Månad: november 2024

För exakt en vecka sedan, den 17 november, hade vi bott i Upplands Väsby i ett år. Tiden har verkligen gått fort. Allt runt omkring oss förändras och rör sig snabbt. Det känns verkligen som EN ANNAN TID OCH ETT ANNAT LIV nu. Vi trivs väldigt bra här, och mycket är bättre än tidigare.

I Märsta var det som att leva i en liten sekt. Varje gång man gick till centrum stötte man på någon eller några man kände – vilket kanske inte är så konstigt efter att ha bott på samma ort i 42 år. Jag känner Märsta utan och innan, men på senare tid upptäcker jag nya saker där som jag aldrig lagt märke till förut. Det är som om jag inte längre är hemmablind.

Här i Upplands Väsby lever vi den svenska drömmen: vi bor i ett trevligt litet samhälle, i ett radhus, och driver vår egen konsultbyrå. Allt känns familjärt och behagligt. Miljön är helt annorlunda. Tätorten finns nära men ändå tillräckligt långt borta för att det ska kännas lugnt. Här har vi tillgång till vacker natur, en sjö, och spår från medeltiden – historiska platser som andas en annan tid.

Vintern kom, och nu verkar den redan vara på väg att försvinna – åtminstone för tillfället.

Edssjön, där vintern nyss svepte in sitt tysta täcke av frost och snö, står nu som en spegel för de grå molnens tunga tårar. Där det kalla ljuset från solens låga strålar en gång bröt genom ytans kristallklara skimmer, ligger nu regnvåta stigar och mörkare vatten.

Sjöns yta är en scen för kontraster — vinterns förgängliga skönhet som snabbt ger vika för novemberregnets envisa puls. De kala träden, tidigare prydda med rimfrost, speglar nu sig själva i vattnets skiftande reflektioner, som om de söker sitt förlorade skimmer.

Det är en melankolisk skönhet i regnets övergång. Kanske är det en påminnelse om hur kort våra stilla stunder är, men också om livets kretsgång — från vinters stillhet till regnets tårar och vidare till vårens hopp. I varje droppe regn finns ett löfte, och Edssjön bär dem alla i sin famn.

Företaget går som på räls, och projektledningen har aldrig fungerat bättre. Det är dock avgörande att inte drabbas av hybris eller låta oss förblindas av framgångarna. Istället behöver vi behålla fötterna stadigt på jorden och fortsätta fokusera på de faktorer som har tagit oss hit.

Det är exakt en månad till Jul nu. Sedan är det nyår, sen börjar karusellen om igen.

Allting upprepas – det enda vi märker är att vi blir äldre. Tidens hjul snurrar vidare, men det kan vi inte se – bara känna.

Allting är en upprepning – men det är vi som väljer vad som ska hända i reprisen.

Och kanske, i denna eviga cirkel av upprepningar, finns magin inte i det som passerat, utan i de små stunder där vi stannar upp, andas in och inser att varje repris är en chans att skapa något alldeles nytt.

När vinterns första frostnatt smög sig in över Västanhed och Upplands Väsby, kändes det som om världen höll andan. Skymningen lade sig som en mjuk filt över hustaken, och gatorna som vanligtvis sjöd av liv låg nu tysta, endast ackompanjerade av det dova knarret från fotsteg i den nyfallna snön.

I Västanhed svepte vinden fram mellan träden i skogsbrynet, bärandes med sig hemliga viskningar från forntidens andar. Det var som om varje frostnupen gren och varje istäckt bäck bar på en historia, en saga som endast kunde höras i den djupaste vinternatten. Ljuset från månen föll skimrande över den gnistrande marken och målade landskapet i silver, som en målning gjord av en drömmande själ.

I Upplands Väsby hade torget klätt sig i sin vinterskrud. De små ljuskedjorna, som slingrade sig kring träden, blinkade som stjärnor i det kalla mörkret. Runt brasan samlades människor, deras röster fyllda av förväntan och berättelser om kommande högtider. Lukten av nybakat bröd och varm choklad blandades med den krispiga doften av snö och barrträd, och barnen byggde snögubbar vars knappar av kol glimmade i det bleka vinterljuset.

Himlen över båda platserna var hög och klar, och ibland bröts dess stillhet av den gyllene glöden från ett stjärnfall. Det kändes som om själva universum ville påminna invånarna om att vintern, trots sin kyla och sitt mörker, var fylld av magi och löften om nytt liv.

När natten sänkte sig fullt över Västanhed och Upplands Väsby, kunde man nästan höra en osynlig symfoni – snöflingornas mjuka fall, vinden som sjöng i grantopparna, och den tysta värmen från människors hjärtan som fyllde världen med ett ljus starkare än någon eld. Vintern hade intagit sitt rike, och med den kom både stillhet och förundran.