Så kom dagen. Dagen som jag i 11 år vetat att den skulle komma. Mörkret kom, fast inte på riktigt. I natten susade jag fram, en vit natt. Musiken i bilen dånade ”En djungel av känslor, ett hjärta som slutat att slå, ondskan har skrämt mig och samvetet hånar mig så”.
Natten blev aldrig mörk. Man behövde inte ens helljus på bilen. Måhända var det ännu ljusare kl 2.30 än vad det var kl 23.30. Nätterna har försvunnit, inte ens på landet är det mörkt. Så här är det hela Juni, fram till midsommar.
För mig kommer allting senare, eller närsomhelst, när jag kopplar bort världen runt omkring. Det här är min andra dag som faderslös, situationen skapar ett tomrum. Någonting fattas mig. Det är ofattbart. Det är så många minnen, alla fisketurer, när vi spelade fotboll på Sätuna, när jag lärde mig cykla och när du lärde mig åka skridskor, när vi satt en natt och skrattade timmar i streck i köket, massor av tennismatcher, resorna till Åland, Riddarhyttan, Höga Kusten, Hudiksvall, semestern på Skagerns camping. När vi rensade fisk och du visste att den inte var död och jag hoppade till när fisken slog. Oräkneliga fisketurer där jag oftast inte hade en chans. Det finns så många minnen att mitt hjärta kan explodera.
Den senaste tiden och åren har jag mest påmint dig om allt roligt som har hänt, vi har suttit och fortfarande skrattat tillsammans, det har alltid varit roligt att träffa dig.
Men plötsligt en kväll så gick du bara. Jag klandrar dig inte för allt du varit med om och allt du kämpat dig igenom. Det var dags för dig. Men mitt hjärta är fullt av saknad. Jag vet att du ville att jag skulle vara lycklig, och jag är det, jag vet att du var stolt över mig.
Men saknaden kommer för alltid att finnas kvar…