Månad: november 2015

Jag har inte haft många vänner de senaste åren och just nu är det väldigt få. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och det har bara fallit sig så. Det är ett socialt problem. Men jag är medveten om det och har varit van med det under en lång tid. Förvisso har jag väl många nya vänner nu, men dem som jag räknar är inte många. Ett stort umgänge är inte samma sak som en stor vänskapskrets.

Jag är radikal och lite kontroversiell och jag är ganska rak, det kan störa en del, det gillar inte alla. Det passar inte in, det stämmer inte med normalbilden.

En helt ny känsla är också den nu efter 2 månader på ett nytt jobb, att telefonen inte ringer. Alla har fått numret, men ingen hör av sig. Det säger kanske mer om mig än om andra människor. Men jag ringer inte heller, så är det ju faktiskt också. Man måste se båda sidorna av myntet.

Man är inte attraktiv på det sättet längre som man var när man jobbade med entreprenad. Då var säljare och andra intresserade av en, att samarbeta med en och att sälja sina produkter. Få är dem som faktiskt vart ens vänner i den stora mängden av människor hit och dit.

I färden och tankarnas vimmel på t ex ett tåg så ringer inte telefonen heller, kanske kommer det ett mail om man har tur?

Jag är ganska tråkig på det sättet att jag levererar en jämn toppkvalité nästan hela tiden, faktiskt mest för att kompensera för att det inte finns något annat. P ga det, eller kanske tackvare det?

Alla hade ett annat syfte, det hade ju jag också så jag skall inte klanka ner på någon. Men faktum var att telefonen är väldigt tyst nu, och har så varit länge. En del har vänt en ryggen och en del vill inte alls ha med en att göra. Sedan finns det en del som ljugit och faktiskt gjort det i flera år. Ett uppseende väckande beteende.

Jag har under flera år känt att en del personer kanske är rädda för mig, vad nu en sån rädsla skulle mynna sig i?

Jag har inte heller varit helt ärlig jämnt, men jag har inte skadat eller sårat någon med det.

Jag är född projektledare och jag kommer nog alltid att vara projektledare, jag vet vad mitt kall är. Det är att få ihop alla lösa trådar till en helhet, till ett enastående resultat. Jag vet vem jag är och jag är inte bekymrad och jag är inge orolig alls. Jag har aldrig glömt vad och vart jag kommer ifrån.

Nåja, om man känner sig ensam så blir man ensam, om man känner sig positiv så blir man positiv.

Trevlig kväll!

Jorå, dags att uppdatera igen. Egentligen vet jag inte så mycket vad jag skall skriva. Men det känns som att det är mycket pågång.

Jag var i Hed i helgen igen – vet ej hur många raka helger jag varit där nu, men det är en hel del iallafall. Alla helgerna i Oktober var jag där.

Nu för tiden är jag lite tystare -ett medvetet val, ingen har kunnat påverka mig till detta, utan jag har själv valt att vara lite tystare helt enkelt.

Jag har börjat fundera i flyttbanorna igen, men frågan är ju då, vart? Lite oväntat så har Uppsala dykt upp i mitt intresse. Uppsala har utmärkta kommunikationer med Stockholm numera och jag kommer att kunna åka ca 1 timme med pendeltåg om jag skulle välja den lösningen. Men som sagt var, vi får se, verkligen.

Det väsentliga är att jag kan sköta mitt arbete och att det fungerar bra med det, sedan får det andra liksom komma allteftersom.

Tänker jag kommentera så mycket kring det hela? Nej, faktiskt inte. Jag berättar gärna för den som frågar, men tidigare berättande här på tidigare bloggar har varit negativt för mig och enbart slagit tillbaka.

Idag var det en rolig situation vid ett tillfälle när jag skulle säga Kungsträdgården, istället sa jag Kungsängen. På vägen ut idag påväg mot bussen så tänkte jag på det igen. I Kungsängen/Bro har jag jobbat i ca 10 år och haft mitt huvudsakliga läger där även om alla projekt jämnt låg långt borta utanför Stockholm o sv.

Helt plötsligt så går jag på Stockholms gator igen, det var ett tag sedan. Jag minns tillbaka till tiden när jag pluggade på Kvarnholmen (2000-2002), allting har en början och allting har ett slut, det som kommer däremellan är bara en resa, en ständigt pågående sådan.

Egentligen är det en berättelse som bara har blivit bättre, från en vit duva på kajen vid Kvarnholmen till en karriär i över 13 år inom bygg och anläggningsbranschen fram till konsultbranschen där jag är idag. Besluten, stressen, pressen, ångesten, glädjen, tävlingsandan och envisheten har varit det som tagit en framåt.

Igår kom jag på mig själv också, är jag vänsterpartist? Ja, kanske, kommunist? Knappast, numera är det bara en grej. Jag har tappat tron på det politiska systemet. Jag hjälper dem människor som jag bryr mig om och som jag tycker om. Jag är mer radikal idag, förtvivlad eller förskräckt över välfärdssystemet.

På det viset kan det faktiskt vara en trygghet med Jonas Sjöstedt, han säger NEJ till allting, allting skall vara som det alltid har varit och svaga grupper får med hans politik riktiga förbättringar oavsett hur rättvist detta då är. Han och hans parti är emot allt – det är en trygghet för oss som ogillar förändringar, ändå rör jag mig hela tiden i en förändrande värld och har tagit förändringarna till mig. Jag inte lika konservativ nu som jag kanske var för bara 3 år sedan typ.

Nåja, det är en trygghet det där, oavsett vad det gäller så är dem emot, man behöver liksom inte tveka alls.

Ha en trevlig kväll!