Just nu är det en vändpunkt. Det är 1 Oktober 2023 idag, och allting kommer radikalt att förändras nu. En del till det bättre, en del till det sämre. Sverige som nation – som vi kände den, kommer att bli något annat, samhället har rasat ihop och klarar inte de utmaningar som behövs. Demokratin kommer att fortgå – på pappret. Sverige som nation befinner sig i det stora hela i ett krig, kriminella gäng spränger byggnader, oskyldiga dör, polisen klarar inte uppgiften. Våra ministrar Gunnar Strömmer (helan) och Kristersson (halvan) står bara och pratar. Man gör ingenting för att lösa problemet. Jag kan sätta ihop en lista till regeringen på vad som behöver göras.
Nåja, nog om det, det var på övergripande nivå.
I det egna lokala livet händer snart spännande saker – en ny tid startar i mitten av November. I alla fall ett nytt avsnitt av tiden. Det blir roligt, jag ser framemot det, jag insåg samtidigt idag att jag har trivts väldigt bra här, men det är dags för något annat nu.
I Västanhed har kanske tidens tand slagit till. Väldigt mycket är annorlunda, min koppling och identitet där känns försvagad och påväg bort. Många hus byter ägare, en del av området börjar se ut som en villastad, idyllen bryts, det är synd. Det är tråkigt när idyllen försvinner – det är idyllen som vi söker, det är idyllen som är drömmen. Det blir allt färre idyller. En majbrasa eldas upp den sista dagen i September.
Tiden är en otäck mekanism – den är alltid samma och pågår hela tiden. Allt är samma tid, vi måste förstå det. Tiden är densamma idag som den var för 40 år sedan, det är bara samhället, tillvaron och vi själva som förändras. Tiden har egentligen aldrig förändrats i sig själv.
För en del äldre väntar nu den avslutade perioden i deras tid och deras liv. Ålderdomen måste vara mest otäck för dem som upplever den, för oss runt omkring så är den inte så farlig. Många tankar går igenom huvudet. Stora förändringar väntar, och det har gått fort inser jag. Väldigt fort. Antingen har det gått fort, eller så har jag inte sett det komma. Jag tror att det har gått fort.
Plötsligt inser man att det som har alltid har varit inte är självklart längre. Den tid som har förflutit kommer inte tillbaka. Vi är sökande själar i ett föränderligt skal, egentligen är vi också bara samma hela tiden, det är skalet och skalets mekanism som förändras och styrningen av skalet som blir annorlunda.
Fick en del insikter idag, mycket att ta in.
Vi ringer ut det gamla, och ringer in det nya.
Tidens tand kan vara otäck, snabb och oförutsägbar. Men den kan också vara en signal på att det nu är dags för något annat – den knuffar oss vidare. För oss där tiden fortsätter att finnas är det bara att hänga med – vi har inget val. Jag inser att döden nog är evigheten, de som har dött finns nu för evigt, men alla blir inte ihågkomna. Men alla finns. Kyrkogården representerar evigheten.
Evigheten är stark kraft – starkare än tiden. Tidens tand rår inte på evigheten – men den leder oss dit. I fiskdammen på kyrkogården finns det liv – men i övrigt pågår evigheten.
Tack och hej det demokratiska Sverige!
Tack och hej Märsta, platsen i mitt hjärta.
Jag kommer att sakna er båda.