En månad har gått sedan vår far gick bort.
I Fredags skulle han ha blivit 75 år. Av hans 74 år och 10 månader och 28 dagar så var 11 år mycket svåra. Det svåraste är att förstå är att någon är borta. Det är en smått otäck känsla att städa på hemmet, att kasta en människas skor och kläder på återvinningen, det är otäckt med blommorna i minneslunden. Stunden i kyrkan, begravningen blev jättebra och minnesvärd.
1 månad har gått som en raket, så mycket har hänt. Och nu är det högsommar. T om midsommar har passerat. Jag har begravt mig i arbete, vi slår nya rekord hela tiden och nu börjar resultaten komma efter 2,5 års hårt arbete. Jag hade önskat att du fick vara med ett tag till, uppleva min resa. Nu blev det inte så.
Det finns så mycket att fundera på. Livet är skört. Det kan ta slut imorgon. Det gäller att ta tillvara på varje dag. Jag är så glad för all den tid vi fick tillsammans.
Egentligen känns allt för svårt att prata om, det kommer och går. Utanför pågår en otrolig högsommar och man kan sova med öppen balkongdörr. Det är ny tid och ett nytt liv som börjar då ett har avslutats.
Carpe diem,