Månad: mars 2017

I natt hade jag en dröm om det förflutna. Om att jag borde göra ett besök i det förflutna, kanske för att klara ut en del frågor och kanske för att räta ut några frågetecken?

Jag befann mig i det förflutna, jag var på väg att gå in, jag var påväg att ta steget. Det steget jag har tänkt ta i flera år. Numera kör jag bara förbi kanske någon eller några gånger om året -enbart. Jag går aldrig in. Men plötsligt tog drömmen slut. Jag vaknade.

Jag vaknade med den jag vill vara med, i den tid som är nu, den moderna tiden. Långt bortom det förflutna. Även om det finns frågetecken som följer med ända fram till 2015, och som det skulle vara bra att få klarhet runt. Jag vaknade lycklig, det är här jag vill vara.

Samtidigt vet jag inte om jag vill ha några svar, om jag vill resa tillbaka, om jag vill prova och se vad som händer. Jag har länge uppgett att jag har en minnesförlust över allt som skedde då. Och det får bra så, vi tänker så -att jag har glömt. Det är säkrast så.

Jag ser faktiskt ingen anledning att gräva i det gamla, jag skulle lämna tillbaka en symbol. Jag hittade den på landet i helgen, en viktig symbol. Men hur skulle symbolen tolkas? Kan den hota min nuvarande tillvaro?

Jag vill inte tillbaka – jag vill aldrig göra om resan igen – men jag vill aldrig vara utan den. Det har runnit många liter vatten under broarna genom åren. Låt det fortsätta rinna, det finns ingen anledning att störa flödet…det är ju en ny tid nu – ett nytt liv…

Någonting är genuint galet. För mig har nya insikter och nya infallsvinklar uppstått. Jag förstår idag idag mer om konsultvärlden än vad jag gjorde för 1,5 år sedan. Och det är ju naturligtvis för att jag jobbat i den så länge.

Konsultvärlden tycks vara en Ding ding värld. Folk anställs och slutar på löpande band. Ena veckan har vi en ny kollega, sedan är den personen spårlöst borta och man får höra senare vad den blev av. Sedan kommer en ytterligare person och ännu en och ytterligare en och så går 3st ut genom dörren också.

Men det sker överallt i samhället nu, det präglas av en kortsiktigthet och en tro på att gräset faktiskt är grönare på andra sidan gatan. Jag försöker förstå fenomenent, men det gör jag inte. Även ute på uppdragen, hos kunderna är trenden densamma. Folk kommer och går.

Fram växer bilden av en arbetsmarknad som skriker efter rätt personer. Det är personalbrist och det finns alldeles för många tjänster för att räcka åt alla som behövs. På det viset så behövs snurrhjulet på något sätt, där folk kommer och går. Men det som hindrar hjulet från att snurra riktigt bra och hindrar en kontinutet, det är att hjulet ständigt måste stanna upp och släppa av och ta ombord folk. Sånt kostar energi och resurser. Hjulet måste också stå still emellanåt. Eftersom det finns för många jobb och förlite folk, så betyder det att hjulet måste stå still medans någon jobbar med något litegrann för att sedan sluta och jobba med något annat. Och innan den personens första jobb har ersatts så har det varit ett uppehåll, en störning.

Trots allt så förstår jag inte fenomenet, men jag blir orolig och förfärad över det. Jag undrar hur alla andra tänker. Vi är en del som har ett annat synsätt – vi är inte många. Men vi är där.

Trots allt så hotas allas vår tillvaro av att hjulet måste stå still i perioder. Kunskap försvinner, hela avdelningar och hela affärsområden läggs ner eller rasar ihop. Hos våra konkurrenter händer mycket av detta.

Jag är orolig och bekymrad över det. Jag vet inte vad man skall göra åt det. Fanns det en enkel lösning så hade man nog löst det. Jag brukar säga att man inte skall tänka så mycket, utan bara jobba på. Men i det här fallet finns anledning till oro, stor oro…