Månad: december 2024

Publicerat

Berättelsen om Globe Consulting…

Här är ett smakprov på min kommande digitala bok om maktkampen i konsultvärlden och om Sarah Nilsson, Drottningen i konsultvärlden.

Ida och Peter satt mittemot Sarah, Johan och Anders i Globes största konferensrum. Stämningen var spänd, och luften kändes tung av outtalad rädsla och frustration. Ida försökte samla mod, men hennes händer darrade svagt.


”Vi behöver Globe mer än någonsin,” sa Ida, hennes röst fylld av desperation. ”Vi inser att vi är tryggast tillsammans.”

Sarah lutade sig tillbaka i stolen, hennes blick var kall som is. ”Så nu passar det, Ida? När ni hotas av vargen så vill du att björnen ska agera?”


Ida stirrade på henne, oförmögen att svara. Sarahs ögon borrade sig in i henne, och hon insåg att hon aldrig hade sett Sarah så farlig som nu.


”Jag vädjar till dig, Sarah,” fortsatte Ida, hennes röst nästan bröts. ”IBC är mitt livsverk. Jag har kämpat så hårt för att bygga upp det. Vi behöver er hjälp, vi behöver Globe.”


Sarah satt tyst, hennes ansikte uttryckslöst. Hennes tystnad var nästan värre än ord.
”Så du vill fortsätta ha björnens beskydd?” sa Sarah till slut, hennes röst låg och iskall. ”När du trodde att du kunde klara dig själv, trotsade du oss. Och nu, när vargen är vid dörren, vädjar du till björnen?”


Ida bröt ihop. Hon började gråta, oförmögen att hålla tillbaka tårarna. Peter sträckte sig över bordet och gav henne en näsduk. ”Det är mitt livsverk,” viskade Ida och torkade tårarna. ”Jag trodde du var min partner. Min mentor.”


En minut av tystnad följde. Alla i rummet satt som statyer, ingen vågade säga något. Sarah lutade sig framåt och mötte Idas blick, hennes ögon brände av kyla och beslutsamhet.

”Vet du vad, Ida,” sa Sarah långsamt. ”Björnen har redan agerat.”

Ida tittade förvirrat på henne.
Ida såg på henne i chock. ”Vad har du gjort?”

Publicerat

Vi behöver en ny säsong av Goda Grannar…

I en tid när världen rusar förbi, fylld av oväntade svängar och ständiga förändringar, kan vi inte låta bli att längta tillbaka till något enklare. Något tryggt. Något som påminner oss om en tid då livet kändes mindre komplicerat.

Kanske är det därför vi behöver en ny version av ”Goda Grannar” – en serie där vi inte jagas av dramatik och stora vändningar, utan där vi får ta del av de små, jordnära ögonblicken som formar vår vardag.

En värld där vi fick följa de stillsamma och ofta humoristiska berättelserna kring Axels Tobaksaffär och Iris Kaffe. Där tiden verkade sakta ner, och varje liten händelse var viktig för det lokala samhället.

Tänk dig att komma hem efter en hektisk dag och sätta sig i soffan, utan att behöva oroa sig för mordgåtor eller brådskande upplösningar. I ”Goda Grannar” var dramat ofta något så oskyldigt som när Sten åt sina ostmackor, eller när en fotölj försvann från tapetserarverkstaden. Det var händelser som kanske inte förändrade världen, men som ändå skapade värme och gemenskap i vårt sinne.

Det var en tid då de små detaljerna, de där enkla stunderna av lugn, var det som verkligen betydde något.Idag, när vi ofta känner oss överväldigade av allt som sker omkring oss, skulle en sådan serie vara som en paus i stormen.

Ett ögonblick att andas ut, påminnas om att det inte alltid är de största händelserna som ger livet mening. Vi skulle kunna luta oss tillbaka och känna oss trygga i tanken på att världen inte alltid måste vara i rörelse för att vara viktig.

Kanske skulle vi kunna hitta en plats som Iris Kaffe eller Axels Tobaksaffär i vårt eget liv, där vi kan vara utan att något dramatiskt måste ske. En plats där vi fortfarande kan känna den där gamla, välbekanta tryggheten.I vår samtid, där vi ofta söker efter nästa stora händelse, skulle en ny version av ”Goda Grannar” påminna oss om att det är de tysta stunderna som kanske är de mest värdefulla.

För även om världen känns som den snurrar allt snabbare, behöver vi påminnas om att det finns en skönhet i stillheten. Vi kanske har våra egna små ögonblick av lugn i det hektiska, där vi känner oss som hemma. En plats där vi kan vara, utan att världen kräver mer av oss än att bara vara oss själva.

Jag saknar ”Goda Grannar”. Och kanske, mitt i allt bruset, skulle vi alla behöva en sådan serie att återvända till.

Publicerat

Första advent…

I Bergslagen ligger världen stilla, som i väntan på något större. Tjärnarna och sjöarna klär sig i skimrande hinnor av is, deras spegelytor bryts av tunna sprickor som berättar om vinterns första försök att ta greppet om naturen. Alla blad har fallit från träden, och de nakna grenarna sträcker sig mot en gråmulen himmel, som om de ropar efter solens återkomst. Vinden viskar genom skogen, en dyster men ändå förförisk melodi som för med sig en föraning om oroligare tider.

Fåglarna, med sina klara röster, bryter stundvis tystnaden – deras sånger påminner om att livet trots allt fortsätter.

I Märsta Centrum denna första advent möts man av en annan sorts magi. Ljusslingor glittrar över gatorna och butikernas fönster är klädda i vintriga dekorationer. Familjer strosar runt, bärandes på julklappspåsar medan doften av glögg och nybakade pepparkakor sprider sig från ett närliggande kafé. I kontrast till naturens frid är centrumet fyllt av rörelse och förväntan, som om varje steg närmar sig den högtid alla längtar efter.

I Väsby Centrum sprider adventssångerna från en kör på torget värme genom den kyliga luften. Gatorna pryds av stjärnor och kransar, och människor stannar upp för att ta del av stämningen.

Rådjuren, som dragits ut ur skogens allt hårdare mark, syns vid skogsbrynen där de söker något ätbart i trädgårdar och fält. De rör sig försiktigt, som om de känner av att deras närvaro inte är helt välkommen, men hungern är starkare än rädslan.

Vid Vargtjärn i Riddarhyttan ligger bäcken frusen, dess tidigare porlande vatten nu ett stilla konstverk av is. Det kristallklara täcket reflekterar skogen runt omkring som en frostig spegel. Allt är tyst, som om själva världen håller andan inför den långa vinternatten.

Norr om Stockholm lyfter flygplanen från Arlanda, deras mullrande motorer en påminnelse om människans förmåga att trotsa elementen. Arlanda Express susar fram genom landskapet, dess fart en skarp kontrast mot naturens långsamma vintertempo. I tågkupén sitter resenärer med drömmar om varmare platser eller nära och kära som väntar i andra änden.

Allt och alla – från rådjuren i skogens kant till människorna i städerna – tycks röra sig i väntan, som om vintern är både ett löfte och en prövning. I denna första advent pulserar magin, dold i både stillheten och rörelsen, i varje frostkristall och varje levande andetag.