Det fanns en tid när vi visste hur allt fungerade. Rutinerna var våra kompasser, traditionerna vår trygghet. Vi gick samma stigar varje dag, och även om vägen ibland var krokig, fanns det en stilla visshet i att den alltid ledde hem.
Men tidens tand gnager på allt. Det vi trodde var orubbligt slits långsamt, och färdens vimmel för oss längre bort från det välbekanta. Tankarna springer åt alla håll, dras mellan minnenas sken och morgondagens skuggor. Gamla mönster spricker som isen på vårens första varma dag.
Ljuset tränger in, men med det följer också en darrande känsla av ovisshet. Och just här, mitt i detta brus, prövas ledarskapets kärna. Att leda nu är inte att klamra sig fast vid gårdagens form – utan att stå stadigt när vinden tar i, att hålla huvudet kallt när tankarnas vimmel virvlar, och att se riktningen även när vägen försvinner i dimma.
Vi kan inte längre luta oss mot gamla kartor. Men vi kan minnas färden som varit, låta tidens tand påminna oss om att förändring alltid har funnits, och välja att möta det nya med klara ögon och ett öppet hjärta. För det är i osäkerheten som de djärvaste vägarna öppnar sig.