. Videofilmer och cd skivor har ersatts av streaming och Youtube Music.

Det som existerar numera, existerar antingen i molnet eller på nätet, allt annat finns inte. Alla elektriska enheter är bara dörrar in, dörrar in till den nya tiden.

Det här har gått fort. Skiftet har kommit för att stanna. Kanske går det alltför fort? Vad kommer efter?

Vi har det bra, vi får vara tacksamma. Flera års hårt slit har lönat sig. Nu är vi påväg.

Flytten till Upplands Väsby har gått bra. Vi saknar inte alls Märsta om vi skall vara helt ärliga. Det knepigaste tycker jag bara är att integreras här. Helt plötsligt så förväntas man ha nya stamställen, nya caféer, nya butiker, ny frisör o sv. Mycket av det var väldigt bra i Märsta.

Det finns naturligtvis ingenting som hindrar att vi åker till Märsta för olika ärenden. Men jag tycker att har man flyttat så har man flyttat och man förväntas integrera sig.

Saker och ting har gått fort, vi är mitt i vintern nu, vi trodde det skulle bli bättre, men vintern blev värre. Vid huset i Hed har snön nått 60-70 cm över marken. Jag var där för någon vecka sedan, det var absolut inga problem – som alltid. Men snön var väldigt djup.

Vi har det faktiskt bra och jag har för engångsskull haft lite tur – möjligheter har öppnat sig. Genom att avvakta och inte hasta eller kasta sig på något annat så har jag nått fram. Lärdomen är uthållighet. Lär dig att hålla ut – då kan du nå längre än du kunnat tänka dig.

Men uthålligheten har krävt hårt arbete i väldigt många år.

Jag ser också runtomkring att fasader är påväg att rasa, att krisen har kommit, den har inte eskalerat ännu – det gör den om några månader. Vi får vara tacksamma om vi fortsatt inte dras med.

Många privatpersoner och även företag kommer att få bita i träet det kommande halvåret. De starkaste överlever sa Darwin. Jag vet dock att det kan vända fort och oväntat.

Därför bör man vara fortsatt tacksam och ödmjuk. Samtidigt så finns en medvetenhet där i bakgrunden. Tacksam mot de som hjälpt och dörrar bör öppnas till de som själva öppnat dörrar för oss. Det är viktigt att tänka på nu. Många är dem som vill samlas runt grytorna för att ta del av innehållet. Helt plötsligt förväntas alla vara generösa mot alla. Men så ser ju faktiskt inte verkligheten ut.

Men hur många dörrar öppnade du egentligen? En räcker för mig.

Quid pro quo betyder ungefär tjänster och gentjänster. Det är ledordet i dessa tider.

Oroa er inte, jag kommer att öppna dörrar för de som öppnat dörrar för mig i första hand. Tacksamhet och hjälpsamhet är en viktig egenskap i dessa tider.

Ta hand om varandra!

Just nu är det en vändpunkt. Det är 1 Oktober 2023 idag, och allting kommer radikalt att förändras nu. En del till det bättre, en del till det sämre. Sverige som nation – som vi kände den, kommer att bli något annat, samhället har rasat ihop och klarar inte de utmaningar som behövs. Demokratin kommer att fortgå – på pappret. Sverige som nation befinner sig i det stora hela i ett krig, kriminella gäng spränger byggnader, oskyldiga dör, polisen klarar inte uppgiften. Våra ministrar Gunnar Strömmer (helan) och Kristersson (halvan) står bara och pratar. Man gör ingenting för att lösa problemet. Jag kan sätta ihop en lista till regeringen på vad som behöver göras.

Nåja, nog om det, det var på övergripande nivå.

I det egna lokala livet händer snart spännande saker – en ny tid startar i mitten av November. I alla fall ett nytt avsnitt av tiden. Det blir roligt, jag ser framemot det, jag insåg samtidigt idag att jag har trivts väldigt bra här, men det är dags för något annat nu.

I Västanhed har kanske tidens tand slagit till. Väldigt mycket är annorlunda, min koppling och identitet där känns försvagad och påväg bort. Många hus byter ägare, en del av området börjar se ut som en villastad, idyllen bryts, det är synd. Det är tråkigt när idyllen försvinner – det är idyllen som vi söker, det är idyllen som är drömmen. Det blir allt färre idyller. En majbrasa eldas upp den sista dagen i September.

Tiden är en otäck mekanism – den är alltid samma och pågår hela tiden. Allt är samma tid, vi måste förstå det. Tiden är densamma idag som den var för 40 år sedan, det är bara samhället, tillvaron och vi själva som förändras. Tiden har egentligen aldrig förändrats i sig själv.

För en del äldre väntar nu den avslutade perioden i deras tid och deras liv. Ålderdomen måste vara mest otäck för dem som upplever den, för oss runt omkring så är den inte så farlig. Många tankar går igenom huvudet. Stora förändringar väntar, och det har gått fort inser jag. Väldigt fort. Antingen har det gått fort, eller så har jag inte sett det komma. Jag tror att det har gått fort.

Plötsligt inser man att det som har alltid har varit inte är självklart längre. Den tid som har förflutit kommer inte tillbaka. Vi är sökande själar i ett föränderligt skal, egentligen är vi också bara samma hela tiden, det är skalet och skalets mekanism som förändras och styrningen av skalet som blir annorlunda.

Fick en del insikter idag, mycket att ta in.

Vi ringer ut det gamla, och ringer in det nya.

Tidens tand kan vara otäck, snabb och oförutsägbar. Men den kan också vara en signal på att det nu är dags för något annat – den knuffar oss vidare. För oss där tiden fortsätter att finnas är det bara att hänga med – vi har inget val. Jag inser att döden nog är evigheten, de som har dött finns nu för evigt, men alla blir inte ihågkomna. Men alla finns. Kyrkogården representerar evigheten.

Evigheten är stark kraft – starkare än tiden. Tidens tand rår inte på evigheten – men den leder oss dit. I fiskdammen på kyrkogården finns det liv – men i övrigt pågår evigheten.

Tack och hej det demokratiska Sverige!

Tack och hej Märsta, platsen i mitt hjärta.

Jag kommer att sakna er båda.