På väg…

Tiden går fort numera, kanske fortare än någonsin? Händelserna kommer och förändringarna är ständiga och sker med kortare intervall. En ny värld ligger framför oss.

Jag har alltid beskrivit livet som en resa på ett tåg. Man är alltid på väg och går på och av vid olika stationer. I regel har jag alltid beskrivit samma tåg. Saken är den att det finns olika tåg. En del säger att tåget har gått ibland, men tågen återkommer ständigt och människor som står på de olika perrongerna kliver på och av.

Vi är alltid påväg någonstans. Själv har jag återkommit till mitt hem – ett helt nytt hem. Gammalt – men samtidigt nytt. Det är en ny känsla, något helt annat. Ännu ett tag kommer kaoset att råda, men sakta men säkert så närmar vi oss ordning och reda.

Funderingar kommer och går, tankar föds och försvinner. Det förflutna har passerat – men finns kvar, fast inte fysiskt –och inte nu. Finns det överhuvudtaget någon tid? Är inte allting alltid något ständigt pågående? Något som egentligen står still, men avlöses med nätter och dagar?

Men i grunden kanske det står still? Det som talar emot min teori är åldrandet, saker och människor åldras, omgivningen förändras. Dessa argument talar för att tiden ändå existerar.

På bussen i min värld sitter jag med människor som finns i min värld – jag hör inte hemma här. Inte nu längre, eller det har jag inte gjort på länge. Jag finns där ändå på bussen. Jag är en person som gjort en klassresa och jag hör inte hemma i den värld där jag bor. Men för mig har det alltid varit viktigt att veta var jag kommer ifrån. Den här världen som finns här runt omkring mig – den är där oavsett om tiden existerar eller inte.

Samtidigt så kommer det in ett nytt tåg på perrongen…